Intervju
20 mil på fel tank – om nåden som bär när allt borde stanna
Monika Ekström Gomér
Det är något särskilt med atmosfären i Nashville. För Gladys del Pilar blev resan dit, för inspelningen av programmet ”Alla tiders sånger”, en djupt personlig upplevelse som landade mitt i en intensiv period av livet. Men beslutet att åka var långt ifrån självklart.
– Jag befann mig i en intensiv period av livet. Jag pluggade på Stockholms konstnärliga högskola, körde en 120-poängskurs och pusslade med företagsuppdrag. När frågan kom kände jag mig splittrad. Skulle jag verkligen åka bort en vecka och försöka pressa in 65 låtar i huvudet mitt i allt annat? Det kändes nästan omöjligt just då, berättar Gladys och minns hur logistiken kändes som ett berg.
Men hennes man Christer poängterade fördelarna med att komma iväg.
– Han såg till det större perspektivet och sa: ”Det här är bra för dig. Du behöver det här.” Han såg nog att jag behövde det där andliga andrummet mer än jag själv förstod. Så han bokade och fixade.
Väl på plats i Nashville, i en miljö där musiken och tron tillåts ta plats, hände något med Gladys. Hon beskriver det som att kliva in i en annan dimension.
– Det var så oerhört gripande. Det var helt fantastiskt. Jag blev otroligt djupt berörd, faktiskt. Det blev som ett andligt rum, det var precis det som hände. Man kände sig så hemma och så omsluten där. Det var inte bara musiken, utan allt det andliga som var runt omkring oss. Det var precis vad jag behövde. Det fanns en gemenskap som var så oerhört äkta.
Att välja sin sanning
För att förstå det lugn som Gladys utstrålar idag måste man våga blicka bakåt, in i det mörker som en gång hotade att sluka henne helt. Berättelsen om hur hon och hennes tvillingsyster Consuelo hamnade på barnhem i Ecuador är inte en, utan två. Det är två olika sätt att förhålla sig till det faktum att man blivit lämnad.
– Det finns två historier. Den ena versionen är den krassa, den vi fick höra först: att vi lämnades på en soptipp. Den andra versionen är att vi lämnades på trappan till ett nunnekloster, säger Gladys med en röst som är både stadig och skör.
För Gladys har valet av vilken historia hon ska bära med sig blivit en existentiell handling. Det handlar om att ge sig själv och sin syster ett värdigt ursprung.
– Jag väljer trappan för att den bär på en gnutta omsorg. Tanken på att den som lämnade oss, sannolikt i en situation av total desperation, trots allt ville att vi skulle bli hittade. Att vi skulle hamna i trygga händer hos nunnorna. Det finns en gnutta omsorg i det, och den gnuttan gör att man kan gå vidare med lite mer frid i hjärtat. Det gör skillnad för en människa att tro att man är lämnad till något, inte bara lämnad bort.
Mellan paradis och jordkällare
Vägen till tryggheten i Sverige var dock kantad av trauman som ingen borde behöva utstå. Gladys minnen från de tidiga åren i Ecuador rymmer våldsamma kontraster. På det första barnhemmet blev de omhändertagna på ett mänskligt sätt, men på grund av dålig ekonomi stängdes verksamheten ner. Systrarna flyttades till ett annat hem, en institution där disciplin och straff ersatt omsorg.
– Det var ren överlevnad. Vi blev misshandlade på sätt som är svårt att prata om. De använde getingstick som straff – de lät insekterna sticka oss för att lära oss lydnad. Det var deras sätt att fostra oss, genom smärta.
Men det som satte djupast spår var inte getingsticken, utan isoleringen. Berättelsen om jordkällaren är en mörk kärna i det förflutna.
– De låste in oss i en jordkällare. Jag minns mörkret där inne. Det har gjort att jag fortfarande har svårt för mörker. Det sitter kvar och det är ett trauma som man bär med sig genom livet, även om man har lärt sig att hantera det.
Mamma Inga
Vändpunkten kom när en svensk kvinna vid namn Inga klev in i deras liv. Inga var en diakonissa i Örebro som bestämde sig för att adoptera de två små tjejerna. Resan till främmande land var utmanade och utmattande för tvillingbarnen. Väl i Sverige mötte Inga de två små flickorna som bar på sår som inte syntes på utsidan. Det var två barn som ingen egentligen visste om de någonsin skulle kunna lita på en vuxen igen.
– Inga var fantastisk, mamma Inga. Hon tog oss till Sverige, till Örebro, och där började det stora arbetet med att lappa ihop oss. Hon fick ta hand om två trasiga själar. Och det gjorde hon med besked. Utan henne hade jag inte suttit här idag.
Gladys beskriver Inga som den mänskliga gestaltningen av begreppet nåd. Inga använde inte stora ord, hon använde närvaro.
– Inga lärde oss att vi inte var några misstag. Det var det hon sa hela tiden: ”Ni är inga misstag. Ni är tänkta och älskade”. Hon sa det så ofta att vi till slut började tro på det själva. Hon gav oss språket för vår tro, en tro som inte handlade om regler utan om att vara älskad.
Flytten till Stockholm
När Gladys pratar om sin karriär återkommer hon ofta till flytten till Stockholm 1989. Det var ett stort steg för en ung kvinna från Örebro, och det var också här som hennes självbild sattes på prov på ett helt nytt sätt.
– Jag kom till Stockholm 1989. Jag hade fått mitt första skivkontrakt och allt var väldigt spännande. Men jag bar fortfarande på den där känslan av att inte räcka till.
Hon reflekterar över hur artistlivet kan bli en flykt.
– Man hamnar lätt i en strävan. Man vill prestera, man vill bevisa att man duger, men strävan är en distraktion från Gud. Man glömmer bort att bara vara, att bara vara i Gud.
Teologen Gladys
Idag är Gladys tro långt ifrån enbart ett barndomsminne. Hon beskriver sig själv som en sökare med ett behov av att förstå teologin bakom erfarenheterna. Hon studerar Bibeln med genuint intresse, och vissa böcker har blivit viktigare än andra.
– Jag läser mycket Jakobs brev och Romarbrevet. Det är mycket där som jag tycker är spännande. Jag vill ju ha en vardaglig vardag med Gud. Tron är inte en prestation för mig, det är en relation. Det handlar om att få vara den man är, utan filter. Att få vara autentisk.
Hon återkommer till Nashville-resan som en katalysator för denna insikt.
– Där i Nashville fick jag en påminnelse om att tron inte är något jag gör, utan något jag vilar i. Det var som om musiken och tron fick smälta samman till en och samma sak. Det blev ett andligt rum där man inte behövde prestera.
Miraklet med Audin
När samtalsämnet glider in på konkreta erfarenheter av Gud i vardagen berättar Gladys om händelsen som blivit hennes främsta kvitto på att det finns en kraft som bär när logiken tar slut. Det är historien om en resa i en Audi en sen kväll efter en spelning. Under färden behövde bilen tankas.
– Det var en sån där kväll när jag var riktigt trött. Jag körde in på macken, tankade och körde vidare. Efter ett tag började bilen hacka. Jag förstod inte vad det var, med bad en bön till Gud: ”Du vet att jag inte tål mörkret. Låt bilen gå ända hem”.
Problemet var att Gladys tankat med bensin istället för diesel. En dieselmotor tål inte bensin och vanligtvis kommer man kanske några hundra meter.
– När jag väl svängde in på garageuppfarten hemma och stängde av tändningen, då tog det stopp. Och Gladys hade insett sitt misstag. Maken blev inte glad, men mekanikerna behövde bara byta drivmedel och sedan var problemet löst. De bekräftade att det inte borde gå att köra mer än några hundra meter.
– Men den tog mig hela vägen hem. För mig är det ett bevis. Gud, du som tog mig 20 mil på fel tank, du finns. Det är mitt svar när jag tvivlar: ”Kom ihåg Audin”.
”Sanningen blir sanning till slut”
En del av Gladys liv har handlat om att försonas med sin egen spegelbild. Hon berättar öppenhjärtigt om den inre röst som länge viskade att hon inte var vacker, en röst som fötts ur barndomens utanförskap och den hårda behandlingen på barnhemmet.
– Jag har jobbat jättemycket med självbilden. Att känna sig ful. Det är nog något som sitter kvar från barndomen. Man blev behandlad som om man inte var värd något. Men sanningen blir sanning till slut.
Vändningen kom genom att våga ta emot det andra sa, även när det kändes främmande.
– Jag fick höra från andra: ”Vad snygg du är”. I början var det svårt att ta emot det. Jag tänkte att det inte kunde stämma. Men nu skiter jag i det. Om jag känner mig snygg, då är jag det. Jag kan titta mig i spegeln och säga: ”Ja, du är skitsnygg”. Den friheten är enorm. Det handlar om att äga sin egen blick och våga tro på att man är skapad god.
Ett arv av autenticitet
Vi avslutar samtalet med att blicka framåt. Gladys har börjat söka sig till sammanhang där hon kan vara mer än bara i artistrollen, där hon får vara både skör och stark samtidigt. Hennes projekt Livingroom live concert är en önskan om att kunna ha en mer intim kväll med möjlighet att dela saker från sitt liv med publiken.
– Det ska vara en kväll där man får vara den man är utan filter. Det är det som är det viktiga. Att få vara autentisk.
Hennes kallelse idag handlar om att vara ett vittnesbörd om att läkning är möjlig, oavsett hur djupt såren sitter.
– Vad jag vill efterlämna? En känsla av hopp. Jag vill att mitt liv ska visa att det går att hela det som är trasigt. Att man kan komma från en soptipp i Ecuador, bära på getingstick och källarmörker, och ändå landa i en trygghet som är bergfast.
– Om jag fick ge ett råd till den sjuåriga Gladys som just landat i ett kallt Sverige, så vore det: ”Var inte rädd. Det kommer att ta tid, och du kommer att ha fel tank i bilen ibland, men du är aldrig ensam. Det finns en kärlek som bär dig hela vägen hem.”
Gladys del Pilar reser sig. Hon utstrålar den där sortens närvaro som bara kommer av att ha gått genom eld och upptäckt att man inte brann upp. Hon är inte längre flickan på trappan eller flickan i jordkällaren; hon är kvinnan som äger sin historia, sin tro och sin röst. Och hon vet nu, med hela sitt väsen, att nåden räcker. •
OM: Gladys del Pilar
Född: 1967 i Ecuador, adopterad till Örebro vid sju års ålder.Familj: Gift med Christer, barn och den ständiga följeslagaren systern Consuelo.Yrke: Artist, låtskrivare och föreläsare.Tro: En vardaglig relation till Gud. "Tron är en relation, inte en prestation". Bibelord som bär: "Var inte rädd, du är inte ensam".