Intervju
Adam Pålsson – mellan teatern, familjen och livets mysterium
Petter Allgulin

Det finns en rastlöshet hos Adam Pålsson. Inte en rastlöshet som handlar om att vilja bort, utan om att vilja vidare. En idé föder en annan. Ett manus leder till en film, en film till en ny tanke, en tanke till en roll. Han är skådespelare, men också regissör, manusförfattare och musiker.
Adam trivs med variationen och bredden i det han gör. Han beskriver att han kanaliserar sin energi så den alstrar mer energi. Inspirationen brukar han inte behöva vänta på – den är ett ständigt flöde.
– De olika sakerna jag gör korsbefruktar varandra. Jag har inga ambitioner att bli bäst på något, säger Adam Pålsson.
Sin kreativa arbetsplats har han i en oas på Södermalm – en lugn plats mitt i storstaden. I en röd stuga som för tankarna till en Astrid Lindgren-film.
Just nu är livet ändå ganska väl inramat. Under hösten har han spelat i August Strindbergs Fröken Julie på Kulturhuset stadsteatern. Efter nyår väntar en Sverigeturné med föreställningen. Samtidigt är han aktuell som regissör för julfilmen Bara till jul, som kommer på Netflix före jul.
Det är en tillvaro han trivs med.
– Det är ett trivsamt liv, att ha kollegor och komma till teatern. Det ger någon slags ram. Annars sitter jag mycket här i min röda stuga och skriver. Och så umgås jag med mina barn och min fru, säger Adam.
Skådespeleri handlar om att skala av
– För mig är skådespeleri det lättaste och naturligaste som finns. Jag glider sömlöst mellan att vara mig själv och att agera.
Han beskriver hur man ofta tänker på skådespeleri som att lägga till något: tala annorlunda, gå på ett särskilt sätt, klä ut sig och bygga en karaktär. Själv vill han göra motsatsen, att komma närmare människan.
– För mig handlar det om att skala av. Jag vill ta bort lager, inte lägga till. Reducera, på något sätt. Att bli så naken som möjligt.
En drivkraft är att uppleva djup gemenskap med någon annan.
– De stora ögonblicken i livet är när det uppstår verklig kontakt mellan två människor. Det händer kanske inte så många gånger i livet, att det uppstår djup kontakt. Jag dras till de ögonblicken i vad jag än gör. Det är det jag söker.
Han nämner filmer som Nyckeln till frihet och Lost in Translation. Filmer där det uppstår en djup relation mellan människor.
Glädjen finns i det lilla
Det är lätt att förknippa ett skådespelarliv med kändisskap och röda mattor. Men Adam har tidigt förstått att bekräftelsen inte är särskilt mycket att bygga ett liv på.
– Om man lever för röda mattan, applåder och priser, då jagar man efter vinden. Då lever man ett liv i ständig besvikelse.
Han återkommer flera gånger till vardagen. Det är där livet faktiskt pågår. I det som inte hamnar på bild.
– Som med allt i livet handlar det om att hitta glädjen i vardagen. Kan du bli stimulerad och lycklig i det lilla livet, då har du knäckt det.
De senaste fem åren har han ägnat mindre tid åt att själv stå framför kameran och mer åt att regissera. Han skulle kunna tänka sig att fortsätta så.
– Jag skulle nog kunna leva hela livet utan att stå på scenen igen.
Det betyder inte att Adam har tröttnat på skådespeleriet. Snarare att själva arbetet är viktigare än rollen han har i det. En regissör på Dramaten sa en gång till honom: glädjen finns i att gå till repetitionssalen på morgonen, dricka kaffe med kollegorna och borra i materialet. Inte i applåderna som kommer efteråt.

Summan av alla roller
Att vara skådespelare innebär också att under långa perioder leva nära andra människors erfarenheter. På Teaterhögskolan pratade man om ”djupläsning”: att läsa samma bok om och om igen tills den börjar förändra en. Pålsson känner igen det från teatern.
En pjäs som spelas 75 gånger blir till slut något annat än den var första gången.
– Materialet tränger in i dig. Mycket man inte märker och tar till sig första gången kanske man upptäcker under föreställning 72.
Han ser det som ett privilegium i sitt arbete. Att hela tiden få marinera sig i starkt material och möta nya människor genom deras berättelser.
– Till slut blir man summan av alla sina roller.
En av de roller som tydligt lämnat spår är Ted Gärdestad i Ted – För kärlekens skull. Där fanns också en särskild utmaning: att gestalta en verklig människa som publiken redan har en relation till.
Pålsson försökte inte imitera Gärdestad. Han sökte i stället efter det som förenade dem.
– Jag försökte hitta punkterna där jag och Ted var samma. En bra skådespelare sipprar igenom sitt material.
Han läste allt som fanns att läsa, träffade Gärdestads familj och låg i sängen där Ted hade bott. Han såg också kroken i taket där Gärdestad försökt hänga sig.
– Jag påverkades mycket.
Samtidigt är Adam noga med skillnaden mellan dem. Han beskriver Gärdestad som en sökare som aldrig riktigt hittade ro i sig själv.
– Jag tror aldrig han gjorde det, han var på flykt från sitt dåliga mående. Sådan är inte jag. Jag har haft tur som förskonats från det.
Döden gör livet närvarande
Adam har genom sina roller mött döden många gånger. Bokstavligt talat.
– Jag dog som Mozart varje kväll. Jag har dött många gånger.
Men döden är närvarande även utanför scenen. Hans mamma talade tidigt med honom om livets förgänglighet och vikten av att ta vara på varje dag. Tre barndomsvänner dog tidigt och han stod nära skådespelaren Richard Wolff, som avled 2017.
– Man kan inte ta något för givet. Man kan vakna upp och få ett fruktansvärt samtal.
Kanske är det därför döden för honom inte bara är mörker. Den blir också en påminnelse om livet och om nödvändigheten av närvaro.
Det leder vidare till en annan fråga: vad händer när vi dör? Pålsson säger att han inte vet. Men han är inte rädd. Han berättar om en vän som nyligen höll på att drunkna och om sin morfar, som varit död en kort stund och sedan kommit tillbaka. Båda beskrev starka positiva känslor efteråt.
Någon typ av himmelrike hoppas
och tror jag att man hamnar i.
– Någon typ av himmelrike hoppas och tror jag att man hamnar i. Vad skulle annars det här vara bra för? Med tanke på hur otroligt livet är hade det varit märkligt om inte något lika otroligt väntar.

Öppen för mysteriet
Tro är inget enkelt område för Adam. Han har vuxit upp med två olika förhållningssätt. Hans pappa kom från en religiös miljö i Småland, medan hans mamma växte upp i en strikt ateistisk akademisk miljö. Med stigande ålder började båda föräldrarna söka sig närmare kyrkan.
Själv beskriver han sig som ”mottaglig”.
– Jag är alltid mottaglig för de hemliga, dolda dimensionerna i tillvaron. Det är verkligt spännande. Livets mysterium och hemligheter.
Adam är inte nödvändigtvis ute efter att hitta svaren. Han tycker om att det finns frågor som inte går att lösa. Kyrkor och andliga rum tilltalar honom eftersom de erbjuder en plats för eftertanke, tacksamhet och de stora frågorna.
Det behövs i ett samhälle som han upplever som alltmer högljutt.
– Vi springer runt i en stad som är tapetserad med reklam. Vi är bombarderade av synlig och dold reklam.
– Man måste aktivt söka rummen där det finns plats för eftertanke och stora frågor.
Att bli en fin medmänniska
Samma tanke finns när han talar om sina barn. Han är bekymrad över den hårdhet de möter, inte minst i sociala medier och genom kommersiella ideal.
– Vi har ett svårt och hårt samhälle. Jag märker det på mina barn, hur hårt de kan attackeras på sociala medier, om utseende och ideal.
Motkraften är inte att försöka skydda dem från allt, utan att erbjuda något annat: gemenskap, natur, närvaro och empati.
– Jag vill bara att mina barn ska bli fina medmänniskor. Utveckla empati.
Han återkommer också till något en kollega en gång sagt: det bästa botemedlet mot ångest, ensamhet och oro är viljeakter. Att ringa sin mormor och fråga hur hon mår. Börja prata med en främling på bussen. Göra något för någon annan.
– Då lämnar man sig själv.
Kanske finns där också ett svar på frågan om hur man bygger ett meningsfullt liv. Lycka och mening är inte samma sak, menar Adam. Lyckan kommer och går.
– Lyckan kommer då och då, när man minst anar det. Det är inget permanent tillstånd.
Men mening går att påverka. Den finns i sammanhanget, i att känna sig älskad och behövd. För honom finns den också i skapandet.
Det går inte att skilja
människan från berättelsen.
Vägen och de små tecknen
När han beskriver sig själv framträder en motsägelsefull person: sprallig och rastlös, men också melankolisk och vemodig. Han tycker mycket om att vara ensam och lika mycket om att vara med människor.
Det är kanske just den motsägelsen som gör honom så nyfiken på människan. Efter att ha skrivit mycket har han kommit fram till att människan och berättelsen egentligen är samma sak.
– Det går inte att skilja människan från berättelsen.
Adam beskriver livet som en väg med ständiga vägskäl. Möjligheter och signaler dyker upp hela tiden. Frågan är om vi är närvarande nog för att upptäcka dem.
– Jag tror att de flesta människor hamnar där de ska till slut. Men i vissa fall tar man väldiga omvägar.
Det är en tanke som knyter ihop mycket av det han säger: skådespeleriet, skrivandet, tron och vardagen. Behovet av att vara mottaglig och samtidigt våga gå vidare.
– Det sänds ut små tecken hela tiden. De kan man ha skygglappar för eller så har man inte det. Det kräver ganska mycket att vara öppen och det kan vara läskigt ibland. Men det är väldigt spännande.
Där finns teatern, familjen, skrivandet och den röda stugan – det lilla livet, med blicken öppen mot något större. •