Intervju

Äkta och fullt älskade

Monika Ekström Gomér

Berättelsen om Peter och Annika tar sin början på två helt olika platser, med förutsättningar som inte kunde varit mer främmande för varandra. Ändå fanns där samma underliggande längtan efter något som var äkta.

För Annika började det i ett kristet hem utanför Borås, i en trygg miljö av lägerbål och SMU-sammanhang (Svenska Missionskyrkans Ungdom). Men när grundskolan övergick i gymnasium kom tvivlet krypande. Det handlade inte om Gud i sig, utan om de sammanhang som sa sig representera honom.

– Jag bestämde mig för att jag inte skulle bli kristen. Jag tyckte det var tråkigt i kyrkan och hade redan noterat att det var lite hycklande. På lägren ställde man sig gärna och rökte bakom stugknuten. Då tänkte jag att jag lika gärna kunde vara med mina ickekristna kompisar, berättar Annika.

En enda längtan

Men en kväll i Pingstkyrkan i Borås brast allt motstånd. Ett besök av amerikanskt ”Jesusfolk” med långt hår och sånger som bar på en helt annan laddning, gav henne den där äktheten hon saknat. Det blev startskottet för en resa till den internationella kristna rörelsen Navigatörerna och senare till England. Där mötte hon en radikal husförsamling som inte bara firade gudstjänst, utan levde ett vardagsliv i gemenskap.

– När jag kom tillbaka till Sverige fanns det bara en längtan i mitt hjärta: att hitta något sådant här hemma. Jag läste i tidskriften Logos och såg att det fanns en sådan gemenskap i Malmö. Jag bestämde mig. Dit ska jag åka.

”Du ska ut!”

För Peter var startsträckan en annan. Han växte upp i Malmö i ett hem präglat av ett trasigt äktenskap och en smärtsam relation till sin far. Tron fanns visserligen efter konfirmationen som ett intellektuellt koncept, men den bar ingen levande kraft. Allt ställdes på sin spets under första året i gymnasiet, när spänningarna med pappan exploderade i en våldsam urladdning.

– Han sträcker sig upp och sparkar mig i huvudet och säger: "Försvinn, du kan gå på vilken internatskola du vill, men du ska ut!"

Peter tog honom på orden och sökte sig till Fjellstedtska skolan i Uppsala. Till en början ägnade han sig mest åt att festa och jaga tjejer, men mitt i rebelllivet på internatet dök en oväntad gestalt upp: musikern Hans Lundaahl, som hade blivit kristen. Hans och Linda Graaf, senare Bergling, kom till skolan och berättade om sin tro på ett sätt som Peter aldrig hört förut. Det var här något började skifta.

– Jag tittade på dem och speciellt Linda. Hon var så oerhört mjuk och varm. Jag upplevde att de hade något som jag inte hade. Det här verkade vara äkta.

Läste i smyg

I smyg började Peter läsa Nya testamentet, ofta efter sena kvällar. Trots att han ibland var rejält berusad tog han sig igenom Apostlagärningarna. En kväll i oktober 1971 bad han en enkel bön om att få släppa in Jesus i sitt hjärta.

– Då var det som om min hjärna och själ öppnades och fylldes av en fantastisk upplevelse av värme, frihet och glädje. Jag har aldrig mått så bra, varken före eller efter.

Upplevelsen tände en eld. Peter samlade sina vänner, läste om den helige Ande och en väckelse tog fart. Men vägen ledde honom snart tillbaka till rötterna i Skåne. När hans mamma blev sjuk flyttade han till Malmö, och det var där, i husförsamlingen i Västra Klagstorp, som hans och Annikas vägar till slut korsades.

Mötet i den tysta ringen

Annika hade sökt sig till kollektivet i Klagstorp för att leva ett liv fokuserat på Jesus. Peter var redan en del av samma sammanhang, men de rörde sig i början förbi varandra. Det krävdes en tyst bönestund för att blicken skulle klarna.

– Vi satt i en rund ring, kanske knappt 20 personer. Jag satt och blundade och pratade med Gud. Plötsligt öppnar jag ögonen och tittar på en vacker tjej på andra sidan ringen som jag tyckte strålade av Jesus. Då säger Gud till mig: ”Där har du kvinnan du längtar efter”.

När mötet var slut följde han efter henne ut i hallen.

– ”Hej”, sa jag. ”Jag heter Peter. Ska jag köra dig hem?”

De föll för varandra direkt, förenade i sin önskan om att leva radikalt för Jesus. 1976 gifte de sig i Brämhult under en snörik vinterdag. Efter några år i Malmö valde Peter att läsa juridik, både för att kunna försörja familjen och för att han upplevde att ledarskapet i gemenskapen blivit för kontrollerande. När det blev dags för tingstjänst stod de inför ett vägval och bad om ett konkret tecken, de kastade ut ”ull”. Trots att Peter hade betyg för att få plats var som helst i Skåne, slogs han märkligt nog ut överallt utom i Uppsala som normalt var den domstol som krävde högst betyg. Flytten 1984, med tre små barn, blev början på en resa som via Stockholm och Göteborg till slut landade i Helsingborg.

Annika drev butik

Medan Peter gjorde karriär som advokat startade Annika inredningsbutiken Village i Helsingborg, som senare blev Living Room. Där blev tron något praktiskt.

– Där kom det inre livet i funktion. Att man har Jesus med sig i hjärtat och att det påverkar ens ledarskap och hur man fattar beslut. Det var fantastiska år, och mina anställda kom faktiskt till tro genom den gemenskap vi hade.

Från 70-talets Jesusrörelse till ett liv med företagande och juridik har den röda tråden varit densamma: en strävan efter äkthet i vardagens val och en tillit till att Gud leder, även genom oväntade omvägar.

Fasaden rämnade

Men trots framgångarna började Peters inre värld att rämna. Barndomens trauman kom ikapp och han började döva känslorna med alkohol. Han drack stora mängder varje kväll, men skötte sitt jobb. Varje morgon vaknade han dock med en kropp som var helt slutkörd.

– Jag sa till mig själv varje morgon i flera år: ”Ikväll ska jag inte dricka, jag är så trött på det här”. Men sedan kom kvällen och jag drack ändå. Man tappar tilliten till sig själv när man inte kan lita på sina egna beslut. I förlängningen skapar det depression, berättar Peter.

Vändpunkten blev dottern Thereses ord, som träffade som en käftsmäll:

– ”Pappa, du är ett stort fyllesvin och jag håller på att tappa förtroendet för dig”, sa hon till mig.

Motivationen att sluta dricka föddes där och då, men missbruket höll honom i ett hårt grepp. Räddningen blev ett jobberbjudande från en vän; ett erbjudande som bar på både heder och ett orubbligt, kärleksfullt krav.

– Han sa att jag fick jobbet, men bara om jag slutade dricka. Det var omtänksamt, det hade inte funkat annars. Det var ett tydligt ingripande från Gud för att få mig på rätt väg, menar Peter.

Uppdraget var omfattande; rollen som bolagsjurist i ett stort företag blandades med att få ordning på en krånglande HR-avdelning och flera ganska operativa styrelseuppdrag.

Istället för sluten behandling mot drickandet valde Peter en öppen form som pågick under ett år. Det blev starten på en 21 år lång resa i nykterhet och en inre pilgrimsfärd som fortfarande pågår.

– Ganska snart efter att jag slutade dricka satt jag med Bibeln och kände hur Gud sa till mig: ”Vet du vad jag vill för dig, mer än någonting annat? Jag vill att du ska må bra. Det är vad en älskande pappa vill för sina barn”. Det har blivit min sanning, berättar Peter.

För Annika, som burit hoppet under de svåra åren, blev det en bekräftelse på Guds trofasthet.

– Jag visste att Gud pratade med mig om Peters ryggsäck, och jag fick hopp om att han skulle bli helad. Och det kan man säga att han blev, i en process, säger Annika.

Hittat vilan

Idag lever de ett liv där bönen är central, även om den tar sig olika uttryck. Annika hittar sin plats i bönegrupper, medan Peter ofta har sin "kyrka" i bilen.

– Bilen är fantastisk. Där kan man ropa, viska och gråta inför Gud, säger han.

De har landat i en vila. För Peter innebar resan också en försoning med sin jordiska far. Under faderns sista tid i livet satt de ofta tillsammans och pratade om Gud.

– Min pappa blev en av de mest trogna besökarna i Andreaskyrkan i Malmö de sista 15 åren han levde. Vi blev vänner till slut och jag fick trygghet i att han verkligen älskade mig trots att han inte kunde säga det till mig.

Trots nästan 50 år tillsammans har deras inre landskap sett olika ut. För Annika har Gud alltid varit den ”goda fadern”, medan Peter har fått kämpa sig bort från bilden av en hård och lagisk Gud, präglad av hans egen uppväxt och prestationskrav. Idag är de noga med att tron inte får bli en religiös mask.

– Jag sitter inte och stressar över att jag måste berätta för människor om Jesus. Folk är intresserade när vi säger saker som betyder något för dem där de befinner sig i livet. Något som berör. Som ger hopp och ljus. Jag tror att folk behöver en Jesus som är helig, men samtidigt väldigt mänsklig. Han som är sann Gud och sann människa.

Peter betonar att det gäller både troende och icke troende; att vi behöver lära känna Gud sådan Han verkligen är.

– Att våga lita på att Han älskar mig oförändrat även mitt i den stund jag syndar. Han vet ju att vi är syndare och att vi inte kan låta bli att synda. Att erfara Hans ovillkorliga kärlek på det sättet kommer göra att vi älskar oss själva och det kommer successivt att hela själen.

– Detta är vad alla längtar efter; att vara trygg i att jag är älskad som jag är. Gud har i Kristus rättfärdiggjort oss – han ser oss som ”rätt” och ”färdiga”.

För Annika handlar det om en grundhållning av tillit och frid:

– Man får lämna över det till Pappa i himlen.

Deras resa är en berättelse om att våga gå ner i ”källaren” för att möta sina trauma och skuggor, försonas med sitt arv och landa i att Gud inte kräver prestationer. Som Peter själv sammanfattar det:

– Sanningen ska göra dig fri, säger Jesus. För mig handlade det om att hitta sanningar som talade till mina lögner. Idag vet jag att Gud vill att jag ska må bra. Det är en fantastisk resa att bara få vara sig själv – autentisk och ändå fullt älskad. •