Reportage

Anders Griph blev präst trots dyslexi

Anders Griph växte upp i Linköping på 50-talet. Föräldrarna var troende och Anders följde med till kyrkan.

– Det var mest pappa som gick dit, men jag var även med hela familjen i Slaka kyrka utanför stan. Där fanns en öppenhet och en längtan.

Anders, som var en sökare, gick med i stiftets frivilligkår, men ganska snart började ett dubbelliv.

– Jag levde med en fot i världen; gick ut och dansade och sökte kärlek där. Sedan gick jag i kyrkan.

Det destruktiva levernet bröt ner honom på många sätt. Det vände i och med en flytt till Sigtuna för studier på folkhögskolan. Där träffade han människor från Jesusfolket och det kristna kollektivet Jutatorpet.

– Jag fattade att de hade någonting speciellt. Polletten föll ner i mötet med Jesus-rörelsen och där började mitt liv förvandlas.

– Det var en lång resa, men steg för steg tog det nya livet över. Det skedde saker och där upplevde jag slutligen en kraftig omvändelse.

Nytt beslut

Med omvändelsen följde beslutet att alltid ha med sig Bibeln. Under en konferens för församlingsassistenter på Lekmannaskolan kom kaplanen Sune Wiman fram till honom.

– Han var en karismatisk äldre präst från Eskilstuna. Han såg att jag inte var med de andra och sa: ”Sitter du här och läser Bibeln, va?” Nästan som om jag skulle få dåligt samvete. ”Kom, så ska jag prata med dig”, fortsatte han.

I samtalet med Wiman fick Anders sin tro på Gud bekräftad och också tron på att hålla ut. Första tjänsten blev som församlingsassistent och vaktmästare i Skultuna, men längtan att bli präst växte.

– Kallelsen bara fanns där, en övertygelse i mitt inre.

Led av dyslexi

Kruxet var att Anders hade dyslexi och betygen från grundskolan och fackskolan var dåliga. För att komma in på universitetet behövde han läsa på Vuxenskolan.

– Jag läste in sex betyg, tyskan var det på gränsen att jag klarade.

Dörren till Uppsala universitet öppnades, men många gånger var svårigheterna på grund av dyslexin nästa övermäktiga. Han hade två knep.

– När jag kört fast städade jag mitt rum, la varje pryl i ordning och ställde varje bok i hyllan där den skulle vara. Sedan satte jag mig ner för att läsa och då tog jag mig över tröskeln.

Det andra knepet var att be om hjälp från högre makt.

– Jag bad i tungor och fick lösningar. Utan Gud klarade jag inte studierna. På det här sättet kompenserade jag för mitt handikapp och tog mig igenom.

Andligt vattenhål

Ganska tidigt fann Anders ett andligt vattenhål genom en vän till pastorn Nils Pollack från Göteborg.

– Så fort han hittade en påläggskalv blev han eld och lågor och delade ut böcker.

En broder i bönegruppen förmedlade böcker från Pollack till Anders.

– Det var små skrifter av N P Wetterlund, en präst som levde mellan 1852 och 1928, den märkligaste profetiska präst som har funnits i Svenska kyrkan.

När Anders skulle skriva en fempoängsuppsats ville han fokusera på honom. Han fick tag på Wetterlunds handskrifter, som legat orörda på en vind i Karolina Revedina i 30 år.

– Jag hittade ett avskriftsbrev, som handlade om puppan och fjärilen.

Wetterlund beskrev kristenhetens och mänsklighetens utveckling i form av larv till puppa och slutligen från puppa till fjäril.

– På ett väldigt starkt sätt förklarade han att de flesta människorna lever ett puppliv och inte vet vad ett liv som fjäril innebär.

– Övergången till fjäril är något helt nytt som gör att den kan flyga i vinden. Det kan bara ske genom smärtfödelsen!

Anders fick ett tilltal om att föra Wetterlunds budskapet vidare.

Fjäril i december

På en nyårskonferens i Kalmar kyrka utanför Bro norr om Stockholm undervisade han ett 20-tal personer om fjärils- och pupplivet. Det var vinter och på natten hade det varit tio grader ute.

– Helt plötsligt, när vi sjunger lovsång, kommer det en nässelfjäril flygande. Jag håller upp handen och den sätter sig på min hand. Det är fullständigt tyst. Och så flyger den vidare och sätter sig på overheaden.

– Den sitter på sången: ”Det är bara Gud som ska ha äran”, precis på den strofen, det blir en svart form av fjärilen på duken.

Anders konstaterar att händelsen går att förklara naturligt, att fjärilen vaknat ur sin vintersömn när kyrkan värmdes upp. Men att oavsett var det ett budskap från Gud.

– Ingen människa får ta åt sig äran. Äran tillhör endast Herren!

Trots knepen gick studierna trögt, men när Anders träffade sin blivande hustru Kristina 1978 blev det en sporre till att fullborda studierna och ta en teologisk kandidatexamen.

– Sista tentan i grekiska var svår. Jag mötte läraren utanför universitetet som sa: ”Ja, jag måste tala om för dig att du klarade inte tentan.”… ”MEN tentamen var så svår att jag sänkt gränsen två steg, så du fick godkänt.”

Olika uppfattningar

Det var mer än studierna som kunde ha satt stopp för Anders. Under ”prakten” sista året på prästutbildningen, i en grupp med 20 till 25 blivande präster, blev det kollision.

– Läraren bad oss säga något om omvändelsen. De flesta kopplade ordet till något som bara tillhörde frikyrkan, några sa att de tänkte på något äckligt frikyrkligt.

Anders var av en annan uppfattning.

– Det var en kille som sa att vi egentligen menade samma sak, men hade olika språk. Jag sa: ”Nej, jag är inte så säker på det. För leder jag en människa fel, då har jag lett henne någon annanstans än till evigheten hos Gud.”

– Jag fattade det inte, men det var som om en torped hade gjort en fullträff rakt in ett slagskepp.

Kompisarna stod lite på lite avstånd medan resten av klassen korsförhörde honom och skrek.

– Det small i hela anden och lektionen gick över till fullständig huggsexa. De kände sig fördömda och gick och klagade hos rektorn. Han gjorde allt för att försöka stoppa mig.

Fick vänta

Efter prakten skickade rektorn och lärarkåren ett negativt rekommendationsbrev till biskopen. När klasskamraterna prästvigdes fick Anders bara vänta på att det skulle öppnas en väg för honom. Det var i januari 1981, äldsta barnet Magdalena var redan fött och nästa barn var på gång.

Biskopen förklarade att han inte kunde prästviga Anders då, men att han kunde komma ner och bli tjänstebiträde i församlingen Gunnared utanför Göteborg. Slutligen, efter ett halvår, blev även han präst.

– Jag prästvigdes för Göteborgs stift av biskop Gärtner. Han var öppen för det karismatiska och förstod den biten.

Under första prästtjänsten i Bergsjön blev det väckelse bland konfirmanderna.

– I ena gruppen var alla 20 frälsta, nästan hälften var andedöpta och i andra gruppen var fem av 15 frälsta. Det var motstånd och jag blev uthängd i tidningarna.

Efter drygt tre år blev det ännu stormigare och familjen valde att flytta söderut till Sävsjötrakten och Hjälmseryd församling. Anders började köra buss och hjälpte Håkan Sunnliden i församlingen, medan Kristina fick arbete som receptarie.

– Jag hade nog inte tänkt gå tillbaka till prästyrket, men så var det en dörr som stängdes på nytt.

– Arbetslösheten på 90-talet gjorde att jag inte kunde köra buss på deltid. Jag hade behövt gå upp till heltid och det ville jag inte.

Varmt välkommen

Han sökte ett vikariat i Svenarums och Växjö stift och blev mottagen med öppna armar.

– Jag var så förvånad att de tog emot det jag stod för. Så växte tron igen, att kanske fanns det en smal plats för mig i Svenska kyrkan.

Längre fram blev han komminister i Hjälmseryds församling. Där blev han kvar, trots nya stormar, fram till pensionen, sammanlagt 23 år. Medvetenheten om kallelsen har gett ork att fortsätta.

– Många kanske hade kastat in handduken, men för mig har det aldrig funnits något annat. Saker och ting som inte är i samklang med mitt inre rinner bara av.

Familjen har varit en trygg bas som stått med honom.

– Det kanske har varit tuffast för dem.

Redan under Jesus-väckelsen fick han ett tilltal om livet: ”Frukta icke, Herren som har kallat dig från mörkret till hans underbara ljus, ska luttra dig genom eld för att du ska förkunna Herrens underbara gärningar.”

– Det är märkligt hur en profetia kan vara en programförklaring för livet. Det var ett tilltal från Herren som berörde hela mitt väsen. Jag hade bara att lägga mig på Herrens altare och säga: ”Här är jag, Gud”.