Reportage

Anders och Kristina står sida vid sida

Anders Marklund växte upp i en kristen familj med två äldre bröder.

– Det var helt naturligt för mig att gå till kyrkan, berättar han.

Frälsningsinbjudan tog tag

1978 besökte världsevangelisten Billy Graham Scandinavium i Göteborg.

– Mamma, pappa och min bror Pelle skulle dit. De ville absolut att jag skulle följa med fast jag egentligen inte var intresserad, fortsätter Anders.

Han minns inte predikan, men när Graham gjorde en inbjudan till frälsning högg det tag i honom. Atmosfären i mötet gjorde att han inte kunde sitta kvar.

– Då gick jag fram och tog emot Jesus, men jag visste inte att pappa smög fram och la sin hand på mig. Det har betytt mycket för mig. Vid den tidpunkten bestämde jag mig för att vara kristen.

– Efter en tid ville jag döpa mig men mina pastorer i kyrkan ville inte vuxendöpa mig och det blev lite jobbigt.

Dop i Israel

Anders sökte upp Nils Pollack som då bodde i Borås. Han var en väl ansedd pensionerad pastor med många års erfarenhet.

– Han förklarade skillnaden mellan barndop och vuxendop för mig med kommentaren att barndop är välsignelse med vatten. Detta gjorde mig ännu mer bestämd att jag skulle döpa mig efter ett eget beslut.

Det tog ganska många år innan dopet blev en verklighet. Anders var förlovad med Kristina och de båda döptes samtidigt. Det var på en resa till Israel i oktober 1985.

– Dopförrättare var min bror Hans. Det var lite fint att det fick dröja så länge när man tänker på att vi fick döpa oss samtidigt.

Kristinas tro växte fram

Kristina kommer också från ett kristet hem och vägen till Gud var enkel för henne.

– Jag växte upp i en liten landsortsförsamling, Guntorps missionshus. Där har jag suttit på träbänkarna sedan jag var pytteliten och hört på predikan, berättar Kristina.

Redan som liten bestämde hon sig för att försöka lyssna till det predikanten sa istället för att räkna mammas ringar.

– Jag ville försöka förstå själv, inte bara för att mamma och pappa gjorde det. I tio-, tolvårsåldern landade jag i den kristna tron, fortsätter hon.

Det ledde till att hon kom med i en bönegrupp och växte in i gemenskapen.

– Min tro växte fram och jag blev trygg i den. Jag fick bönesvar som jag kunde hänga upp min tro på och starka saker hände i mitt liv.

Kristinas pappa förolyckades då hon var 14 år. Tonåren påverkades av sorgen och traumat som drabbade familjen.

– Då blev min tro en trygghet att landa i och den hjälpte mig mycket under den svåra tiden.

Gick evangelisationskurs

När Anders var 20 år och Kristina 19 år träffades de på en evangelisationskurs i Herrljunga.

– Min bror Hans sa “gå nu inte och kära ner dig”, men jag hade inte en chans. Vi hade så roligt tillsammans och hittade varandra direkt, säger Anders.

De bearbetade Kristinas svåra år tillsammans och gick igenom det hon varit tvungen att bära efter att pappan förolyckats.

Anders ville bli pastor och fick kallelsen redan på högstadiet och den lämnade inte honom.

– När vi träffades hade jag siktet inställt på att bli pastor och berättade det för Kristina, säger han.

Kristina kunde tänka sig att leva med en pastor, men själv ville hon inte stå i frontlinjen. Ett beslut hon tagit efter ett år som ungdomsledare.

– Jag fick väldigt klart för mig att jag kan stötta Anders i hans pastorskallelse, men jag ska inte stå där framme och hålla andakter.

Två vägar

När Anders sökte till pastorsutbildningen 1985 var han tveksam om vilken skola han skulle välja.

– Jag sökte både Lidingö som är Missionsförbundets skola och Kortebo som är Alliansmissionens.

När Anders blev kallad till intervju på Kortebo betonade han att han gärna ville arbeta i en ekumenisk församling.

– Personen som intervjuade mig ställde då frågan vilket samfund jag skulle välja om jag inte kunde arbeta i ett ekumeniskt sammanhang. Då svarade jag Missionsförbundet eftersom det är det jag känner till.

Kommentaren till svaret blev: Då kan det bli svårt att få en pastorstjänst i Missionsförbundet.

– När jag åkte hem från Kortebo bad jag: “Gode Gud, låt mig inte bli antagen till Lidingö”, men när jag kom hem låg det ett brev där det stod att jag blivit antagen.

Anders valde att arbeta ett år till som ungdomsledare innan han sökte ännu en gång och då blev det Lidingö. Han kom in, Anders och Kristina gifte sig och förberedde sig för att flytta till Stockholm.

Teologisk utbildning

– När vi skulle flytta till Lidingö hade vi ingenstans att bo. Kristina sökte ett jobb som undersköterska och fick löfte om en lägenhet genom jobbet.

Lägenheterna som erbjöds låg i Högsätra. När de gick omkring i området insåg de att det skulle bli svårt att bo där.

– Vi kommer från lugna trygga villaområden, så vi bad att vi inte skulle hamna på markplan utan högre upp och ha utsikt ut från området.

Kristina kom ut efter intervjun på sjukhuset, och de fick den lägenhet de bad om. Den låg på tredje våningen. Köket, vardagsrummet och balkongen vätte ut från området.

– Vi fick fyra fina år i Stockholm, hade goda vänner och fick vårt första barn.

Bönegemenskapen de hade med några vänner var viktig för dem, och de flesta av dem är fortfarande pastorer efter 32 år.

– För mig var det mycket kamp under utbildningen. Undervisningen sågade mycket av den hållning jag hade som är evangelisk och karismatisk. Den värderades inte utan ifrågasattes av lärare och elever, berättar Anders.

Allt vände

När Anders var inne på tredje terminen var han helt under isen.

– Då fick jag kontakt med Carl-Olof Hultby och åkte med honom på en mötesserie. Jag trodde ingenting om mig själv i det läget men han bara öste självförtroende, trygghet, fasthet och tro över mig. Där vände allt.

Efter utbildningen på Lidingö flyttade Anders och Kristina till Lidköping. Där stannade de i 26 år.

– De tre första åren var så tuffa för mig att jag troligen hade flytt om jag inte haft Kristina. Hon sa väldigt tydligt att vi ska stanna och stod vid min sida under den resa vi gick igenom, berättar Anders.

Efter de första tre åren fick Anders en ny tjänst på Kållandsö där de blev väl omhändertagna.

– Det var bara värme, kärlek och nybakade bullar, och där stannade vi i fyra år. Under den tiden fick vi bearbeta allt det som gett oss sår och idag har vi inga dåliga relationer. Hade vi flytt hade vi inte varit fria på samma sätt, berättar Anders.

– Jag fick kontakt med Lidköpings Missionsförsamling. Nya dörrar öppnades till idrottsklubbar och konfirmationsarbete. Jag blev ordförande i hockeyklubben och satt i en referensgrupp mot alkohol och narkotika i kommunen, fortsätter han.

Konfa och Alpha

Så småningom fick Anders frågan om att bli pastor i Lidköpings Missionsförsamling.

– Under de åren arbetade jag mycket med idrottskonfirmation och ett arbete med Alpha-kurser växte sig starkt.

Vid ett tillfälle 2008 då Anders var ordförande i Alpha Sveriges styrelse, mötte han kvinnan som var ansvarig för Alpha över hela världen.

– Under en fika på Landvetters flygplats fick jag frågan om jag ville bli anställd som nationell ledare för Alpha i Sverige. De behövde någon som ledde arbetet på ett tydligare sätt.

Detta var en stor uppmuntran för Anders som hade den rollen under åtta år.

– Vi fick lära känna församlingen i London. Det är nog den församling som påverkat oss mest. Vi fick besöka den årligen och se hur de lever, jobbar och tänker. Allt detta det har verkligen präglat oss, berättar Anders.

Anders och Kristina uttrycker att de kan få abstinens efter att få besöka församlingen i London.

– Det är flera år sedan jag slutade men jag känner att jag fortfarande är en del av familjen när jag kommer dit, fortsätter han.

Pastor på Hönö

Kristina har en speciell gåva att känna in när det är dags att gå in i nästa fas i livet.

– Jag tror att jag har en andlig känslighet, och vi hjälps åt att hitta rätt väg för oss. Vi har bestämt att vi alltid vill vara överens innan vi tar ett nytt steg.

– Jag kan känna tydligt om jag ska närma mig en människa. Jag upplever det som ett tilltal från den helige Ande. Livet blir så mycket roligare om man förstår att Gud är med i det vardagliga livets små tankar och beslut.

– Anders hade pratat om att han kunde tänka sig att flytta till Hönö och bli pastor men för min del var det en ganska lång process där Gud gjorde något i mitt hjärta. Idag bor vi på Hönö och Anders är pastor i en församling med mycket kärlek, värme och framåtanda, säger Kristina.