Reportage

Andres Figueroa fick en ny familj

Andres Figueroa växte upp i Chile med familjen och släkten.

– När någon gifter sig i Chile bygger man till föräldrarnas hus och det var så mamma och pappa gjort, berättar Andres Figueroa för Inblick.

Uppväxten var därför harmonisk och bekymmersfri.

– Det fanns alltid folk hemma: mina kusiner, farmor och farbror. Det var härligt på det viset, fortsätter Andres.

När han var åtta år och skulle få sin andra lillasyster drabbades mamman av en förlossningsdepression, som resulterade i att hon en dag lämnade hemmet.

– Hon fick aldrig tillbaka modersinstinkten och jag har inte sett henne sedan dess.

Eftersom det fanns så många andra vuxna i omgivningen blev traumat, trots allt, inte så stort där och då.

– Jag märkte inte så mycket av det, utan lekte med kusinerna och hade skolan.

Politisk pappa

Pappan, som var vänster-politiker, hade suttit fängslad i två år innan barnen föddes. Det var mitt under universitetsstudierna när Pinochet kommit till makten. Med fängelsestraff i bagaget blev han stämplad som terrorist och det var i princip omöjligt att fortsätta studera eller få jobb.

– Han var en bra politiker med många kontakter och insåg att en karriär i Chile var omöjlig. Det var nog anledningen till att vi åkte till Sverige, berättar Andres.

Många av pappans vänner hade redan flytt till andra länder, och genom kontakter öppnades möjligheten att flytta till Sverige. Han reste dit i förväg för att söka uppehållstillstånd samt ordna med boende som blev på en flyktingförläggning i Halahult, mellan Örebro och Nora.

– Efter tre månader skickade han efter oss. Vi fick åka själva, jag och mina småsyskon. Vi hade inte sett honom på tre månader och längtade.

Sommaren 1988 landade Andres med sina två syskon på Kastrup. Där tog pappans vänner från Malmö emot dem och barnen stannade hos dem över natten. Nästa dag blev de instuvade i en taxi som körde hela vägen till flyktingförläggningen i Halahult.

– Det var en stor byggnad mitt i skogen och där hade pappa fått en lägenhet. Det var grönt och så mycket skog, minns Andres.

Trots fin natur var det många som mådde dåligt i väntan på uppehållstillstånd. Barnen kunde leka, men de vuxna gick sysslolösa.

– Det var ingen bra miljö och pappa ville inte att vi skulle växa upp där.

Fick uppehållstillstånd

När uppehållstillstånd kom tackade pappan ja till första bästa kommun som välkommande familjen och det var Vilhelmina. Där fick han jobb och arbetade långa dagar. Andres, som var äldst, var den som fick laga mat till småsyskonen och ta hand om hemmet. Där i ensamheten började verkligheten komma ikapp.

– Jag tvingades mogna väldigt snabbt och började sakna bitarna som fanns i Chile med mamma, farmor och kusinerna.

Att komma in i det svenska samhället tog sin tid, men Andres fick i alla fall tre chilenska vänner. En av dem var Omar, som tillhörde familjen Villablanca.

– De bodde i samma hus, vi på våning fyra och de på femman. Jag umgicks mycket med dem och de blev en del av familjen.

Men det var inte tillräckligt för att fylla tomrummet efter den stora familjen i Chile och mamman.

– Jag märkte att det saknades en pusselbit. Det var en tom ruta.

Flyttade till Malmö

Efter två, tre år i Norrland hjälpte vänner i Skåne till med att hitta en lägenhet i Malmö. Där hade det kunnat gå riktigt illa för den chilenske tonåringen.

– Jag försökte fylla tomheten med saker som de flesta i världen gör och testade på lite olika grejer som varken var bra för kroppen eller själen.

När de bott i Malmö ett år flyttade familjen Villablanca efter och Andres kunde fortsätta umgås med Omar.

– Hans föräldrar var väldigt kristna. De hade gått till kyrkan i Vilhelmina, men det visste jag inte om. Det var bara lillasystern Cotté som följde med dit, inte bröderna Omar eller Carlos.

I Malmö pingstförsamling fanns en stor spansktalande grupp och en kväll blev Omar och Andres ombedda att hämta Cotté, som var där på ungdomssamling.

– När jag kom in i kyrkan var det lovsång och tillbedjan. Jag hade aldrig stött på något sådant och backade mot dörren. Det var på slutet och jag hann inte springa iväg och gömma mig. Efter mötet blev Omar och Andres bjudna på fika med gemenskap.

– Det var supertrevligt och jag hade inget emot det.

Hela gänget, med Andres och bröderna Villablanca, blev på det sättet en del av den spanska ungdomsgruppen.

– Gemenskapen var väldigt stark och jag trivdes med det. Jag hade ingen aning om vad de pratade om när det gällde Bibeln och det där, men lovsången och musiken gjorde något i mig.

Avgörande fråga

En dag hemma hos familjen Villablanca ställde Omars storebror Carlos, som överlåtit sig till Jesus, en livsavgörande fråga: ”Vill du ta emot Jesus?”

– ”Ja, varför inte?”tänkte jag och såg inget fel med det. Då bad vi tillsammans och jag tog emot Jesus utan att veta vad det innebar.

Att Andres blev mer och mer aktiv i kyrkan, började läsa Bibeln och be sågs inte med blida ögon av pappan, som fortfarande var väldigt åt vänsterhållet politiskt.

– Enligt deras sätt att tänka var det jag höll på med ett sätt att bli hjärntvättad.

Konfrontationen i hemmet lät inte vänta på sig.

– I kyrkan var det en fröjd att vara, men hemma var det stort motstånd.

Ibland blev Andres inte insläppt utan fick vänta i trappan i flera timmar och Bibeln låg ofta sönderriven. Bara de närmaste kände till hur han hade det hemma.

– Jag frågade pappa: ”Vad vill du? Jag är inte på fester, dricker eller drogar, utan jag har kul och fin gemenskap. Föredrar du att jag festar och tar droger?”

– Han föredrog vad som helst utom att jag gick till kyrkan. För mig låter det orimligt.

Blev hel

Trakasserierna fortsatte och även systrarna vände Andres ryggen, men Gud hade fyllt tomrummet på insidan och vägen tillbaka var stängd.

– Gud fyllde den tomma rutan i mitt inre och jag tror det var det som gjorde att jag blev hel. Gud hittade mig när jag var på väg åt fel håll; just i det vägskälet så fyllde han tomheten.

– Han kom med glädje även i de svåra stunderna. När jag mötte motstånd och förföljelse så gav han styrka, kraft, glädje och kärlek.

Även sorgen och saknaden efter mamman förändrades.

– När jag pratat om mamma tidigare kände jag en sorg och en tung känsla, men efter att Gud fyllt mig kunde jag prata om det utan att bli tung i sinnet.

Men pappan gav inte upp och tänkte slutligen ställa ett ultimatum: Gud eller familjen? Andres förstod vad som var på gång och kunde förhindra katastrofen.

– Jag sa: ”Du kommer inte att få ut något av ett ultimatum. Du kommer inte att vinna. Jag kommer alltid att välja Gud även om du är min pappa.”

Efter det tog pappan ett steg tillbaka och accepterade sonens tro.

– Han började förstå att det inte var en lek för mig och att det inte skulle gå över. Han märkte att jag menade allvar och relationen blev bättre.

Allt i församlingen var nytt för Andres och den påbörjade vandringen med Gud blev en process.

– Jag kände inte till något om det här. Efter att ha fått dopundervisning döpte jag mig lite senare.

Lärde sig spela

När pappan frågade vad han önskade sig i födelsedagspresent var svaret alltid en gitarr, och trots att pappan förstod att han skulle spela i kyrkan fick han en till slut.

– Jag hade börjat känna för lovsången och lärde mig spela hemma på egen hand.

Engagemanget i den spanska gruppen växte och processen med Gud fortsatte.

– När Herren bygger så kommer det till en punkt när man förstår och inser: Det är så här jag vill leva och det är det här jag vill göra för Herren.

Efter att ha jobbat 20 år med it på Malmös universitet arbetar han idag på Israels Vänner med media. Och sedan 23 år tillbaka är han gift med Ingrid, också från Chile.

– Vi träffades i spanska kyrkan och blev vänner och så växte något fram naturligt. Vi gifte oss när jag var 25 och det var då jag flyttade hemifrån.

Idag är de båda pastorer och ledare för den spanska gruppen, även om de inte är anställda.

– Jag har lärt mig att förlita mig på Gud och inte bära tyngden själv. Vi kan bara göra en del, resten tar han hand om.