Reportage

Ann-Sofie och Valter: ”Livet i Etiopien var ett heligt äventyr”

Det är en grå och kylig vårdag. Ann-Sofie 76 år och Valter 77 år visar glatt runt i sitt nya hus som snart står inflyttningsklart. På grund av pandemin är det viktigt att hålla avstånd.

– Någon gång efter påsk är det dags att flytta in och hela bygget har gått mycket snabbt, berättar Valter stolt.

Drömtomten, som ligger ett långt stenkast från den gård där de bott sedan 1973 blev till salu och de köpte den. Nu har ett barnbarn tagit över den gamla gården. Både Ann-Sofie och Valter kommer ursprungligen från öarna utanför Göteborg. De slog följe med andra släktingar och lämnade båtliv och fiske för att bli jordbrukare i Västra Fågelvik i västra Värmland i början av 1970-talet.

– Vi flyttade hit 1973 för att börja med jordbruk och så har jag arbetat med lite av varje bland annat på fabrik och många år på fiskodling, berättar Valter som även har ett stort intresse för jakt.

Anne-Sofie arbetade i många år som undersköterska på ett äldreboende.

Hårt liv på sjön

Att jobba på sjön föll sig naturligt för Valter då hans far hade fiskebåt tillsammans med sin bror. Ann-Sofies far var också fiskare.

– Vi kommer från kristna hem där fäderna varit på havet och mammorna tagit hand om familjen i generationer, berättar Valter.

– Det var ett hårt liv på havet och pappa fick slita ont då han i unga år råkade ut för en svår olycka, inflikar Ann-Sofie.

De båda träffades i unga år och gifte sig 1965, byggde hus på Fotö och snart var familjen både tre och fyra till antalet, då barnen Maria och Daniel kom till världen i rask takt.

– Två av våra barn föddes på Fotö och yngsta sonen här i Värmland.

Efter att ha varit gifta i 56 år har de en hel del goda råd till unga par.

– Vår kristna tro har varit central i vårt äktenskap och det är så att ber man ihop så håller man ihop, säger Anne-Sofie

Mission i Etiopien

Valter kan inte säga tid och plats då han mötte Jesus men förklarar att det varit en relation som vuxit genom livet och som mynnade ut i kallelsen att bli missionär.

– Jag kände kallelsen starkt. Livet i Etiopien var ett heligt äventyr med mycket lärdom som berikat vårt liv.

De är båda tacksamma för den trygghet deras uppväxt gav och de många böner som betts för dem, något de menar har burit dem genom livets olika skiften.

– Det var 1987 som jag började läsa på Kaggeholm under ett år, Anne-Sofie och vår yngste son Samuel följde med och efter det så blev kallelsen klar för oss att vi skulle flytta till Etiopien som missionärer, förklarar Valter.

Första gången de besökte missionsfältet var 1986.

– Vårt pastorspar i Töcksfors, Roland och Kerstin Moberg, var ute som missionärer och när de kom hem åkte vi ut till samma plats. Det var 1989 och vi var där under de svåra krigsåren.

Brinnande krig

Kriget mellan det kommunistiska Etiopien och grannlandet Eritrea rasade som värst då Ann-Sofie, Valter och sonen Samuel lämnade hembygd och skola för missionsarbetet i den lilla byn Worancha, cirka 40 mil från huvudstaden Addis Abeba. Den närmaste staden var Awassa.

– Vi såg soldater och utbrända tanks på vägen och det var en svår tid. Folket i byn där vi bodde ville att vi skulle beväpna oss. Det gjorde vi inte, men det var vakter utanför vår by.

De flesta länder evakuerade under kriget sina missionärer och svenska skolan i Addis Abeba stängdes.

– Samuel fick komma och bo hos oss i Worancha när kriget rasade som värst. Vi var några av få utlänningar som var kvar i Etiopien under krigets slutskede.

Efter kriget föll kommunismen och landet blev mer fritt och öppet.

Stor missionsstation

I Etiopien arbetade de som stationsföreståndare där det fanns en skola för cirka 400 elever och en klinik med en svensk barnmorska. De drev även ett stort trädplanteringsprojekt supportat av Läkarmissionen med plantskolor på ett flertal platser.

– Trädplanteringsprojektet gav även en möjlighet att nå ut med evangelium till nya områden. Genom att starta plantskolor fick vi mark och kunde bygga en enkel kyrka. Många kom till tro på Jesus och vi fick uppleva stora dopförättningar och en stark tillväxt i de olika församlingarna. Gud ska ha all ära.

– Vi kom hem igen 1992. Då var det hårda tider här hemma och 1994 åkte jag ut en termin ensam, berättar Valter.

Knappa förhållanden

– Det var enkla förhållanden i Etiopien mot här hemma, men nu har utvecklingen gått framåt. De har elektricitet och mobiltelefonförbindelser vilket inte fanns när vi kom.

Skolbarnen hemma i Västra Fågelvik samlade in pengar på sina morgonsamlingar till en ko som de gav till en blind man i byn där de bodde.

– Jag fick predika i de olika kyrkorna som byggdes och ibland var det stormöte utomhus med flera tusen åhörare. Då vi skulle dela ut mat under mötena var det som att se Jesus i Markusevangeliet kapitel sex, då han förvandlar fem kornbröd och två fiskar så att det räckte till att bespisa flera tusen.

När nya huset är klart och covid-19 gett med sig vill de gärna åka ut på fältet och hälsa på igen.

– Vi har varit tillbaka korta perioder flera gånger och har telefonkontakt med flera vänner där som hälsar oss välkomna att hälsa på. Vi närmar oss de 80 men om hälsan står oss bi så tar vi kanske en tur igen, avslutar Valter.