Reportage
Anna hade sitt hem i Afrika
Anna fyllde sju år i januari 1972. På hösten samma år lämnade familjen, med mamma, pappa och lillebror, ett ganska vanligt liv i Vänersborg för att istället bosätta sig på en ny kontinent, Afrika. Pappa Gunnar hade fått tjänst som dövlärare i Keren i Eritrea, och mamma Ethel arbete som sjuksköterska och barnmorska inom vården. På den nya kontinenten, i det nya landet skulle Anna börja första klass och bo hos en annan familj i en annan stad.
– Jag skulle gå ettan på Svenska skolan, som inte låg i Keren, utan i huvudstaden Asmara, fortsätter Anna.
Det var för långt att köra varje dag, så måndag till torsdag bodde hon hos en svensk missionärsfamilj i huvudstaden.
– Det var inte så många dagar, men visst det var en omställning med nytt land, ny kultur, nytt språk, ny skola och nya föräldrar. Efter skolveckan var det skönt att komma hem till Keren där övriga familjen var.
Nya kompisar
I den eritreanska grannfamiljen fanns åtta barn i olika åldrar.
– Jag fick en bästis som var några år äldre än jag, min bror lekte med hennes bröder.
För att förstå varandra talade de nyfunna vännerna en blandning av engelska, italienska, svenska och tigrinja, det inhemska språket.
Först efter tre år flög familjen tillbaka till Sverige för att hälsa på. De bodde då i Växjö och passade på att äta svensk mat och köpa massor med godis. Men det var ändå Afrika som var hemma.
– Det var jättekul att komma till Sverige och träffa alla släktingar, men det var fantastiskt att vi skulle tillbaka hem till Eritrea igen, berättar Anna och strålar.
Levde i krigszon
Samtidigt levde de i en krigszon på grund av striderna mellan Eritrea och Etiopien. På nätterna kunde de höra hur militären sköt över hustaket och ibland fick de ta skydd under stentrappan på nedervåningen, som var ett miniskyddsrum.
Oroligheterna eskalerade och efter fem år blev situationen ohållbar. På uppmaning av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) lämnade de landet och flyttade till Etiopien. Där kunde föräldrarna fortsätta arbeta och familjen bodde på missionsstationen vid Entoto-berget i Addis Abeba.
– I Addis kunde jag och min bror bo hemma hos mamma och pappa på Entoto-stationen även i veckorna. Där var några andra missionärsfamiljer också stationerade, men inga barn i vår ålder.
Skolan i Addis var större än i Eritrea även om de bara var omkring 30 elever, barn till missionärer och FN-diplomater. De flesta bodde i en annan del av stan och därför blev glädjen stor när Anna fick hästen Blacky att pyssla om och rida på. Bland klasskamraterna fanns en ny bästis och föräldrarna skjutsade fram och tillbaka över stan, för att de skulle kunna träffas.
– Näst sista eller om det var sista året fick vi möjlighet att flytta till området Meckanissa, som låg där min bästis och många andra kompisar bodde.
– Då kunde vi träffas mycket enklare och vi var ute och red tillsammans och umgicks och sov ofta över hos varandra.
Kulturchock i Sverige
Anna gick sexan, sjuan, åttan och nian i Etiopien. Där fanns inget gymnasium och efter nio år behövde familjen därför lämna sitt älskade Afrika. Då hade familjen utökats och välsignats med två adopterade barn: Erik sju år från Eritrea och Sara ett år från Etiopien. De bosatte sig i Alvesta i Småland, men att komma till Sverige blev en kulturchock.
– Det var mycket jag inte kände till. I skolan pratade kamraterna om de och de artisterna eller drog något skämt. Jag hade inte sett på tv på nio år och kände mig som ett ufo.
Snabbt försökte hon ta reda på vad som gällde i Sverige för att passa in.
– Oj, vad jag försökte anpassa mig.
Samtidigt levde alla i nuet och ingen frågade om uppväxten i Afrika.
Äldre kompisar
Anna studerade på samhällsvetenskaplig linje i Växjö, men de närmaste kompisarna fanns hemma i Alvesta.
– De var några år äldre och de flesta arbetade och hade egen ekonomi. Jag har alltid gillat att plugga, men när jag kom in i det här gänget så drogs jag mer och mer bort från skolarbetet.
Gänget var ute och dansade och provade alkohol. Första året läste Anna inte en enda läxa och det visade sig i betygen.
– Livet med kompisarna var inte riktigt jag och egentligen kände jag mig inte helt hemma med dem, men de kanske kunde lära mig någonting och så fanns behovet av att bli en i gänget.
En dag när Anna satt hemma på sitt rum såg hon som två vägar framför sig. Den ena var att fortsätta leva livet med kompisarna och den andra att satsa på skolan. Plötsligt insåg hon vem hon egentligen var.
– ”Jag känner mig mycket mer som jag om jag satsar på skolan och väljer den vägen”, tänkte jag.
Tanken blev till handling och ganska snart blev provresultaten bättre. Det var sådan märkbar skillnad att klassföreståndaren undrade vad som skett.
– ”Du har ju förbättrat dina resultat så fantastiskt, hur kommer det sig?” undrade han. ”Jag har börjat plugga och det måste vara därför”, svarade jag och vi var båda glada.
Men det hade sitt pris. När kompisarna kom i sina bilar och tutade utanför huset sa Anna nej, och att hon behövde plugga till proven.
– Jag var inte så rolig längre, utan säkert en torrboll i deras ögon.
Efter studenten, med bra betyg, testade hon på lite olika yrken under ett år, bland annat i vården. Andra sommaren ordnade föräldrarna jobb på Valdemarsviks sommarcamping. Där arbetade ett tvillingpar från Ölmstad och Anna blev nära vän med en av dem.
– När vi var lediga låg vi på klipporna och pratade, pratade och pratade. Hon var kristen.
– Även om vi inte kände varandra så väl sa hon: ”Du Anna, jag ska flytta till Skarpnäck i Stockholm nu till hösten. Det är en ny kyrka där som jag tänkte gå med i. Vill du följa med?”
Barnatron fanns kvar, men ingen levande eller aktiv tro på Jesus. Ändå lockade Stockholm och Anna hängde på.
Sjöng i kören
Anna var först skeptisk till kyrkan, men gillade att sjunga och följde med till kören.
– Jag hade lite fel bild av kristna, att de skulle vara tråkiga, så jag var lite anti, men när jag kom dit var det fantastiskt trevliga människor.
Efter att ha omvärderat bilden av kristna började hon fråga mer om tron på Jesus.
– Återigen kände jag: ”Det här är jag och det här vill jag.”När jag har bestämt mig så går jag all in; jag ville bli frälst och jag ville döpa mig. Tron passade ihop med mig och min identitet. Det handlar om ens innersta: vem man är.
Anna blev den som invigde dopgraven i Skarpnäckskyrkan. Nu ville hon berätta om tron för andra och gick därför ”Ungdom med uppgifts” bibelskola i Restenäs utanför Ljungskile. Även om undervisningen var väldigt bra betydde de egna stunderna med Gud mer.
– Mina morgonandakter ensam med Gud la en grund i livet där jag lärde känna Gud som min far och att han är en som jag kan ha en relation med. Jag lärde känna hans röst.
Efter bibelskolan fanns längtan att tjäna Gud till 100 procent och komma ut i mission. Det mest naturliga hade varit att stanna inom ”Ungdom med uppgift”, men på insidan skavde något.
– Jag fick ingen frid. Jag kommer så väl ihåg en natt hemma hos mamma och pappa när jag inte kunde sova, utan låg våndades. Jag hade upplevt att Gud gett mig några ord: ”Inger”, ”dela lägenhet”och ”Stockholm”.
– Men jag ville inte lyssna, jag var som Jona. Men till slut sa jag till Gud: ”Okej, om det är i Stockholm du vill ha mig, då åker jag”och då kom friden direkt och jag la jag mig på andra sidan och somnade.
Senare hörde hon på insidan: ”Kan du ödmjuka dig så mycket att du ringer till ditt gamla jobb och ber om att få komma tillbaka?”Svaret blev ja och det visade sig att hennes ersättare aldrig dykt upp och till sin stora förvåning fanns hennes fasta tjänst kvar. Och svaret till Inger om att dela lägenhet blev: ”Ja, självklart, vad roligt.”
På jobbet fanns en nyfikenhet över varför Anna återvänt och på fikat undrade en kollega: ”Anna, du skulle ju åka iväg, hur kommer det sig att du är tillbaka?”
– ”Jag kan inte säga något annat än att jag tror att Gud ville att jag skulle vara här”, svarade jag och kollegorna log lite grann.
Anna fick fortsätta berätta om Gud, Jesus och tron, eftersom fler kollegor och även patienter undrade var hon varit.
– Jag har aldrig fått vittna så mycket som då. Så det var där jag skulle vara fast jag trodde att jag skulle till ett annat land.
Att tjäna Gud i vardagen är något Anna tycker är signifikant för livet även om hon några år senare fick komma ut på missionsfältet.
– Jag har ofta blivit sänd till en vardag där Gud har verkat; det jag upplever är att Gud vill vara med i vår vardag. Där vill han lysa med sitt ljus för att andra människor ska få hopp.