Reportage

Annie Siroky: – Gud var den jag längtat efter i hela mitt liv

Annie Siroky är uppvuxen på landet två mil söder om Värnamo. Hon är yngst av fyra syskon och har alltid gått sin egen väg, berättar hon. Som barn var hon kreativ och älskade friheten ute på landet.

– Jag skulle inte kalla mitt hem religiöst, men vi brukade be aftonbön. Det gav mig en barnatro som följde med mig in i tonåren. Min bild av Gud var diffus men trygg. Jag var allmänt intresserad av andlighet och slukade allt jag kom över om det övernaturliga.

Frälst i tonåren

När Annie var 15 år fick hon ont i en ryggkota. Några kompisar berättade om helande och sa att det skulle komma en präst till Arken i Värnamo som kunde be för henne.

– Han hade varit deras konfirmationspräst och var klädd som en svart rockare. Jag tyckte det lät häftigt och följde med.

I förbönen efter mötet hände ett mirakel som var större än ett fysiskt, säger Annie.

– Jag kände att Gud var den jag hade längtat efter i hela mitt liv, och tomrummet som jag burit på fylldes av Guds närvaro. Allt förändrades och helt plötsligt blev jag en bibelläsare som älskade att sjunga lovsång. En stor kontrast mot den jag varit innan jag blev frälst.

Annie blev en hängiven kristen, som berättade om Gud för alla runt omkring.

– Jag tillbringade mycket tid i bön, både själv och med andra, läste Bibeln och längtade efter att tjäna Gud.

Kämpade i egen kraft

– Efter en tid började en känsla av förvirring gro i mig. Jag märkte att jag inte kände Guds närvaro som innan. Han kändes faktiskt helt som bortblåst.

Hon försökte hitta förklaringar och tänkte att hon kanske behövde bli ännu mer "helig", eller be mer, eller läsa Bibeln mer. Allt eftersom blev fokuset på det egna görandet, minns Annie.

– Det gick så långt att jag inte gav mig själv någon vila i min strävan efter att "hitta Gud" igen. Till slut tog kraften slut. Jag orkade inte längre be eller läsa Bibeln, sjunga lovsång eller lyssna till predikan. Allt var så fyllt av prestation. Det enda jag kunde göra var att viska till Gud: ”Jag är din, ta hand om mig.” Då hade jag varit kristen i tolv år.

När Annie var utmattad av all prestation, upplevde hon hur sände Gud en person till hennes hjälp.

– Jag hade träffat en kvinna i pensionsåldern i en av kyrkorna i Göteborg, där jag bodde sedan studenten. Vid ett tillfälle när jag var som djupast nere, lade hon armen om mina axlar och sa: ”Nu behöver inte du kämpa mer. Nu är det vi runt omkring dig som får bära dig i bön.” De orden förlöste något i mig, de revolutionerade min värld.

Det blev början på att lära känna en vila i Gud, menar Annie.

Fick cancer 27 år gammal

– När jag någon månad senare fick ett cancerbesked fanns det här med i ryggen. När det inte längre fanns någon kraft att "prestera i bön" fick jag uppleva hur Gud bar mig och hur troslivet blev avslappnat och gensvarande i stället.

Annie fick cancer i öronspottkörteln när hon var 27 år gammal och småbarnsmamma. Hon fick diagnosen i juni 2011, opererades den sommaren och strålbehandlades i sex veckor under sensommaren.

– Diagnosen kom inte som en blixt från klar himmel. Jag hade haft det på känn. Men det klart att det var tufft.

Annie upplevde inte att hon hade några redskap att hantera det hela. Hennes tidigare strategi att ”gå emot” i bön och tala ut bibelverser högt och ljudligt funkade inte längre.

– Jag försökte en kort stund, sedan orkade jag inte hålla på så där mer.

Efter en dag i känslomässigt tumult kände Annie att hon behövde komma på andra tankar. Då tog hon med familjen till Liseberg och där hände något avgörande.

Frid mitt i stormen

– När jag satt i Slänggungan högt upp i luften kom jag på mig själv att försöka komma ihåg vad doktorn sagt. Hur stor chans var det att överleva? Sa han 50–75 %?

Medan hon funderade på sina överlevnadschanser dök det upp ett bibelord i hennes huvud: ”Min son, ta vara på vad jag säger, vänd ditt öra till mina ord. Låt dem inte vika från din blick, bevara dem i ditt hjärtas djup, för de är liv för var och en som finner dem och läkedom för hela hans kropp.” (Ordspråksboken 4:20-22) – Så jag vände mitt öra till de hoppfulla orden och började tänka på dem i stället. Det fanns inget krampaktigt i det, utan det var bara som att titta åt ett annat håll. Och dag för dag växte friden.

Annie minns när hon var på väg till sin andra operation, då man skulle klippa av ansiktsnerven för att se om cancern spridit sig.

– Det var som att jag svävade fram där jag gick till spårvagnen. Jag borde ha varit orolig, jag kunde bli halvsides ansiktsförlamad resten av mitt liv eller något ännu värre. I stället upplevde jag en frid som övergick allt förstånd och en oförklarlig glädje.

Under den här tiden visade Gud att Han är med henne, oberoende av hennes prestation.

– Erfarenheten har vuxit genom åren och den är en källa som inte går att nå botten på. Operationen gick bra, men jag behövde kraftfull strålbehandling. Idag är jag friskförklarad.

Under åren då Annies liv var en ständig kamp visste hon inte hur hon skulle komma ur det.

– Jag längtade efter att släppa taget, inte om Gud men om mitt krampaktiga uppehållande av det andliga livet.

Större än prestation

– När jag kom till slutet av mig själv öppnades en möjlighet, och jag gissar att Gud hade väntat på den, för Gud ville visa att Han var större än min prestation. Kallelsen var större än mina prestationer. Och Hans kärlek var större än så. I den insikten fanns all kraft jag behövde. Jag kunde slappna av och lita på att Gud hade koll på läget.

Tillsammans med sin man Simon Berger Siroky håller Annie på med att spela in egna sånger.

– Musiken för mig är ett redskap för att söka Gud och vara i Hans närhet.

Men hon var faktiskt aldrig särskilt intresserad av att bli musiker eller att tjäna i församlingen genom musiken, erkänner hon.

– Ärligt talat var det något jag fick acceptera. Men jag har märkt att det inte bara är jag som blir välsignad när jag sjunger och spelar. Det är en gåva som Gud vill att jag ska använda. Gud längtar efter sitt folk, att komma nära och möta oss på djupet.