Intervju

Arg, älskad och avig mot Gud

Carolina Carpvik

Smärtan var stark och omedelbar. Det kändes som om någon slog honom med ett basebollträ hårt i ryggen. Johan Croneman satt på flyget tillsammans med sin då tolvårige son Folke och planet skulle just landa. De var på väg till Düsseldorf för att titta på fotboll. Detta var fotbollsresan som far och son hade drömt om. Att uppleva en match på Borussia Dortmunds hemmaarena, som av fotbollsfans världen över beskrivs som en av de absolut mest intensiva upplevelserna inom idrott.

Men det blev ingen match. I stället blev det ilfärd i ambulans till sjukhuset. Där konstaterade läkarna att kärlväggen i stora kroppspulsådern hade lossnat. Läget var livshotande. Johan låg där med massor av sladdar kopplade till sig och fullt av vitklädd sjukvårdspersonal omkring sig. Han förstod att läget var allvarligt. Vid sidan av båren hade han sin son som också han insåg allvaret i situationen. Han sa: ”Pappa du kan ju inte dö här, hur ska jag komma hem?”

– Det var en dramatisk upplevelse för Folke. Jag fokuserade helt på honom. Om inte han hade varit där hade jag nog gett upp och dött. Så man kan säga att han räddade mitt liv.

Ord som skaver

Den breda östgötskan skvallrar om att DN:s mångårige tv- och filmkritiker Johan Croneman har rötter i Norrköping. Han har gjort sig känd som en orädd skribent med drastiska, kompromisslösa och provokativa formuleringar. Texterna lämnar sällan läsaren likgiltig. Genom åren har han hyllats som ett språkligt geni. Samtidigt har han regelbundet provocerat och irriterat sina kritiker.

När han fick Gerard Bonniers stipendium för kulturjournalistik 2006 löd motiveringen: ”Johan Croneman har ett mycket stabilt humör. Han är alltid arg. Det gör honom ovanlig och viktig i ett kulturklimat som annars i hög grad präglas av längtan efter att tycka om och bli omtyckt.”

– Det var en bra formulering, men den stämmer inte. Ingen av mina vänner eller min familj skulle beskriva mig som ilsken. Tvärtom. Arg är jag nästan aldrig.

Däremot gillar han temperament, humor och färg. Han är vass i sina iakttagelser och formuleringar och har aldrig strävat efter att bli omtyckt.

– Jag har aldrig tänkt i de termerna. Som skribent handlar det inte om att ha de rätta svaren, utan om att ställa de rätta frågorna.

Kanske är det just det som gör att hans texter ofta hör till de mest lästa artiklarna i Dagens Nyheter.

Särskilt aggressiv framstår han inte, den skäggige vänlige mannen som sitter vid bordet mitt emot mig, dricker kaffe och tuggar på en kanelbulle. När han rör sig i Stockholm blir han ofta igenkänd. Så sent som häromdagen var det någon på andra sidan frysdisken i den lokala matbutiken som hälsade med orden: ”Det är bra Croneman, på dem bara.” För Johan Croneman räds inte att skriva vad han tycker, även om hans åsikter inte alltid uppskattas av alla.

Fri från flaskan

Länge var han känd som en glad och social festprisse, lite av en klassens clown. Men bakom fasaden fanns ett mörker. Han försöker inte skönmåla sitt liv utan är öppen med både sitt alkoholmissbruk, sitt spelberoende, sina depressioner, sin ångest och sina självmordstankar.

– Det har alltid varit min stil att vara öppen och tänka högt. Jag kanske inte alltid borde berätta hur jag mår, utan lära mig att ljuga lite. Men jag gillar det transparenta, att vara lite genomskinlig. Jag är väl en som hellre säger för mycket än för lite, säger han.

Drickandet blev ett sätt att självmedicinera mot sin ångest. Han förstod redan som 25-åring att han drack för mycket. Idag har han lyckats ta sig ur det långvariga alkoholmissbruket, men samhällets syn på alkohol upprör honom. Fixeringen är absurd, tycker han, och nämner promenader genom hemkvarteren på Södermalm en tidig fredagskväll när uteserveringarna svämmar över.

– Jag kan känna ett oerhört utanförskap. När du inte dricker längre hamnar du i en annan värld.

Utanförskapets skugga

Att det dessutom kommit lagstiftning som gör det möjligt att få ett glas vin hos frisören eller i matbutiken får honom att ryta till. Meningarna kryddas friskt med svordomar. Med egna erfarenheter av misären vet han hur snabbt det kan gå utför, och han är starkt kritisk till både den svenska missbruksvården och samhällets syn på dem som drabbas.

– Jag förstod någonstans vartåt det barkade och att jag kunde förlora allting, både min son, mitt jobb och min lägenhet. Det kan gå väldigt fort. Man ska vara väldigt försiktig med att sparka på någon som sitter på en parkbänk, för i många fall har det gått oerhört fort. Missbrukare ser inte ut på ett enda sätt. Vi dricker av olika skäl och på olika sätt, konstaterar han.

Spelberoendet beskriver han som ännu svårare att ta sig ur och han är djupt kritisk till hur spelreklamen flödar. Den kritiken har han ägnat många spaltmeter åt. Att han klarade sig ur mörkret, såväl alkoholmissbruket som spelberoendet, tillskriver han mycket det stöd han fick. Han lyfter fram chefen Björn Wiman och alla de människor runtomkring som fanns där och hjälpte till. När det gäller vägen ut ur ett beroende konstaterar han att vägarna ser olika ut. En del tar hjälp av Gud, andra av vänner, men mycket hänger ändå på en själv.

Med Gud på avstånd

Under årens lopp har Johan genomgått flera existentiella kriser. Han har brottats med livsfrågor och ägnat mycket tid åt mörka, destruktiva tankar. Men att söka tröst hos någon Gud har aldrig varit aktuellt.

– Nej, jag har aldrig åkallat någon högre makt, säger han.

Någon tro har han aldrig haft, fast ateist kallar han sig helst inte.

– Nja, kanske om någon frågar. Men vad betyder ateist egentligen? Gudsförnekare va? Man kan väl säga att jag är mer avigt inställd till religioner som företeelser.

Inspirerad av religionskritikern Christopher Hitchens har han gått från att som ung vänsterradikal se religion som ”ett opium för folket” till att idag ha en bredare syn.

– Klart man måste vara lite intresserad när det finns så otroligt många olika människor runt om på jorden som säger sig tro på Gud. Även om de tror på olika gudar Det är frågor som berör oss vare sig vi vill eller inte.

Han hyser stor respekt för troende människor, även om han värjer sig mot predikande och övertalningsförsök. När det kommer till de tio Guds bud och dess inflytande på våra moderna normer, är det dock ett arv som är svårt att blunda för.

Spår av tro

Det var faktiskt inte så länge sedan Johan läste igenom hela Gamla testamentet, som han beskriver som ”ganska lättläst”. Bibelberättelserna sitter i ryggmärgen sedan barndomens söndagsskola och skolans kristendomsundervisning. Han minns hur hans första fröken spelade orgel och att de sjöng psalmer och läste bibliska berättelser på lektionerna.

– Det låter som om jag växte upp på 1800-talet, men så här var det faktiskt i Sverige på sextiotalet, säger han.

På religionstimmarna under gymnasiet var Johan klassens mest engagerade elev och diskuterade ständigt med läraren. Det resulterade i en 5:a i betyg i ämnet religionskunskap. Som tonåring konfirmerades han på Tallnäs stiftsgård i småländska Skillingaryd, precis som sina syskon.

I en liten lägenhet på Skolgatan i Skillingaryd bodde Johans mormor. Det var en kvinna som betydde oerhört mycket för honom. Mormor var troende och nästan alltid glad. Hon klev upp ur sängen på morgonen och var som en solstråle.

– Någon gång när jag var där frågade jag henne hur hon kunde vara så glad varenda morgon?

” Jo, du förstår Johan, sa hon, när jag går och lägger mig på kvällen så ber jag till Gud: snälla gode Gud ge mig bara en dag till. Sen vaknar jag och då har jag ju fått en ny dag och då blir jag så otroligt glad.”

– Tänk om jag kunde bli som mormor och kunde ha den där tron och den där tacksamheten för livet.

Än idag när Johan passerar Skillingaryd stannar han till vid kyrkogården för att besöka mormors grav och hedra hennes minne. •