Reportage

Åsa blev fri från ätstörningar

Åsa Dahlberg gick i söndagsskolan och föräldrarna brukade be aftonbön med barnen. Ändå fanns det egentligen ingen personlig tro på Gud i hemmet, men farmodern var kristen. Ibland hörde Åsa farmodern, som bodde på samma gård, be till Jesus.

– På det viset fick jag med mig tron på att Gud fanns, berättar Åsa Dahlberg.

I tonåren valde hon att konfirmera sig.

– Det var något de flesta gjorde då när vi var 14 år, fortsätter Åsa.

Många i konfirmationsgruppen var sökande och under konfirmationsundervisningen berättades om den kristna tron. Men prästerna formulerade det inte som att det var något människan behöver välja eller ta ställning till.

– Jag förstod aldrig att det fanns en fråga från Guds håll: ”Vill du ta emot det liv som Jesus har för dig?”

Fikade och umgicks

En kille i klassen hade kommit till tro på Jesus och Åsa och några andra fick kontakt med honom. Under hösten började de umgås med ungdomar från två olika församlingar.

– Jag trodde att Gud fanns, men kände mig tveksam och lite rädd. Att bli kristen skulle innebära en stor förändring för mig. Jag förstod att det var ett anspråk på mitt liv och att det var på riktigt.

Ungdomarna umgicks, fikade, spelade innebandy och gick på möten. Ibland delade de upp sig i mindre grupper för att be. De höll också ihop för att under hösten gå på en kristen konsert med Larry Norman.

– Det var inte en vanlig konsert. Den gjorde ett starkt intryck på mig. Jag förstod att Jesus lever idag och att han vill ha hela vårt liv.

En kväll i början av jullovet var gänget hemma hos en kompis och Åsa kände på sig att hon skulle säga ja till Jesus.

– När vi bad tillsammans där skulle vi egentligen bara säga: ”Tack Jesus!” för att ta emot frälsningen.

– Det var ingen komplicerad bön, men för mig var det tydligt att jag lämnade ett liv bakom mig och tog steget att ta emot Jesus och att göra Honom till Herre i mitt liv.

Det blev en kamp som Åsa kände i hela kroppen.

– Det var mörker som ville hålla tag i mig. När jag väl sa de där orden ”Tack Jesus!” då var det som att Guds kärlekskraft gick igenom hela min kropp.

Kampen var påtaglig även i själen. Inom sig sa Åsa: ”Allt jag har ger jag till Jesus” och där kände hon att mörker släppte taget. Det kom en väldig frid och kärlek.

Missnöjd med sig själv

Något år tidigare hade Åsas liv börjat präglas av ett missnöje med sig själv.

– Jag hade fastnat i ätstörningar och anorexi, och kände mycket ångest.

Trots att Åsa hade en stark upplevelse av frälsningen behövde hon fortfarande kämpa med måendet. Hon hade önskat att allt skulle vara perfekt.

– Det blev en krock i mitt huvud.

Familjen såg hur fast hon var i negativa mönster och att hon mådde dåligt.

– De tänkte nog att det där med Jesus bara var en fix idé. Samtidigt var de rädda för att det skulle bli ett bakslag.

När Åsa talade om att döpa sig uttryckte föräldrarna stor oro, men de sa ändå okej.

Åsa hoppades på samma känsloupplevelse som vid frälsningen och förväntningarna var höga.

– Jag fick inte samma upplevelse av dopet, men under de första månaderna fick vi en gedigen grund genom att det månades om att vi fick bibelstudium om vad den kristna tron är.

Under bibelkursen memorerade ungdomarna bibelverser, läste Bibeln och lärde sig innebörden av frälsningen och att leva i efterföljelse till Jesus.

– Det var där jag fick min frälsningsvisshet i Gud. Även om jag inte mådde så bra, så kunde jag inte tvivla på att jag fortfarande var frälst. Jag visste genom Guds ord att det inte hängde på mig.

– Det var skönt att inte behöva kastas fram och tillbaka beroende på om jag lyckades eller misslyckades i livet.

”Gud vet allt”

Det Åsa anat om Gud visade sig stämma. Det fanns en självklar gemenskap med Honom.

– Jag visste nu att jag aldrig var helt ensam. Det var en påtaglig skillnad. Gud vet allt, han hör allt och han känner mig utan och innan.

Något som betydde mycket var Psaltaren 139, att Gud är närvarande.

– När jag misslyckades visade Gud mig att han är på min sida. Han stod inte och anklagade mig, utan erbjöd mig att be om förlåtelse, ta emot nåd och hjälp.

Frälsningen innebar också att rädslan för döden och evigheten försvann.

Något som blev en styrka tidigt var att uttrycka sig till Gud genom sången. Åsa skrev sånger i gemenskapen med Gud utifrån bibelord.

– Det gjorde jag dels för att memorera, dels för att uttrycka min kärlek till Gud. Det har varit mitt sätt att umgås med honom.

Ätstörningen släppte inte greppet och Åsa hamnade i hetsätning. Under en period kände hon skam att som kristen ha det i sitt liv, men allteftersom kunde hon ta emot läkedom och helande från Jesus för själen och då släppte sjukdomen taget.

– Det landade i mig att jag var älskad för den jag var och jag kunde släppa kontrollen.

Åsa lärde känna Gud som någon som inte gjorde våld på henne utan i stället lockade och lärde henne att lita på Honom.

– Att han ville det bästa för mig, steg för steg så att jag visste när jag släppte taget om mitt liv så blir det bra.

Processen att bli helt fri, även i tankar och känslor, tog fem-tio år.

En god grund

Åsa är tacksam över att hon fick en god grund från början och att tron inte bara handlar om upplevelser med Gud. Hon säger att det behövs en balans och framför allt att frågan om vad som verkligen är sanning behöver vara avgörande.

– Det är förstås också viktigt att tron inte bara är intellektuell förståelse utan, att i en relation, göra erfarenheter tillsammans med Gud.

– Men om det bara hade varit utifrån upplevelser och känslan av att det är härligt att vara frälst tror jag inte att det hållit på samma sätt när svåra tider kommer och människor sviker.

Åsa, som är socionom, har även utbildat sig på Arkens bibelskola. Den har en inriktning mot själavård.

– Jag har alltid haft en önskan om att hjälpa människor. Det passade mig att få be för andra och att hitta fler sätt att förmedla omsorg.

Genom bibelskolan kom även möjligheten att utveckla att leda lovsång. Självförtroendet var ganska lågt när det gällde det musikaliska.

– Där har kallelsen från Gud varit viktig. Jag har aldrig känt att det handlar om mig, att jag är speciellt bra på att sjunga. Men det är som Gud har velat ha mig i alla fall, trots en hes och begränsad röst.

– Det handlar om Jesus, jag vill inget annat än att mitt liv ska ära honom.

Åsa har genom sin erfarenhet i lovsångstjänsten förstått vikten av att fokusera på vad Bibeln säger om Gud och vad han har fullbordat genom Jesu död och uppståndelse.

– Evangeliet utgår från korset. Genom att sjunga ut vår bekännelse blir vi trygga och väl förankrade i vår personliga tro.

Åsa upplever det alltmer betydelsefullt att fördjupa sig i den bibliska och historiska grunden för den kristna tron för att kunna stå fast, oavsett vilken tidsanda som råder.

– En del i min tro har jag fått revidera efter vägen och jag har behövt hitta rätt fokus igen.

– Jag hoppas kunna vara läraktig och ödmjuk inför allt jag inte förstår än, för Guds sanningar är eviga och behövs i en tid som denna.