Intervju

Att fortsätta våga säga ja

Emelie Rönnerfors

Nyligen har hon återvänt till sjukhuset i Linköping efter en lång volontärperiod i Sierra Leone, där hon varit teamledare för narkosteamet ombord på sjukhusfartyget Global Mercy. I två intensiva år har hon burit ansvar för att välkomna nya volontärer och hålla samman operationssalens arbete – en uppgift fylld av både utmaningar, glädje och kulturmöten. Det har gett henne en djup känsla av mening och tillhörighet att arbeta för världens mest utsatta tillsammans med människor från hela världen.

Skilsmässa och livskris

Josefin upplevde att Gud kallade henne att åka ut som långtidsvolontär i samband med en livskris år 2022. Ett äktenskap som just hade börjat, sprack, och med det föll alla de drömmarna hon byggt upp inför framtiden.

– Jag kastade mig på Gud. Ibland genom att be, läsa Bibeln och lovsjunga. Ibland genom att bara ösa allt över honom – känslor, tankar, förvirring. Eller bara vara.

Det blev en tung tid, men också en tid där tron blev än mer avgörande och fördjupades.

– När jag ser tillbaka har jag lärt mig två saker: Gud överger oss aldrig. Och vi är aldrig ensamma. Oavsett hur mörkt eller djupt det känns.

När relationen hon hade sagt sitt ja till brast, fanns det första ja:et kvar, det till Gud.

– Omständigheterna kan vara hopplösa och människor kan svika. Men jag fortsatte att säga ja till Gud. Det gav mig mod att åka ut med Mercy Ships när jag kände att han kallade.

Värdegrund som påverkar

Josefins yrkesetik är djupt förankrad i hennes tro. För henne börjar allt med den människosyn hon bär.

– Du har dignitet och värde för att du är skapad av Gud, säger hon.

Den övertygelsen präglar varje möte, i kontakten både med traumatiserade patienter och med kollegor och i att leda ett team där kulturer och hierarkier ibland krockar.

Att leva i kulturkrockar och skarpa kontraster är en del av volontärlivet i Afrika.

– Ombord sjukhusfartyget finns alltid el och rinnande vatten, allt är ljust och rent. Men går man av fartyget möter man en annan verklighet. Människor är tvungna att gå i timmar för att hämta vatten. Sjukdom tolkas som skuld eller förbannelse.

Hon arbetade dagligen tillsammans med kollegor från Sierra Leone och det samarbetet byggde broar och hjälpte till att skapa kulturförståelse. Många reagerade på den respektfulla, kärlekspräglade vården ombord. En tolk uttryckte vad han lärt sig: ”Att vara vänlig är gratis.”

Orden stannade hos Josefin. För att de sätter fingret på något djupt: att vänlighet, uttalad eller ordlös, förändrar. Ett barns sjukhusupplevelse. En kollegas trygghet. Ett rums tonläge.

Gud i sjukhuskorridoren

På Global Mercy är tron en naturlig del av arbetet, man har gemensamma bönestunder och samtal. Frustration i korridorerna går ofta över till frågan ”Ska vi be om det?”.

– Det är en jättestor trygghet, säger hon. Att Gud får vara en del av vardagen.

Trots att islam är utbrett i Sierra Leone beskriver hon en öppenhet som ibland saknas hemma.

– Det är naturligt att säga ’tack Gud’ i en vanlig konversation. Acceptansen är större där än i Sverige, där sekulariseringen är så stark att många inte ens märker hur mycket den format dem.

Någonting hon också saknar i Sverige är den typ av gemenskap som finns ombord, som är vardagsnära, spontan och tröskellös.

– Man är aldrig ensam. Det räcker att fråga någon om middag samma kväll. Här hemma värnar vi vårt privatliv så mycket att vi glömmer hur mycket vi behöver varandra.

Men Josefin vill landa här nu. Hon känner sig trygg i det.

– Jag väntar in Guds riktning framåt, säger hon med ett varmt leende. Och jag vill fortsätta våga vara frimodig.

Hon vet inte när eller om hon ger sig ut igen. Men Mercy Ships bär hon med sig och drömmen om att utbildnings- och utvecklingsarbetet ska växa och att gapet mellan fartyg och samhälle ska minska.

– Resurs- och kunskapsgapet mellan låg- och höginkomstländer är enormt. Vi måste fortsätta arbeta för att alla ska få kvalitativ och säker vård, oavsett var de bor. •