Intervju

Att söka fäste i en smältande värld

Carolina Carpvik

”Den lyckligaste leken” är titeln på författaren tillika Dagens Nyheters kulturchef Björn Wimans senaste bok. Det är en självbiografisk berättelse om en far och hans son. Och om skidåkning. Slalom. Eller ”den lyckligaste leken” som filosofen Jean-Paul Sartre kallade denna aktivitet. För det var skidåkningen som fick den lille pojken Björn att känna gemenskap med den annars frånvarande fadern.

– Den enda gången pappa och jag var lyckliga tillsammans var när vi åkte skidor, säger han.

Han minns fortfarande med glädje första gången de besökte Hammarbybacken ihop. Hur pappa Berra sitter på knä och hjälper sonen att få på sig pjäxor och skidor. Hur pappas skidhandskebeklädda hand fångar upp liftankaret och placerar det bakom dem, samtidigt som han beskyddande håller den andra handen framför pojkens bröstkorg när liften drar dem uppåt.

I faderns skugga

När han långt senare, efter faderns död, tittat igenom dennes minutiöst förda loggböcker, lärarkalendrarna, finns denna kväll inte ens registrerad. När pappan gick bort 2017 lämnade han hel kartong fylld av sina anteckningsböcker och brev efter sig. När Björn gått igenom detta material hittar han nästan inget som handlar om honom, sonen.

– Jag fick en bekräftelse på att jag tagit en väldigt liten del i pappas liv. Att det jag alltid känt var sant.

I nästan hela sitt liv har Björn i olika situationer frågat sig själv vad pappa Berra skulle ha gjort. Sedan har han gjort precis tvärtom.

– Det är rätt sorgligt att leva sitt liv i en slags aggressiv opposition.

Till slut börjar man även att ifrågasätta sitt eget ifrågasättande.

Vad har varit svårast att skriva?

– Det har varit svårt att skriva om pappas mörka sidor och om hans ibland tröstlösa syn på världen. Hur ensam, olycklig och förtvivlad han kunde vara. Pappa tillhörde den där generationen män som inte pratade med varandra och som inte kunde ventilera svåra saker med varandra.

Nu har Björn själv kommit upp i den åldern då man frågar sig vem man är och varför man blivit den man är. Då ser man på sina föräldrar med andra ögon. Det är en av anledningarna till att han valt att skriva denna bok. Under skrivandet reste han tillbaka till platserna han besökt med sin far för att åka skidor.

– Då såg jag hur världen hade förändrats, men också mitt sätt att se på världen.

Nyckeln till det egna

I boken beskriver Björn också en av sina lyckligaste stunder, när han som vuxen för första gången sätter nyckeln i dörren till en hyrd fjällstuga. Nu väntar skidsemester med den egna familjen. En familj med mamma, pappa och barn. Det familjeliv han själv saknade när han växte upp med en ensamstående mamma och en frånvarande pappa som inte träffade sin son mer än vad umgängesplikten krävde. Björn var bara dryga året när fadern lämnade dem för en annan kvinna. Under hela uppväxten tog den lille pojken på sig skulden för skilsmässan. Han förstod inte bättre.

– Jag har aldrig riktigt litat på världen efter skilsmässan utan känt en ständig oro. En slags tillitsbrist i förhållande till verkligheten.

Idag fångar man upp barn om föräldrarna skiljer sig, man pratar med dem och förklarar att det som händer inte är barnets fel. Men så var det inte på 1970-talet.

Ett arv i tö

För Björn har det varit betydelsefullt att ge sina egna döttrar nyckeln till skidåkningens fantastiska värld. Att i fjällvärldens vita landskap låta dem upptäcka den lek som börjar i snön och fulländas i det gränslösa perspektivet från en fjälltopp.

Men frågan som ständigt gnager är om kommande generationer någonsin kommer att få uppleva denna magiska vita sagovärld? Kommer det att finnas någon snö hans barnbarn en gång kan leka i, där han kan lära dem att åka skidor? Eller har glaciärerna då för länge sedan smält bort som en följd av de ökade koldioxidutsläppen i atmosfären och den globala uppvärmningen, orsakad av oss människor?

Klimatförändringarna är ett ämne Björn Wiman ständigt återkommer till i sitt skrivande, både i sin senaste bok och på DN:s kultursida. De existentiella frågorna likaså.

Samtalet rör sig mot de platser där det sekulära språket börjar tryta. Han ser en värld i ett existentiellt nödläge där fundamenten för vår arts framtid har rubbats. Det handlar om mer än bara politik. Det handlar om själva förutsättningarna för liv.

Du skriver ofta om mening, skuld och hopp – begrepp som ligger nära den kristna tron. Vilka dimensioner ser du att den kristna traditionen belyser som skiljer sig från ett sekulärt humanistiskt perspektiv?

– Världen befinner sig i en allvarlig situation, både politiskt och existentiellt, på grund av att fundamenten för vår arts framtid här på jorden är rubbad. Det är första gången som vår art lever under de här förutsättningarna. Det är verkligen en extrem situation, säger han.

Han menar att krisen kräver ett språk som den moderna människan delvis har förlorat. Det handlar om att hitta verktyg som matchar allvaret i vetenskapens prognoser.

– Det är inget som behöver vara hämtat ur Uppenbarelseboken, utan det är bara att titta på vad forskningen säger. Men det sekulära språket är på något sätt otillräckligt i det här extrema existentiella nödläget. Då tror jag det är naturligt att söka sig mot en kunskapstradition där det finns mer adekvata verktyg för att förstå vår belägenhet när vi står nära en avgrund. Då börjar de kristna stora orden laddas med en ny mening.

Wiman ser den svenska sekulariseringen som ett slags självbedrägeri – en tanke om att vi vuxit ifrån behovet av det andliga, trots att frågorna om ursprung och mening är lika fundamentala som behovet av mat.

Ser du alltså att sekulariseringen har inneburit en förlust av något värdefullt?

– Ja, absolut. Den har inneburit att vi har lurat oss själva att inte längre behöva ställa oss de här frågorna, utan att vi kan fortsätta tro att allting är möjligt. Att det bara är att gasa på helt enkelt. Men nu har vi börjat inse att det inte går. Vi vet att det finns en stor tomhet i oss, vi känner det men vi vet inte vad det är vi saknar.

Han ser dock tecken på en förändring, en återgång till traditioner som att gå i kyrkan eller konfirmera sig, som ett direkt svar på denna tomhet.

Skydd mot förtvivlan

Som kulturchef ser han det som ett privilegium att värna om bildningen. Förlusten av de bibliska berättelserna ser han som en urvattning av vår gemensamma självförståelse. Utan dem står vi nakna inför vår tids stora utmaningar, som klimatkrisens "störtfloder".

– Har man en förmåga att hitta både hopp och självförståelse om man förstår att det här har hänt tidigare. Det är en av de grundläggande berättelserna om den stora floden och hur den hotar oss, men att vi kan överleva om vi agerar på ett rättfärdigt sätt. Men känner man inte till Noa och Arken, då tror man att vi är de första människorna som upplever det här någonsin. Då är det lättare att hamna i förtvivlan.

Tron som en muskel

När samtalet vänder sig mot hans egen tro, blir det tydligt att den inte är en statisk sanning, utan snarare en aktivitet. Något som kräver ansträngning och närvaro.

– För mig är frågan om en Gudsrelation inte binär. Den är inte statisk, utan avhängd av mina egna insatser. Tron är som en muskel som blir starkare ju mer man utövar den. Det är ingen konsumentrelation och jag kan inte kräva att Gud ska visa sitt ansikte.

Det finns ögonblick då det osynliga blir synligt, stunder då skönheten i världen blir så överväldigande att logiken får ge vika. Det kan vara på en fjälltopp eller framför ett konstverk.

– När jag är uppe och åker skidor i fjällen och ser mig omkring och upplever stark närvaro så är det klart att jag kan tro på en Gud. Eller om jag lyssnar på fantastisk musik eller ser på stor konst så är det klart att jag kan tänka att det är mirakulöst att människan har åstadkommit allt det här och på något sätt måste ha fått en inspiration till det.

Korsets symbolik

Runt halsen bär han ett tecken, en konkret påminnelse som är mer än bara ett smycke.

– Jag bär ett kors runt halsen. Det har jag för att det här korset symboliserar värden som jag vill bli påmind om i mitt dagliga liv. Rättfärdighet och förekomsten av möjligheten till ett mirakel när det ser som mörkast ut.

Samtalet om avgrunden och de stora orden slutar här, i en lågmäld men fast övertygelse om att mörkret inte får sista ordet.

– Jag har en stark tro på en ljus kraft i världen, så kan jag säga. •