Reportage

Att ta ansvar genom linsen

Emelie Rönnerfors

Som videofotograf för hjälporganisationen Mercy Ships är han på plats i Sierra Leone, ett land präglat av krig och fattigdom. Det är det hans jobb att filma, dokumentera och berätta om lidande, hopp och förvandlingar. För honom finns inga genvägar.

– Storytelling handlar om att så långt det går hedra människan framför kameran. Det är inte alltid det snabbaste sättet, men det är alltid värt det, konstaterar Michael Korsgren.

Michael växte upp som missionärsbarn och lärde sig tidigt att möta människor i utsatthet med värdighet. Erfarenheten har präglat hans sätt att arbeta med kameran som bottnar i längtan att se med Jesu blick.

Relation före resultat

I dag när tempo och genomslag premieras blir det etiska berättandet en form av motstånd. I sitt jobb väljer Michael relation före resultat och närvaro före effekt. Han vill inte ta genvägar som förenklar eller objektifierar.

– Att gå till soptippen här i Freetown och filma barn är ett enkelt sätt att visa att något är svårt. Men det säger väldigt lite om människors verkliga liv, fortsätter Michael.

I stället för bilder av tårar eller misär, som är vanligt i humanitära sammanhang, eftersträvar han andra visuella uttryck för att förmedla nöd utan att reducera människor till symboler för lidande.

Äga sin berättelse

Nyckeln är att människorna själva får formulera sin historia och att vi fokuserar på att visualisera deras upplevelse. För att undvika det mest stereotypa söker han efter bilder som antyder snarare än förklarar. En tom yta, dämpade färger eller ett stilla ansikte kan skapa samma känsla utan att man behöver se tårar.

– Det är inte alltid lätt. Jag kommer in med sitt eget perspektiv och vill berätta det jag ser och kan faktiskt aldrig helt förstå deras upplevelse.

Men Michael poängterar att det är mycket mer rörande att höra en person berätta än att någon berättar åt dem. Det kräver tid, relationer och ibland att kameran får stanna i väskan. Särskilt när det gäller barn och personer i mycket sårbara situationer är samtycke, transparens och långsiktighet avgörande.

– Man måste hela tiden fråga sig: hedrar det här verkligen personen? Om svaret är nej, då ska man inte filma.

Inte stanna i misären

I sitt arbete med Mercy Ships rör sig Michael ständigt i spänningsfältet mellan lidande och förvandling och det är en medveten strategi att berättelsen aldrig får stanna i misären. Han tror inte att empati uppstår genom chock eller obehag utan genom igenkänning.

– Det behöver inte vara dystert för att allvaret ska förstås. När vi visar hopp visar vi också människans fullhet.

Michael menar att ett leende inte är ett förnekande av smärta. Det är ett bevis på liv.

– Människor är smartare än så. När man ser ett barn som är precis som alla andra barn men råkar bära på en sjukdom, då kan människor själva lägga ihop bilden. Det skapar empati utan att exploatera.

Sökandet efter äkthet

Etiskt berättande handlar också om perspektiv. Michael betonar vikten av att arbeta tillsammans med lokala kreatörer – tolkar, fotografer, skribenter – människor som bär platsens erfarenheter i kroppen. För att skapa autentiska berättelser krävs att man kan lyssna, samarbeta och ibland kliva åt sidan.

– Den finaste komplimang jag fått kom när jag jobbade med ett modeprojekt här i Sierra Leone. Då var det en lokal vän som sa: ”Jag trodde det var en sierraleonier som hade skapat de filmerna.”

Men även om Michael lärt sig en hel del om kulturen han arbetar i är han noga med att påpeka att han vill hitta fler lokala kreatörer att samarbeta med. Han är ödmjukt medvetenheten om att en fotografs blick alltid är färgad av ens egna erfarenheter.

– Ju mer jag arbetar med berättelser, desto tydligare blir det: de starkaste historierna föds när vi vågar släppa kontrollen och låta människan stå i centrum. •