Intervju

Att våga släppa rodret

Monika Ekström Gomér

Enriques existentiella brottning tog sin början i barndomens Chile. Där mötte han en gudsbild som präglades av en förlamande rädsla. Han beskriver en religiös uppväxt där människan sågs som en syndare från det ögonblick hon slog upp ögonen, en bild som skapade en djup känsla av förödmjukelse inför det gudomliga. Denna tidiga upplevelse av skuld utan nåd drev honom senare bort från kyrkan.

När familjen emigrerat till Sverige och Enrique som barn såg påven på tv sitta i en guldtron medan hans egen familj var urfattig, föddes ett uppror mot den religiösa formen.

Han började istället söka sanningen på egen hand genom vetenskap och kvantfysik. Han ville förstå universums lagar och ordning, men frågorna om varför världen ser ut som den gör – med lidande och orättvisor – förblev obesvarade.

Dämpade ångesten

I vuxen ålder fann Enrique ett sätt att hantera livets brus och en kronisk ångest genom alkoholen. För honom var drickandet inte ett mål i sig, utan ett sätt att dämpa sin egen intensitet för att kunna fungera tillsammans med andra. Parallellt sökte han vägledning i det ockulta, genom tarot och spådom, i ett försök att få makt över framtiden och de krafter han kände runt omkring sig.

– Man är ju blind. Vad är det vi människor söker? Vi söker svar hela tiden. Vad ska hända med mitt liv? Kan jag offra någonting så att allt går bra? beskriver Enrique sitt dåvarande sökande.

Vändpunkten blev en serie dramatiska operationer där Enrique bokstavligen balanserade på gränsen mellan liv och död. I ett tillstånd av total maktlöshet upplevde han en andlig konfrontation som tvingade honom att välja väg. Han beskriver hur han slöt ett ”kontrakt” med Gud i sina tankar. Villkoret var radikalt: han skulle lämna alkoholen och tillägna sin framtid åt Gud, i utbyte mot en chans att se sina barn växa upp.

Detta kontrakt bekräftades senare på Dyrön genom en främmande person som kände till detaljer om Enriques innersta tankar som ingen annan kunde veta. För Enrique var detta det slutgiltiga beviset på en objektiv sanning som existerar oberoende av människan själv.

Hittade en ny person

Den 3 mars i år valde Enrique att döpa sig. Han ser inte dopet som enbart en ritual, utan som en nödvändighet för att låta den gamle Enrique dö och ge plats för en ny människa. Genom att underordna sig det han kallar för livets ”instruktionsmanual” har han funnit en frihet som han tidigare försökte uppnå genom kontroll.

Den Gudsbild som en gång handlade om rädsla har ersatts av en relation till en vis och tålmodig Fader. Idag beskriver han sig själv som en person som kan uttrycka känslor och skriva poesi, utan rädsla för att bli sårad.

– Jag hittade en person, en Enrique, som jag inte visste fanns, säger han.

För Enrique är den existentiella resan framme vid en punkt där ångesten har vikit undan och sökandet efter mening har landat i en djup inre frid. •