Intervju

Bakom låsta dörrar föds nya drömmar

Petter Allgulin

Det finns platser där tiden rör sig annorlunda. Ett häkte är en sådan plats.

För den som sitter frihetsberövad kan dagarna kännas oändliga. Telefonen är borta. Kontakten med omvärlden är begränsad. Framtiden ligger dold bakom pågående utredningar och domstolsprocesser.

Mitt i denna verklighet arbetar Staffan Moberg som fängelsepastor på Salberga anstalt och häkte i Sala. Efter många år som pastor, bibelskolelärare och studierektor – bland annat i Ryssland under 1990-talet – hamnade han för några år sedan i kriminalvården efter ett tips från en kollega.

– Det var egentligen ingen dramatisk kallelse. Men jag kände att jag ville prova. När jag väl kom in upptäckte jag vilka otroliga möjligheter som finns i de enskilda samtalen, säger Staffan Moberg.

Han beskriver hur människor som sällan öppnat sig tidigare plötsligt börjar berätta. Först kommer frustrationen. Saknaden efter familjen. Frågorna om hur praktiska problem ska lösas. Ilskan över situationen. Oron för framtiden. Men när det första trycket lättar öppnas dörren till intressanta samtal.

– Många av samtalen blir djupare än de man får i kyrkan. Och ofta mer nödvändiga, säger han.

Ett rum där sanningen får plats

En av de mest unika delarna av fängelsepastorns arbete är den absoluta tystnadsplikten. Medan annan personal inom kriminalvården i vissa situationer har skyldighet att föra information vidare gäller andra regler för pastorn/prästen i själavårdssamtal. Det gör att människor vågar berätta sådant de aldrig skulle säga till någon annan.

Staffan ser tystnadsplikten som en förutsättning för verklig bearbetning.

– Om det inte finns någon plats där en människa kan berätta allt, hur ska hon då kunna börja bearbeta det?

Det handlar inte om att ursäkta handlingar. Tvärtom. Först när sanningen får komma fram i ljuset kan den också mötas och processas.

I en kultur där människor ofta gömmer sina mörkaste sidor blir samtalsrummet bakom murarna ibland en ovanligt sann plats.

De som kallas ”de där”

När Staffan får frågan om vad människor utanför murarna missförstår mest om de intagna svarar han utan att tveka:

– Många tänker att de är väldigt farliga och annorlunda än andra människor.

Han menar att samhället gärna skapar ett avstånd mellan ”oss” och ”dem”, som om brottslighet automatiskt skulle göra någon till en annan sorts människa. Verkligheten är mer komplicerad.

Bakom varje kriminalvårdsnummer finns en livshistoria. En uppväxt. Relationer. Drömmar. Misslyckanden. Många av dem han möter bär på djupa sår från barndomen – fosterhemsplaceringar, otrygga hem, frånvarande vuxna och splittrade familjer.

– Jag är ibland förundrad över att det fortfarande finns så mycket mänskligt kvar hos människor som vuxit upp utan stabila relationer, säger han.

Samtidigt är han noga med att inte romantisera situationen. Brott har offer. Handlingar får konsekvenser. Men människovärdet försvinner inte.

– Jag möter inte en brottsling. Jag möter en människa.

På frågan om varför människor begår brott nämner Staffan först alkohol och droger. Han ser också hur ett lösaktigt sexuellt beteende ibland kan leda till att gränser passeras och att handlingar blir straffbara.

– Blir man dömd för sexualbrott försvinner väldigt många arbetsmöjligheter.

Han lägger stor vikt vid familjens betydelse som grund för att människor ska hitta en positiv livsväg och undvika kriminalitet. Från politiskt håll ligger fokus ofta på skolan och samhällets ansvar för tryggheten.

– Stabila familjeförhållanden och trygga familjer är det bästa brottsförebyggande arbetet. Satsa på familjerna. Stötta familjerna.

Där hoppet fortfarande andas

Om det finns något Staffan återkommer till under samtalet är det hoppets betydelse. Han har sett vad som händer när en människa förlorar hoppet.

– Allt blir mörkt. Motivationen försvinner. Man kan bli självdestruktiv, passiv eller utåtriktat aggressiv.

Men han har också sett motsatsen. De mest hoppfulla mötena sker när människor börjar ta ansvar för sina handlingar utan att ge upp tron på att förändring är möjlig.

– När någon verkligen inser vad han gjort och samtidigt vill gå djupare i orsakerna bakom och förändra sitt liv, då händer något.

Han beskriver hur vissa intagna börjar ställa frågor de aldrig tidigare ställt – inte bara om framtiden utan också om Gud. För många blir tiden i häkte eller anstalt första gången de på allvar reflekterar över livets större frågor.

När Guds förlåtelse kommer på tal inleds ibland en process som gör det möjligt även för människor som gjort mycket mörka saker att se ett ljus och få lägga det gamla bakom sig.

– Jag brukar säga: ”Får jag berätta för dig vad Bibeln säger utifrån din situation och vad Gud har gjort åt det?”

Många vill lyssna och flera vill ha en bibel för att läsa vidare på egen hand. Det handlar sällan om religiöst tvång eller färdiga svar. Snarare om att den yttre tystnaden plötsligt gör den inre rösten hörbar. När allt annat skalats bort återstår frågor om mening, skuld, förlåtelse och identitet.

Frihetens verkliga värde

Det är först när något tas ifrån oss som vi inser dess värde. Det märker Staffan gång på gång. Många som levt för pengar, status eller snabba kickar upptäcker i fängelset att det som verkligen betyder något är familjen, relationerna och de människor som älskar dem.

– När man sitter inne blir det väldigt tydligt vad som faktiskt är viktigt i livet.

Sådant som människor utanför murarna ofta tar för givet får en ny betydelse. Att kunna gå ut när man vill. Ta en promenad i friska luften. Känna vinden.

På Salberga har de intagna rätt till endast en timmes utevistelse per dag. Resten av tiden tillbringas bakom låsta dörrar, säkerhetsglas och fasta rutiner. Det skapar perspektiv – kanske också för oss som lever i frihet men sällan reflekterar över den.

Staffan berättar att det är särskilt smärtsamt att möta dem som haft ett ordnat liv och kommit till en bra plats i tillvaron, men som genom ett allvarligt misstag fått allt vänt upp och ned. Position och status raseras. Vänner försvinner. Kollegor tar avstånd.

– De kan bli så deprimerade att jag får ge dem alla argument jag har för att de inte ska begå självmord.

Kyrkan som bro tillbaka

För vissa som lämnar kriminalvården börjar den svåraste delen först när de kommer ut. En del har ingen bostad, inget arbete och inga anhöriga som väntar. I värsta fall står de gamla kriminella kontakterna redo när fängelseporten öppnas.

– Många vill verkligen förändras. Men de behöver ett alternativ.

Här ser han en stor möjlighet för kyrkorna. Inte främst genom stora projekt eller avancerade program, utan genom relationer. Någon som bryr sig. Någon som lyssnar. Någon som hjälper en människa att hitta tillbaka till ett sammanhang.

Samtidigt betonar han vikten av att vara tydlig med hur mycket hjälp man faktiskt kan ge. Vissa människor har mycket stora och ibland omättliga behov.

Att möta kärnan

När Staffan själv reflekterar över hur arbetet påverkat hans tro återkommer han till ordet ”kärnan”. I mötet med människor vars liv kraschat försvinner mycket av det perifera. Kvar blir de grundläggande frågorna:

Vem är jag?

Finns det förlåtelse?

Kan mitt liv få en ny riktning?

– Jag har blivit mer fokuserad på det som verkligen är centralt i tron, säger han.

Kanske är det därför hans arbete också rymmer en märklig paradox. Han verkar på en av samhällets mest slutna platser, men möter samtidigt en ovanlig öppenhet. Bakom murarna faller många masker. Människor börjar tänka – ibland för första gången på länge.

Och där, i det ögonblicket, när självinsikten gör ont men samtidigt öppnar en dörr mot förändring, får fängelsepastorn en glimt av något som liknar nåd. Inte som en billig ursäkt, utan som möjligheten att ett liv fortfarande kan skrivas vidare.

Att det gamla inte behöver få sista ordet. Att en människa är mer än sitt värsta misstag. Och att hoppet, trots allt, kan hitta vägar även genom de tjockaste murarna. •