Krönika

Befriad från mig själv

Marcus Jonsson

Nu ser jag det som en frestelse. Men denna förhärligande bild av mig själv var inte något som bekymrade mig i yngre år.

Inom politiken kan en stark övertygelse förklaras med ideologisk medvetenhet. Men det behöver inte alltid vara dogmatik som tar sig uttryck i tvärsäkra svar. Ibland är det mindre renlärighet och mer budskapsdisciplin som är förklaringen.

Större delen av mitt liv har utspelat sig i både den politiska världen och den kristna gemenskapen. Den självsäkra övertygelsen finns i båda dessa miljöer. Inom kristenheten tycker jag att den oftast uppstår utifrån hur man ser på sig själv.

På sätt och vis är detta både intressant och tragiskt. För det är en märklig rörelse när frälsningen, som handlar om nåd och vad Gud har gjort, i stället börjar handla om vad jag har blivit.

Det kan ta sig stillsamma uttryck, som känslan av att ha kommit längre än andra. Men likväl är den uppfattningen tillräcklig för att jag ska börja bedöma andra.

Bibeln bjuder här på ett tydligt korrektiv. Aposteln Paulus skriver uppmanande: ”Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva.” (Filipperbrevet 2:3) Men även om man inte sätter sig till doms över andra kan frestelsen att se för mycket på sig själv vara ett rejält hinder. Detta var ett problem inom den tidiga kristna kyrkan när man kämpade med uppfattningen om att vara bättre och större än vad man i själva verket var.

Detta märks när Paulus skriver till församlingen i Korint. Här vänder aposteln sig till en gemenskap som inte saknade kunskap. De hade hört evangeliet, tagit emot tron och fått undervisning. Ändå skriver Paulus att han gav dem mjölk, för de tålde inte fast föda (1 Korintierbrevet 3:2).

Svagheten som Paulus framhåller är inte förmågan att äta, utan oförmågan att hantera det vi får. Det är alltså fullt möjligt att som kristen tro sig vara mogen och ändå vara en person med omogen natur. Och kanske ser vi här ett avgörande samband – när vi befinner oss i det omogna tillståndet blir det lättare att tro sig själv om mer.

Ett ställe i Daniels bok blir särskilt levande här. Inte nog med att orden i sammanhanget skrivs på en vägg i en kungasal: ”Du är vägd på en våg och funnen för lätt” (Daniel 5:27). Det handlar om ett liv som vägs.

Det här är en av de mest allvarliga meningar som uttalas i Skriften. Inte för att orden riktas mot den uppenbart gudlöse, utan för att de avslöjar något djupare – det som ser tungt ut i människors ögon kan visa sig väga mycket lite inför Gud.

Här skulle vi kunna foga samman tillstånden i Korint och Babylon. I det förstnämnda förlitade man sig på sin egen förmåga. I det sistnämnda var det positionen, platsen och umgänget som man höll för avgörande.

Men inget av detta räcker. När allt prövas blir det tydligt att det varken är vår kunskap eller vår andliga självbild som ger oss mognad. Lika lite kan ett sammanhang eller en utnämning ge den avgörande tyngden. Trots att känslan av mognad och tyngd finns där, är det inget annat än det vi själva har skapat – i mänsklig kraft.

Men Jesus kom inte för att göra oss tyngre inför Gud. Han hade inte som mål att lägga till något som skulle få oss att väga mer. Tvärtom kom Jesus för att befria oss från behovet av att väga något alls.

Den insikten ger en mognad som gör att jag kan släppa taget om mig själv. För varken det jag presterar eller hur jag positionerar mig kommer att bära.

Paulus skriver: ”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen ska berömma sig.” (Efesierbrevet 2:8–9) Så när jag frestas att tro att jag har avancerat behöver jag återvända till en enklare insikt:

Jag behöver inte väga något alls.

Allt är av nåd.