Reportage

Begravning efter bara fem år – Ulrika förlorade sin man

Ulrika Sjöberg är ett av sju syskon och hade en trygg och fin uppväxt. Efter studenten ville hon ut på lite äventyr. Det ledde henne till folkhögskola i Åre och vidare till Guinea i Afrika. Hon har alltid varit intresserad av mission och kultur och att lära sig mer om hur andra människor lever.Tillsammans med tre andra ungdomar bar det iväg till en annan kontinent. Där lärde hon känna Markus Sjöberg och de blev goda vänner. Hemkomna till Sverige fortsatte de att hålla kontakten. Det utvecklades till kärlek och de gifte sig efter några år. Markus var uppväxt i Tchad med föräldrar som var missionärer och ungdomarna hade planer på att flytta till Grenoble i Frankrike för att studera och lära sig mera om mission. Så blev det inte.

Fick svår huvudvärk

Ulrika blev med barn och sonen Emil föddes. Hon drabbades av en förlossningsdepression. Efter nio månader vände det, men glädjen blev kortvarig. Markus, som läste till civilingenjör, började känna av en svår huvudvärk, något som skulle visa sig vara en allvarlig hjärntumör.Det blev en enorm chock. Nu började en fas av bearbetning och ett sätt att försöka ta sig vidare. Under denna period betydde församlingen enormt mycket. De kände sig burna genom förbön och hopp om ett helande. Speciellt Markus trodde han skulle bli frisk, medan Ulrika insåg att detta inte såg bra ut, samtidigt som hon kämpade på med sitt.

Tumören växte

De beslöt sig för att lämna Stockholm, där Markus studerade, för att komma närmre en av familjerna. De hamnade i Hjo, där Ulrika växte upp. Familjen och församlingen var med och stöttade genom hela sjukdomsprocessen.Markus blev sämre och Ulrika reflekterar över att hennes sorgearbete började en bra bit innan Markus dog. Han var så påverkad av sjukdomen och hon visste att detta inte kommer att gå. Helt förberedd på döden var hon ändå inte. Ett år bodde de tillsammans i Hjo. De sista månaderna började Markus förändras av att tumören ständigt växte. och det var då som Ulrika påbörjade sin sorgeprocess. Det gick inte att förneka längre, det gick åt fel håll.I juni, mitt i all blommande grönska, rann livet ur Markus. Han hamnade i koma och när hon försökte ta in att nu är hans tid på jorden över, blev det för mycket.

“Ett fruktansvärt ögonblick”

– När jag såg honom ligga där i sängen sprang jag ut från sjukhuset. I panik och gråt föll jag ihop på gräsmattan. Det enda som höll honom vid liv var intravenös vätsketillförsel. Det fanns inget mera att göra. När jag inte trodde jag skulle orka mera blev det värre. Läkarna ville ha mitt tillstånd att stänga av vätsketillförseln. Det var jag som skulle säga ja till det. Förståndsmässigt förstod jag det, men det var ett fruktansvärt ögonblick. När jag säger ja, dör han. Det som jag trodde aldrig kunde hända, hände, berättar Ulrika.Hon reflekterar över att det hon varit med om har gett henne en förståelse för hur andra har det och att de kan ana att hon förstår, fast de inte alltid orkar förklara.

“Var är pappa?”

Begravningen blev ändå ljus, berättar Ulrika, men så kom vardagen.– Jag hade vetat så länge att detta skulle hända, men att hitta balansen och rutinerna var inget som bara gav sig. Att vara ensamstående mamma var inte lätt, men även det har gett mig en insikt om hur andra kan ha det. Emil hade inte ens fyllt fyra år när hans pappa dog. Han var en härlig och livlig kille, en riktig solstråle, som gjorde att jag ville leva vidare. Han var intensiv men samtidigt så underbar. Till och från frågade han mig: “Var är pappa?”, berättar Ulrika.Det var en svår fråga att svara på. Hon satte ord på den genom att skriva en sång. Den framfördes sedan på en konsert på Hjo Folkhögskola, där hon läste:

Pappa är i himmelen

Jag vill aldrig mer höra de orden att det finns ingenting mer att göra. Jag vill aldrig mer uppleva känslan, som när allt hopp, all tro togs ifrån mig. Varför skulle det hända? Jag kan bara inte förstå. Och hur ska jag förklara för ett barn att hans pappa inte längre finns?

Han är i himmelen. Pappa är i himmelen. Av änglarna fördes han dit. Änglarna gråter med oss.

Han är i himmelen, pappa är i himmelen. Nu vet han hur änglar ser ut. Änglarna gråter med oss.

Han levde helt trygg och förvissad, om att allt är i Skaparens händer. Jag vill aldrig någonsin glömma, dagarna vi fick tillsammans. Jag försöker förklara, att hans ande flyttat till Gud, att han har det så mycket bättre. Nu vet han hur himlen ser ut. Jag vill aldrig någonsin glömma. Dagarna vi fick tillsammans.

Närheten till mamma och pappa underlättade mycket, berättar Ulrika, och hon är tacksam att hon inte bodde kvar i Stockholm när allting hände.

Träffade ny kärlek

Livet fortsatte för Ulrika och ännu en gång fick hon upptäcka att en vänskap växte till kärlek. Tomas, en av vännerna från teamet i Guinea, blev mer än en vän och till sist en make. Tillsammans minns de Markus och allt de fick uppleva i Afrika. Tillsammans fick de också en son, en lillebror som nu är 16 år. Storebror Emil har gift sig och läser till civilingenjör, precis som pappa Markus.Ulrikas liv har inte varit enkelt; depressioner och fysiska smärtor har kommit och gått, men mitt i allt upplever hon hur gudstron har burit henne.– Annars vet jag inte var jag varit idag, säger hon och ler mitt i det allvarliga.Förutom tron har trädgården, de härliga hönsen och skapandet betytt mycket. Ulrika skulpterar och målar i ull. Särskilt runt jul har hon fullt upp med tillverkning och försäljning. Familjen har öppnat sitt hem som familjehem åt ett barn som också vet hur det är att sakna sin pappa.

Skapande i kyrkan

Just nu är Ulrika i full färd med att arrangera en påskmusikal inför 2026. Det är utanför hennes ”comfort zone”, men hon tror att det är något Gud vill. Och varje tisdag hittar man henne på Kreativ Mötesplats. Tillsammans med flera andra kvinnor och Pingstkyrkan Tidaholm bjuder hon in till finfika och kravlöst skapande. Runt borden samlas människor i livets alla olika skeden och från olika kulturer. Ulrika beskriver hur en deppig dag kan vända när hon tar sig dit och möter människorna där.– Jag har fått kämpa med depressioner, men jag finner glädje i vardagliga händelser. Jag älskar mina söta hönor. Det finns en terapi i mitt skapande, om jag inte gör det under stress. Vissa dagar är bättre än andra. Min grundtrygghet finns i Gud, även de dagar när dörrarna stängs. Jag försöker vila, mitt i väntan. Jag känner mig inte så orolig inför allt som kan hända och försöker hitta glädjen i det jag klarar.