Krönika

Blinka lilla stjärna där

Jonas Dagson

Vintermörkret håller sitt grepp om oss så här års. Dagarna är korta, mörkret smyger på oss redan tidigt på eftermiddagen, om man inte bor långt norr ut där polarnatten har tagit ett fast grepp. Men mörkret ger oss också möjligheten att bättre observera stjärnhimlen. Vår jord hör hemma i en galax som vi kalllar Vintergatan som tros innehålla långt mer än 100 miljarder stjärnor. Gud väljer att på flera ställen rikta vår blick upp mot stjärnhimlen och låta det magnifika skådespelet ge oss perspektiv och utmana vår tro.

Antalet stjärnor är ju inte begränsat till vår galax. Ändå säger psalmisten ”Han bestämmer stjärnornas antal, han nämner dem alla vid namn” (Ps 147:4). Och ljusspelet på natthimlen bär också vittnesbörd om Skaparens storhet. ”Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk” (Ps 19:2).

Det finns flera bibeltexter där stjärnhimlen spelar en avgörande roll. Inte minst i Jobs bok.

När Gud till slut tar till orda för att svara på Jobs frågor säger han provokativt ”Kan du knyta samman Sjustjärnornas knippe eller lossa Orions band? Kan du föra fram himlens tecken i rätt tid och leda Björnen och dess ungar?” ( Job 38:31–32).

Frågan är retorisk. Det är klart att Job inte kan. Och det är själva poängen. Men vilka stjärnor är det Gud talar om?

Först säger han ”Sjustjärnors knippe”. Det är en stjärnbild som också kallas ”Plejaderna”. Den är uppkallad efter sju ljusstarka stjärnor, men innehåller ytterligare ett hundratal andra.

Sedan talar han om Orion, även det en stjärnbild. Ibland också kallad ”De tre vise männen”. De tre stjärnorna i mitten på stjärnbilden, bandet, ligger på olika avstånd från oss men ger sken av att hålla ihop de andra stjärnorna i stjärnbilden. Både Sjustjärnorna och Orion nämns av profeten Amos:” Han som har gjort Sjustjärnorna och Orion, han som förvandlar det djupa mörkret till morgon och gör dagen mörk som natten” (Amos 8:4).

Man skulle kunna förstå det som en poetisk stilfigur, en merism. En merism är ett retoriskt grepp där man uttrycker helheten genom att nämna två ytterligheter. Sjustjärnornas uppgång låter ljus stiga fram ur mörkret på morgonen och Orions efter solnedgången förmörkar dagen om kvällen. Tillsammans illustrerar de Guds makt och kontroll över helheten, över hela universums rörelse.

Sedan, i Job, talar Gud om ”Björnen”, troligen ”Stora björnen” (Ursa major). ”Karlavagnen” är sju stjärnor som är en del av Stora björnen. Stjärnbilden är cirkumpolär, vilket innebär att den aldrig går under horisonten.

I texten talas även om ”Himlens tecken”, på hebreiska mazzārâ. Ett ord som troligen syftar på hela stjärnhimlen, tanken att Gud kan ”föra fram” de himmelska processionerna i rätt tid.

Poängen i dessa texter är inte astronomisk precision utan att Guds allmakt visas genom att han nämner kända stjärnbilder som vare sig Job, du eller jag kan påverka. Texten konstaterar att Gud är hela skapelsens Herre och han har allt under kontroll. Medan Job inte kan göra något för att påverka himlafenomen. Hur kan vi då inte annat än förtrösta på honom?

Till slut en liten notering. Det talas också om ”söderns stjärnbilder” (Job 9:9). Men hur kunde Job se dessa stjärnor om han bodde på norra halvklotet? Men som en kommentator förklarade: ”Södra korset” och delar av stjärnorna på det södra halvklotet kan ses så långt upp som till 26 breddgraden, det vill säga genom Arabiska halvön där Job bodde (Brian McClure).

Några andra texter om stjärnor hittar du i 1 Moseboken 15:4–6: Abraham och stjärnhimlen, Daniel 12:3: De rättfärdiga ska lysa som stjärnor, Matteus 2:1–12: De vise männen, Uppenbarelseboken 22:16: Jesus, den klara morgonstjärnan.