Reportage

Bonden Harald lämnade gården

Harald Riis föddes på släktgården utanför Skien i Telemark. Mamman hade bön och andakt på kvällarna och gick till Norska kyrkan.

– Mor min tvingade mig att gå i söndagsskola. Där var tråkigt, men berättelserna på flanellografen var spännande, minns Harald Riis.

– Jag har alltid gillat Jesus, men de kristna, uff… de här tragiska mötena med den trista musiken i kyrkan, så tomt och torrt. Och så de här hallelujamänniskorna, säger Harald till Inblick med en suck.

Efter att Haralds storebror omkommit i en olycka blev Harald den som skulle ärva gården.

Resa till Israel

I slutet av 90-talet bjöd Haralds föräldrar sina barn med familjer på en resa till Israel. Ett givet mål var trädgårdsgraven i Jerusalem. Efter att ha varit inne i berget fick Harald en ahaupplevelse.

– Jag stod i trädgården och såg ner på graven och fick till mig; ”Han har varit där och han är inte där. Det har skett och det är sant.”

Efter semestern letade Harald fram en av barnens konfirmationsbiblar.

– Den var utformad på ett språk som jag förstod. Och jag började läsa på sidan ett i Gamla testamentet.

Bibeln var fascinerande och han läste i den varje kväll.

– Jag kunde hålla på till klockan sex på morgonen och skulle ut till ladugården klockan sju.

Efter att ha läst alla 66 böcker såg han den röda tråden från Adam till Jesus.

– Jag blev irriterad för det som stod i Bibeln stämde inte med det jag såg i kyrkorna eller bland de kristna.

För att få någon att diskutera med frågade han därför Gunn om hon också kunde läsa Bibeln.

– Hon började läsa högt på sängkanten, från sidan ett och rakt igenom. När hon var klar började jag om på sidan ett, medan hon hade blivit så kär i Jesus och läste om evangelierna.

Modern ladugård

Runt millennieskiftet, när Harald var i 40-årsåldern, sa han till Gud: ”Nu ska jag och Herren bygga ny ladugård”. Den beräknade kostnaden var 2,5 miljoner, men det fanns inte ens pengar till kontantinsatsen. Det löste sig genom att bankerna hade en tävling på radion. Alla som ringde in skulle få lån.

– Jag ringde och fick låna 200 000 som räckte till kontantinsatsen och den genererar ett lån på 500 000 hos Norske Lantbruksbanken.

Det fattades fortfarande pengar till hantverkare och Harald byggde tillsammans med barnen. När det var dags att gräva ut för vattenledningar kom en kompis med grävmaskin, men det fanns inga rör.

– Jag ringde ett syskonbarn som arbetade på en firma som levererar rör och frågade: ”Har du någon aning om var jag skulle kunna få tag på billiga vattenrör?”

Syskonbarnet kollade med sin chef som erbjöd två rullar med 200 meter rör vardera för en sockerkaka.

Sak på sak la sig tillrätta och hösten 2005 stod den nya ladugården färdig. Efter sista spiken kastade Harald hammaren ut på åkern.

– Nu var jag färdig med att bygga, nu skulle jag driva lantbruk. Jag tog inte med Gud på det. Jag fattade inte det då, men jag kastade iväg Gud med hammaren.

Ett år av utmaningar

Välsignelserna upphörde och Harald minns 2006 som ett år då familjen prövades hårt. Det började i mars med matförgiftning under en semesterresa. Vid vårbruket gick maskin efter maskin sönder och när korna skulle kalva drabbades de av juverinflammation. Pengarna flög iväg och Gunn som skötte ekonomin kände pressen som påverkade hälsan. När 2006 gick över till 2007 var det prövosamma året över. De skaffade parabol och kunde se kristen tv hemma i vardagsrummet.

– På Vision Norge bad de frälsningsbönen, så vi bad den bönen varje kväll i tre månader.

”Galna människor”

På tv annonserades om en möteshelg under pingsten uppe på Västergården norr om Oslo, inte så långt från en av döttrarna.

– Jag frågade Gunn om vi skulle dra dit och hon svarade: ”Ja, det har jag lust till.”

De körde dit och inkvarterade sig hos dottern. På kvällen var det dags för första mötet.

– Vi blev helt överrumplade av galna människor. De ropade och skrek halleluja, föll på golven och rullade runt. Vi konstaterade att vi inte skulle tillbaka dit.

Men vid frukosten dagen efter ångrade de sig och sa: ”Ska vi inte dra på möte i alla fall, nu när vi ändå kommit hit?”De åkte dit och samma sak upprepade sig med råge. Men eftersom tiden gick vande de sig vid det.

– Framåt kvällen var det inte så farligt längre och vi började själva lyfta lite på händerna.

Efter pingsten letade de upp en församling i hemtrakten och började samtidigt fundera på framtiden.

– En dag när jag var i ladugården för att mjölka frågade jag Gud: ”Ska jag gå här i skiten tills jag är 65 år? Alla andra är på möte och jag går här.” ”Nej, du ska ut i friheten”, svarade han.

– Jag kontrade med: ”Vad är det du säger? Nu har jag spenderat 3,5 miljoner och jag kan inte bara resa härifrån.””Gutten min, det har jag råd till”, blev svaret.

Rensade upp på gården

Först var planen att gå på bibelskola och processen med att göra sig av med gården började. Gunn mådde fortfarande dåligt och hade kontakt med en profet som bad för henne i telefon.

– Efter samtalet rusade hon in på toaletten och spydde. Jag måste säga att det var en Gunn före telefonsamtalet och en annan Gunn efter.

Senare ringde profeten igen, men visste inte riktigt varför. Harald berättade att de sålt gården och vad de skulle få för den.

– Han sa att vi kunde få mera för den.

En annan dag pratade Gunn i telefon med en kvinna som påstod att de inte skulle gå på bibelskola utan att den helige Ande skulle vara deras lärare. När Gunn berättade det för Harald kände han att det stämde. Köpeavtalet revs och de kommande två åren röjde de upp på gården. De bestämde sig för att först sälja mjölkkvoten så att gården kunde delas upp på två. Inför försäljningen kände Harald en otäck fruktan. Då ringde profeten igen, men visste inte varför.

– Jag har en förfärlig fruktan för att jag ska sälja mjölkkvoten. Efter en lång tystnad sa profeten: ”Det är inte ni som har startat den här processen utan det är jag.”

– Då släppte stenen i bröstet, det var inte vi som kommit på det, utan det var Herren.

Flyttade till stan

Gården såldes och Gunn och Harald flyttade in till Skien. Föräldrarna kunde bo kvar i sitt hus som låg bredvid den sålda gården, men Harald tog pant på tomten. När föräldrarna gick bort fick han ut den.

– Panten gjorde att vi kunde börja med det vi gör nu.

Första året reste de med en predikant och blev sedan pastorer i Sortland i ett år. När de började resa med ”Evangeliet ut till folket” fick de kontakt med Öjvind Rygg som var på väg att starta Kanal 10 i Norge.

– Jag kom in i studion och där stod tre stora kameror. Någon var sjuk och Öjvind sa: ”Du kan köra på dem direkt.”

Varje måndag under flera år var Gunn och Harald programledare för norska ”Vi ber för dig”. Numera rester de runt i Norge och intervjuar olika människor. Harald filmar och Gunn är programledare. Fortfarande läser de Bibeln varje dag.

– Jag gick aldrig någon bibelskola, men känner Skriften väldigt bra och jag känner så många församlingar.