Reportage

Bos liv förändrades i Ukraina

Bo Wallenberg kom till tro på Gud som barn och fick vara med att dra in hela familjen på den vägen.

– Först blev jag frälst och sedan mamma Maj-Gun, minns Bo Wallenberg.

Näst på tur att lämna livet till Jesus var bröderna Michael och Dan. Sedan gjorde pappa Sigvard samma sak och till sist brodern Thorbjörn.

– Min farmor var en känd evangelist och pappa hade varit frälst som ung, men hade sedan lämnat församlingen.

Bos barndomshem var turbulent med misshandel och aga, men det upphörde när Sigvard kom till tro på nytt.

– Frälst blir du direkt, men omvändelsen tar tid. Det blev en fantastisk omvändelse när den var färdig, men det blev den inte på en dag, berättar Bo.

Reste med pappa

Sigvard Wallenberg hade varit en känd folkparkartist och började ganska direkt resa som predikant efter omvändelsen. Bo som då var tolv år följde med.

– Jag kände honom som pappan med världens största hjärta, men med ett humör som ett lejon som kunde explodera likt nitroglycerin.

– När jag hörde honom predika tänkte jag: ”Det är inte min pappa, det är en Gudsman” och så kom han ner och då var han min pappa igen.

I vuxen ålder arbetade Bo vid sin fars sida på Skandinaviska Barnmissionen i Malmö. En dag ringde en kvinna vid namn Mirjam Adolphi och undrade om Bo hade hjärta för Tjernobyl-barnen.

– Jag var 26 år och visste inte var Ukraina låg. Mirjam sa att Gud hade sagt att jag skulle hjälpa henne. Vi hade inga pengar, men jag kände igen när Gud talar.

Ekonomiskt var det fel läge att börja hjälpa ett nytt land och pappa Sigvard sa först nej.

– Då tittade jag på pappa och sa: ”Gud har sagt att jag ska åka.”Då fick jag åka, med reservationen att inte lova någon hjälp.

Tog tumgrepp

Ensam på planet kom tvivlen: Var han bara ute efter lite spänning och slösade upp pengarna på flygbiljetter, eller var det Gud?

– ”Herre, jag vänder på flygplatsen om inte du bekräftar”, bad jag och tog tumgrepp i Bibeln. Då flög vi precis över Östersjön och jag fick upp ”Sänd ditt bröd över vattnet”från Predikaren 11:1.

Han kom till en liten församling med fattiga och sjuka medlemmar. De hade varit deporterade till Sibirien, men nu återvänt hem till Ukraina.

Barnmissionen stod på randen till konkurs, men Sigvard tillät Bo att be om hjälp genom närradion: ”Kom till Filadelfia och lämna hjälpen om 14 dagar.” Först var Sigvard stolt över sin son, men senare förskräckt.

– Det låg sex ton med grejer utanför kyrkan och pappa sa: ”Bo, vad har du gjort? Man kan inte fylla gator och trottoarer med saker.”

Innan veckan var slut hade det kommit in 30 ton. Bos personbil med släp räckte inte långt. Han vädjade till Malmö lokaltrafik, som skänkte en buss. Det gjorde även Swebus i Lycksele, som dessutom bidrog med en lastbil och ett buss-släp.

– När jag pratar med Swebus ägare frågar jag: ”Skulle du kunna tänka dig att lackera dem vita med vår logga och så ska det stå…”

– Han svarade: ”Du är inte riktigt klok; du har precis fått en buss och en lastbil … Men du måste ha kontakt med någon där uppe, för vi har just köpt en billackeringsfirma i Helsingborg som behöver testköras.”

Ingen av Wallenbergarna hade buss- eller lastbilskörkort, men en förfrågan gick ut i etern och flera chaufförer hörde av sig. Nästa problem var pengar till drivmedel. Sigvard ringde frimodigt Sida, som till en början var positiva, och nu kunde hjälpen börja rulla till Ukraina.

Gick in i väggen

På andra sidan Östersjön gick snart rykten om att en kille från Sverige hade resurser att få slut på all nöd. När Bo kom till Lutsk var därför hela hotellobbyn fylld med föräldrar och döende barn.

– Jag kunde inte bestämma och säga: ”Du ska dö och du ska leva.”Jag blev helt knäckt och gick in i väggen. Det var så dumt att jag åkte ensam.

Men värre skulle det bli. Vid ett barnhemsbesök fanns en låst sal som kallades ”Dödens väntrum”.

– När jag fick höra det sprang jag upp dit och sparkade in dörren. Det var sådan misär och jag blev helt förkrossad.

Där låg de 20 sjukaste barnen som varken fick vård eller medicin.

– När jag sett det, trodde jag att det värsta var över.

På väg därifrån drog någon in honom i ett annat rum. Där på sängen satt föräldrar med en bebis i famnen som hade ett så kallat eldsmärke över hela ansiktet. Flickans namn var Ira.

– Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag sprang in i ett rum och bara grät så att tårarna sprutade.

På eftermiddagen var lunch inplanerad hos en pastor på landsbygden.

– När vi sitter där säger han: ”Vi har en församlingsmedlem med ett sjukt barn, jag vill att du tittar på honom.”

Skrek till Jesus

Pojken hade en tumör vid ögat. Operation var inplanerad följande vecka i Frankfurt. Kostnaden var 50 000 kronor, en summa som var insamlad men som hade beslagtagits av Ryssland. Utan operation väntade döden.

– Då bröt jag ihop och sprang ut på en åker och skrek: ”Jesus, hjälp mig! Jag vill hjälpa de här barnen, men har inga pengar.”

Motvilligt hade Bo tagit med en reporter från Aftonbladet som ville dokumentera när den tokige 26-åringen räddade barn i öst. Nu gick denne fram och frågade: ”Ja, Bo, hur känner du dig nu?”

– Jag sa att jag helt ärligt ville trycka ner blocket och pennan i halsen på honom. Men han tog det väldigt bra.

På bussen hem fick journalisten en idé och frågade Bo: ”Skulle du kunna ta hjälp av Aftonbladet för att rädda de här barnen?” Svaret var självklart och tillsammans med Aftonbladet samlade Barnmissionen in fem miljoner. Barn efter barn kunde räddas och ”Dödens väntrum” stängas. Pengarna räckte också till att totalrenovera barnhemmet i Lutsk.

Debatt med Sida

En smolk i glädjebägaren var att Sida strypt biståndet till bränsle med förklaringen att det inte rörde sig om en katastrof.

– Då surnade Malou och Bengt på Nyhetsmorgon till och ordnade tv-debatt med mig och Sidas generaldirektör.

Generaldirektören hade med sig siffor och statistik för att förklara och försvara sig.

– ”Jag är bara en ung missionär och förstår inte allt, men hur många barn ska dö innan Sida tycker att det är en katastrof?”undrade jag.

Där slog dörren till Sida igen, men Kristdemokraternas tidigare partiledare Alf Svensson, som då var biståndsminister, hade 600 000 kronor över i departementets budget och det beslutades att de skulle gå till hjälparbetet i Ukraina.

Ira, flickan med eldsmärket, uppmärksammades av bland annat Skånska Dagbladet, Arbetet, Sydnytt, Helsingborgs Dagblad och TV4. Och många läsare och tittare skänkte pengar till behandlingarna.

– Ira var ett väldigt speciellt barn. Det fanns tre personer i Sverige man bara behövde nämna förnamnen på: Silvia, Carola och Ira.

Förstod bibelversen

Efter 25 år i tjänst för Gud hade Skandinaviska Barnmissionen en stor konferens 2017 på Löttorp dit medarbetare från olika länder var inbjudna, sammanlagt cirka 100 personer.

Bo tittade runt i tältet och tänkte på tum-versen ”Sänd ditt bröd över vattnet, för med tiden får du det tillbaka”.

– Då förstod jag profetian: vi hade sänt bröd i form av vanligt bröd, men vi predikade och byggde också församlingar och fick se 70 000–80 000 frälsta.

– Det vi hade investerat kom nu tillbaka till oss genom dessa evangelister, pastorer, kyrkor och församlingar.

I september i år var det dags för en ny stor samling när Barnmissionen firade sitt 40-årsjubileum i Europaporten i Malmö.