Reportage

Calle och Ann fortsätter visionera

I början av det nya milleniet, sommaren 2000, började Ann Malmstedt få ont i ryggen och kunde inte längre sitta på en vanlig stol.

– När jag åt stod jag hemma vid köksbänken, berättar Ann Malmstedt för Inblick.

Till kyrkan tog hon med en Baden-Baden-stol, fällde den och låg under mötena.

Planen för sommarsemestern var att bila upp till Norrland och hälsa på maken Calles syster och svåger.

– Det blev många stopp på vägen för att klara av färden från Karlskrona, fortsätter Ann.

Ann och Calle har haft segelbåt under alla år och sommaren 2001 skulle de ut på sjön.

– En söndagsmorgon kunde jag knappt komma upp ur kojen. Båten låg vid land och jag bestämde mig för att gå en promenad, men smärtan ville inte släppa, berättar hon.

Väl tillbaka på båten klargjorde hon för Calle att de behövde segla hem.

– Jag låg i kojen och Calle seglade till Karlskrona själv. Vi la till vid bryggan och jag vet inte hur jag kom av båten, men jag tog mig in till klubbstugan. Benen bar mig inte, utan jag hängde på trappräcket, förklarar Ann.

Ringde ambulans

Calle ringde efter ambulans och på Karlskrona lasarett gjordes en magnetröntgen. Läkarna konstaterade att det saknades vätska i tre diskar mellan andra till och med femte ländkotan. En lösning var att stel-operera, men läkarna var tveksamma, eftersom Ann tidigare haft proppar i lungorna och åt blodförtunnande medicin, Waran.

– Istället sa de att jag behövde lära mig leva med smärtan, det var inte vad jag ville höra.

Värken var i det närmaste outhärdlig och hon tog maxdosen av värktabletter, åtta om dagen.

– Jag använde en värktablett som frigjorde kemiskt morfin i kroppen. Jag var helt borta och gick hög som ett hus, men för att inte ha för mycket värk var jag tvungen att ta dem.

Efter att ha varit sjukskriven i två månader började hon arbeta 25 procent som teamledare på Vodafon och gick sedan upp till halvtid. Cheferna hade anpassat arbetsplatsen och köpt in en specialstol.

– Det var en stå-sitt-stol, som inte gav något tryck på ryggen. Det var den enda som fungerade. Jag använde också vilrummet flitigt och kunde arbetade därifrån.

Till och från arbetet blev det långsamma promenader, eftersom det inte gick att sitta i bilen. När de skulle till affären eller kyrkan fällde de baksätena i sin Saab 9000 och bäddade åt Ann där.

Ryggen och magen

Ryggen var inte det enda som krånglade. Cheferna hade också behövt köpa in en extra micro och satt upp lappen: "Får endast användas av Ann på grund av matallergi.”

– Vi får gå tillbaka till 1996, då började magen krångla. Så fort jag åt svullnade den upp. Jag fick diarré och såg höggravid ut.

En dietist rekommenderade att utesluta mjölkprotein ur kosten – ett råd hon följde.

– Jag lusläste alla innehållsförteckningar. Ett tag var jag bra, men sedan kom det tillbaka.

Ann pratade med vården igen, de misstänkte att matallergin tilltagit.

– Dietisten sa: ”När man är så gammal som du, 44 år, är det lätt att man även utvecklar glutenintolerans.”

Så Ann uteslöt även gluten och med specialkosten fungerade magen.

Mötesserie i kyrkan

Första helgen i mars 2002, knappt ett år efter att läkarna konstaterat att det saknades vätska i diskarna i Anns rygg, skulle predikanterna Göran Duveskog och Birger Skoglund komma till Pingstkyrkan i Karlskrona.

– När vi åkte in till kyrkan på fredagskvällen låg jag bak i bilen. Calle skulle sjunga och jag la mig i Baden-Baden-stolen längst ner i kyrksalen, det var ganska bekvämt till en början.

– Men Görans och Birgers möten är aldrig korta utan varar två, tre timmar. I slutet orkade jag inte ligga mer, utan gick fram och tillbaka.

I avslutningen på mötet sjöng gospelteamet Calle, Toye och Thomas. Birger gick och bad för dem som hade behov.

– Han banade sig väg ner till mig, vände sig om och sa till kören: ”Nu får ni spela tyst och inte sjunga.”

Birger tog Ann i handen och sa: ”Som min tjänare tar dig i handen, så tar jag dig i handen och leder dig in i ett mirakel Det börjar inte i morgon eller om en vecka. Miraklet för dig börjar ikväll. Ikväll börjar miraklet. Blodet från min himmel ska komma till varenda blodkropp i dig.”

Anns första tanke var att hon skulle slippa den blodförtunnande medicinen. Birger fortsatte: ”Tror inte du att jag har hört när ni har legat och prata om kvällarna. Ni har pratat om drömmar och visioner och du tänker ”det kommer inte att funka”. Men jag har en plan för dig och din Calle ikväll.”

– Vi gick längst fram i kyrkan och Birger sa: ”Nu kan du sätta dig ner och prisa Gud.”

Ann var tveksam efter att inte ha kunnat sitta ner på nio månader och en obekväm kyrkbänk lockade inte.

– Jag satte mig längst ut på kanten och det gick bra. Jag flyttade mig längre och längre in och till slut ända in mot ryggstödet.

Det fungerade utan smärta. När mötet var över, framåt tio-halv elva på kvällen, frågade Calle om hon var hungrig: Svaret blev: ”Ja, jag är hungrig.” Calle svarade: ”I Jesu namn åker vi till Max, för nu ska vi ha hamburgare.”

– Vi köpte hela kittet med vanligt bröd, ost, dressing och tog hem. Vi hade en låg skinnsoffa och där satt jag och åt min hamburgare med vanligt bröd och ost. Och fick ingen reaktion!

Växt tre cm

På lördagsmorgonen ville Ann kolla sin längd. Senaste hälsokontrollen hade visat att hon krympt tre centimeter, från 170 till 167 centimeter.

Hon ställde sig mot väggen och bad Calle ta med penna, tumstock och vattenpass.

– Han tog vattenpasset och drog ett streck och mätte med tumstocken, exakt 170 cm.

Något hade verkligen hänt under mötet, men det hade skett i stillhet.

– Jag kände ingen påverkan i ryggen, varken värme eller kyla, och det knakade inte.

Kampanjen i kyrkan skulle avslutas under söndagsgudstjänsten. Birger och Göran bad då alla som tjänade i församlingen att komma fram för att få förbön. En svägerska till Anns och Calles dotter var i församlingstjänst och gick fram. Vem som ville fick gå fram och be.

– Gud sa till mig: ”Du ska gå fram och be för henne.”Varför ska jag göra det? Det är så många andra, tänkte jag, men det var väl bara att lyda.

– Vår dotters svägerska stod på första trappsteget framme vid estraden och jag la mina händer på hennes axlar. När jag bad så började hon svaja. Jag tänkte på min rygg och hon gjorde detsamma.

Kvinnan föll i Anns armar och Ann tog emot henne.

– Hon var som en påse med bomull. När jag la ner henne kände jag en värme som spred sig från huvudet och genom hela kroppen som att Gud ville bekräfta: ”Jag har verkligen gjort dig frisk.”

Allt flöt på tills arbetsledningen beslutade att köpa in nya ergonomiska stolar. Arbetslaget fick i uppgift att välja ut den bekvämaste modellen.

– De var underbara, men efter ett tag började jag få ont i ryggen igen. Det spelade ingen roll hur jag försökte sitta.

Ann bokade tid på vårdcentralen och kom till läkaren, som menade att det var den gamla ryggskadan som krånglade. Ann höll inte med och sa: ”Nej, det har Gud tagit hand om.”

– Vi höll på så där fram och tillbaka tills läkaren sa: ”Vi beställer magnetröntgen, så får vi se hur ryggen ser ut.”

”Normala diskar”

Ryggen röntgades och efter 14 dagar kom beskedet: ”Ländryggen uppvisar normala diskhöjder.”

– Det var friktionsfritt, diskarna såg helt normala ut igen.

Läkaren hörde inte av sig och värken gick över. Ann erkänner att hon haft ont i ryggen ibland sedan dess, men då har det varit självförvållat.

– Jag har burit mig dumt åt, grävt i gropar och forslat stenar, men jag har inte fått ont av det jag blivit helad från.

Ann och Calle är ansvariga för Citykyrkan i Älmhults utpost i Eringsboda och har fått se människor komma till tro på Jesus. Med Guds hjälp kan drömmarna och visionerna bli verklighet.