Reportage

Carlos lämnade Chile som 15-åring: – Det var kämpigt

Carlos Villablanca växer upp i Santiago i Chile tillsammans med tre yngre syskon. Framtidsdrömmen är att läsa företagsekonomi på universitetet och äta fina middagar i stan. Kärleken har han redan hittat genom flickvännen och fritiden fylls av fotboll. Pappan arbetar på tingsrätten, men tvingas sluta när militärerna tar makten.

– Pappa söker sig en bättre framtid, diktaturen möjliggjorde inte hans drömmar i Chile. I slutändan söker vi oss till Sverige dit en del av hans kompisar flyttat, berättar Carlos för Inblick.

Carlos tvingas lämna den trygga tillvaron och det sista året på ekonomisk linje på gymnasiet i Santiago. Familjen landar i Stockholm 15 augusti 1988. Två veckor senare fyller Carlos 16 år.

När pappan frågar en tjänsteman på Migrationsverket vad som krävs för att ansökan ska behandlas snabbare blir rådet: flytta till Norrland. Vägen dit går genom Karlstad, sedan Svappavaara och Vilhelmina. På varje plats får Carlos börja på nytt igen.

– I början var det ingen lätt tid på grund av att jag var 16-17 år och fått lämna studier, vänner; allt. Det är inte så populärt när man är 17 år. Det var kämpigt.

– Jag ifrågasatte Gud. Jag trodde på honom, men visste inte vem han var.

Ifrågasätter sin identitet

Uppbrotten får Carlos att undra: Vem är jag? Vad gör jag här?

– Jag är i ett nytt land med ett nytt språk och en ny kultur. Det leder till vilsenhet och ifrågasättande av min identitet. Detta mitt i att jag söker mig in i det svenska samhället.

– Och lägg på det den långa kalla vintern i Norrland med mörka månader.

Inom loppet av ett år får pappan sina handlingar. Men inom Carlos växer bitterheten.

– I en tid av vilsenhet och mörker är det otroligt lätt att ta till sig vanor som inte är hälsosamma, flyktmönster.

Carlos börjar första året på ekonomisk linje i Vilhelmina. Vid sidan av finns fotbollen.

– Under tider av oroligheter var både fotbollen och kyrkan en hjälp. Tack vare fotbollen kunde jag resa i hela Norrbotten och Västerbotten.

– Kyrkan möjliggjorde ingången till det svenska samhället.

Vilhelmina kommun tar emot familjen och där fortsätter ekonomistudierna hösten 1989, men Carlos hoppar av. Han börjar istället som assisterande idrottslärare.

I Chile präglades uppväxten av ett religiöst sammanhang med kristna symboler, men Carlos konstaterar att Andens liv saknades. Föräldrarna kom sedan till tro på Jesus i början av 80-talet genom en radikal omvändelse.

– Sedan dess, var vi än kommer, ställer de frågan: Var är kyrkan?

Familjen samlar troende till bön, lovsång och undervisning i lägenheten i Svappavaara. Verksamheten är kopplad till Pingstkyrkan i Kiruna. Ändå är tiden i Norrland en lång brottningskamp för hela familjen.

– Kampen får ett slags svar 1993 när pappa säger: ”Nu flyttar vi tillbaka till Chile.”

Myntet ramlar ner

Av ekonomiska skäl går flytten genom Malmö, transporterna är billigare därifrån. Familjen mellanlandar i storstaden och föräldrarna letar sin vana trogen upp en kyrka.

– Det vi inte visste var att Malmö skulle komma att bli den punkt för mitt eget liv, men också för hela familjen, där drömmen om att flytta tillbaka till Chile skulle omvärderas.

För Carlos ”ramlar myntet ner” och i den spansktalande gruppen i Malmö förstår han vad tron egentligen innebär. Alla tidigare samtal och erfarenheter, det han sett och hört, leder till att han tar emot Jesus i sitt hjärta.

– Kyrkan är så pass bra att jag öppnar mig själv för Gud och det han skulle komma att visa. Drömmen om att flytta tillbaka till Chile hamnar på andra plats för hela familjen.

Sommaren 1994 kör Carlos en minibuss med ungdomar till Belgien och Krakow i Polen. Sommaren och vintern 1995 åker de till Ukraina och sommaren 1996 till Rumänien. Missionsresorna förvandlar honom.

– Där är det kört. Det visar sig att Gud hade tänkt och planerat allt. Familjens liv förändras från att vi tänker “nu flyttar vi tillbaka till Chile”, till att bejaka Guds kallelse och tjäna honom.

I Europaporten, Malmös pingstkyrka, går Carlos bibelskola, samtidigt som hela den spansktalande gruppen fungerar som en skola.

– Det är en verkstad där jag får lära mig och träna; se människor frälsta, helade och upprättade med en Jesus som är levande. Tillväxten i kyrkan är enorm.

De svensktalande i Europaporten blir nyfikna på tillväxten i spanska gruppen och bjuder in pastorn till en söndagsgudstjänst. Där blir det en felsägning.

– När han ska förklara på svenska säger han: ”Vi växer i den spansktalande gruppen för att vi älskar med varandra.”

Det blir ett skämt i kyrkan.

– Efter den gudstjänsten började många nya besökare komma till den spanska gruppen.

Träffar Karolin

En av dem är svenska Karolin Ander som Carlos träffar första gången 1997. De lär känna varandra och känslor uppstår.

– Efter ett tag bestämmer vi oss för att sällskapa och så småningom, 14 juli 1999, gifter vi oss.

Smekmånaden firas i Los Angeles då Carlos börjar läsa på Fuller Theological Seminar i L A, California år 2000. Studierna leder efter fyra år till ”Master of Divinity” i teologi med fokus på ledarskap.

– Det är det bästa jag någonsin gjort. Det öppnade och fördjupade mina studier på en helt annan nivå.

Karolin arbetar som undersköterska hos privatpersoner i USA. Samtidigt är de engagerade i församlingar. Planen är att flytta till Redwood City söder om San Fransisco och plantera en församling, men så blir det inte.

– I slutskedet när allt är färdigt upplever vi att det inte är det vi ska göra, utan vi ska flytta hem till Malmö.

– I början känns det inte riktigt bra, men jag fick gå i tro och med facit i hand så är det ändå rätt. Det finns så mycket att göra här i Malmö och Sverige.

Karolin och Carlos kommer från två helt olika kulturer där tron varit en hjälp i äktenskapet.

– Det är alltid en utmaning, men jag tänker att jag gift mig med Karolin för att hon är kristen. Hon tänker samma sak om mig. Tron suddar inte ut olikheter, men skapar en gemensam grund.

– Att Karolin är svensk har samtidigt gjort processen lättare för mig med tanke på språket och kulturen.

Nu har de varit gifta i 23 år och familjen består av barnen Elias, Sami och Thea. Carlos, som fyllde 50 år i slutet av augusti, arbetade som pastor under många år i olika församlingar. Idag är han Israels Vänners verksamhetsutvecklare, men pastorskallelsen ligger kvar.

– I omvändelseprocessen förstod jag att om jag skulle gå den här vägen så skulle det vara till 110 procent. Chile blev andra alternativet och Gud var första alternativet. Det har varit min hållning under alla år.

– Gud vet, han har koll. Så med facit i hand efter 28-29 år så är det här meningen med mitt liv. Jag har min familj och vi lever medvetna om att Gud älskar oss och vill använda oss.