Reportage

Caroline blev fri från ångest och ätstörning

Caroline Jekler var 17 år och befann sig på ett disko när en massa ljuseffekter började blinka.

– Mina knän vek sig plötsligt innan allt blev svart.

När hon vaknade upp låg hon med huvudet i sin väns knä och två poliser stod framför henne. De sa att Caroline hade fått ett epileptiskt anfall.

– Jag var ganska omtöcknad och hade svårt att ta in vad som hänt.

Efter den upplevelsen var hon livrädd för att ramla ihop på gatan eller någon annanstans där det fanns mycket folk. En av de första panikångestattackerna fick Caroline i skolan.

– Det kändes som att jag inte kunde andas och jag trodde att jag skulle dö. Jag la mig ner på golvet i korridoren och folk kom springande.

Någon ringde efter ambulans och ambulanspersonalen förstod ganska snabbt att hon fått en panikattack vilket de förklarade för henne.

– När jag kom till skolan dagen efter skämdes jag så mycket över den uppståndelse som blivit.

Caroline undvek vissa platser för hon klarade inte längre av att vistas i stora lokaler med mycket folk.

– En vän till mig var snäll och tog med sig lunchlåda precis som jag. Vi åt utanför skolsysterns kontor där det var lugnt och tyst. Jag ville inte heller gå på bio eller besöka storstäder och shoppingcenter.

Utvecklade ätstörningar

Efter studenten läste hon två år på Kulturvetarprogrammet innan hon bestämde sig för att studera till bibliotekarie.

– De två åren var väldigt jobbiga. Jag satt helst längst bak, längst ut i aulan ifall jag skulle få en panikattack. Jag var ganska ensam på fritiden då jag inte ville gå ut med mina kursare.

Tentorna var tuffa eftersom det innebar att sitta bland mycket folk i en stor sal. Hon försökte att få en plats så nära en dörr som möjligt.

Caroline hade också börjat banta. Det var när hon såg kort från sin student som hon tyckte att hon såg tjock ut.

– Jag kontrollerade vad jag stoppade i mig för att sedan äta för mycket vid andra tillfällen. Jag vräkte i mig allt på en gång och fick sedan en sådan oerhörd ångest att jag tränade ännu mer.

Det blev extra långa pass när hon hade hetsätit och hon gick under en period ner cirka tio kilo i vikt.

– Träningen tog tillfälligt bort ångesten. Jag ville inte kännas vid att jag hade en ätstörning. Men jag minns ett tillfälle när jag hade ätit så mycket att jag inte alls mådde bra och förstod att detta inte var sunt. Jag gjorde däremot inget åt det utan valde att ignorera mina känslor.

Caroline minns att hon hade ett enormt kroppsförakt och avskydde sig själv.

– Min mage var ständigt svullen och min mens upphörde. Men jag talade inte om för någon hur jag mådde utan visade en glad fasad utåt. Jag ville inte oroa andra med mina bekymmer.

Helad från allt

Allt skulle komma att förändras då Caroline var 21 år gammal och berättade för en vän att hon ville ta kontakt med sin döda farmor.

– Min vän, som jag visste var kristen, sa åt mig att inte göra det.

Vännen förklarade att det inte är några goda krafter som ligger bakom. Då började Caroline fråga en massa om Gud och tron.

– Min kompis sa att hon inte hade några riktigt bra svar utan att det var bättre att jag kom med hem till henne så fick hennes mamma svara.

Hon följde med sin vän och de satte sig i köket där Caroline ställde sina frågor igen.

– Äntligen fick jag svar på varför det finns både ondska och godhet i världen. Min väns mamma förklarade att det finns en god och en ond andevärld som vi inte kan se med våra fysiska ögon.

De frågade Caroline om de fick be för henne och hon svarade ja. De visste inte att hon led av både ångest och ätstörning.

– Efter att de lagt sina händer på mig började de packa ihop en påse med kristna tidningar, en bibel och CD-skivor med kristen musik.

När Caroline gått utanför deras dörr kom det vågor av värme över henne som spred sig genom hela kroppen.

– Mina spända muskler började slappna av och min svullna mage blev normal igen.

Caroline berättar att helandet pågick under bilfärden och fortsatte under natten. Då hon kom hem till sin familj låg alla och sov, och sin vana trogen tänkte hon passa på att äta några bullar.

– Jag försökte sträcka mig efter bullpåsen men det gick inte att ta den. Det var som att något blockerade mig och gjorde det omöjligt, så jag gick och la mig.

– Under tiden fortsatte värmen att sprida sig i mig och jag blev mer och mer avslappnad i musklerna. Jag sov bara tre timmar den natten. Det var en så kärleksfull och varm känsla som min kropp fylldes av.

Hon förstod att detta hade med hennes vän och hennes mammas bön att göra och att det måste vara Gud.

– Jag minns att jag låg där i mörkret och upprepade tyst inom mig att Gud verkligen finns. Ångesten rann av mig och jag upplevde att min ätstörning var borta.

På morgonen tog hon fram Bibeln hon fått, öppnade den på måfå och hamnade i kapitlet om pojken som Jesus helade från fallandesjuka.

– Jag insåg att det var epilepsi pojken hade och fick en plötslig visshet om att jag aldrig skulle få ett till anfall i mitt liv, vilket jag heller aldrig fått.

Efter helandet var Caroline så trött att hon bara ville sova eller vila.

– Jag hade spänt min kropp i så många år att den behövde återhämta sig. I tre dagar vilade eller sov jag mest och hela tiden fylldes jag av värmen som jag nu förstår var den helige Ande.

Under dessa dagar upplevde hon att Gud sa till henne att hon aldrig mer skulle banta.

– Gud visade mig också på två bibelord som jag har hållit fast vid sedan jag blev helad och frälst: ”Din kropp är ett tempel för den helige Ande” och ”älska din nästa som dig själv”. Dessa ord har hjälpt mig att respektera och älska min kropp.

De senaste 20 åren har Caroline på alla sätt försökt undvika att tala negativt om sitt utseende.

– Om jag skulle få en dålig tanke tänker jag direkt på de båda bibelorden jag fick. Jag har inte haft någon panikattack efter att jag kom till tro och heller aldrig hetsätit.

Hon har fått en större kärlek både till sig själv och till andra människor och ser sig själv genom Guds ögon.

– Jag är älskad precis som jag är och är skapad att se ut som jag gör. Det har gett mig ett större lugn. Man måste inte se ut på ett visst sätt för att duga.

Efter att Caroline fått ett livsförvandlande möte med Gud gick hon till en församling och döptes så småningom. Hon berättar att hennes tro har fördjupats sedan dess.

– Jag försöker känna in och gå i Guds vilja, tar mycket tid i bön och lyssnar in Gud. Jag vet inte hur mitt liv hade sett ut om jag inte hade tagit emot frälsningen.