Reportage

Charbels väg till erkännande och förlåtelse

Monika Ekström Gomér

Charbels liv präglades tidigt av krig och en förvrängd Gudsbild under barndomen i Libanon. Även om han är uppvuxen i en kristen familj, ledde omständigheterna till att han utvecklade ett hårt hjärta.

– Min uppväxt präglades mycket av krig och elände. Många av våra vänner och grannar dog, berättar Charbel.

Bilden av Gud som han framställs i Gamla testamentet blev Charbels Gudsbild.

– Jag trodde att Gud både var snäll, elak, arg och lugn. Att han ville mig väl, men ändå kasta mig i helvetet. Därför blev jag hårdhjärtad och hårdnackad, fortsätter han.

Denna hårdhet ledde honom in på en destruktiv väg. Han ville bryta alla Guds bud och till slut även budet: ”Du ska inte mörda.”

Han lurade ut en landsman i skogen och begick brottet. Direkt efter försökte han få liv i mannen och gjorde hjärt- och lungräddning, men det var för sent. Han ångrade sig och tittade upp mot Gud i skyn.

– När du har mördat en människa har du passerat en gräns och det går inte att göra det ogjort.

Egen lösning

En lång process började. Efter att ha blivit frikänd av Högsta domstolen i Sverige, upplevde Charbel en stark kallelse att göra rätt. Han började söka efter en lösning, en bot.

– Jag tänkte att Gud nöjer sig med att jag åker till Kina och bygger ett barnhem eller till Afrika och bygger någon skola.

Men ingen av hans egna lösningar gav själen någon ro.

– Därför åkte jag ner till Libanon och sökte mer kunskap eller mer visshet från Gud och frågade: ”Vad ska jag göra?”

I Sverige hade han länge försökt få ett svar från Gud, till och med genom att lägga vita, oskrivna lappar i Bibeln.

– Jag bad varje dag, snälla Gud, säg någonting, skriv någonting! Skriv på den här lappen. Men på morgonen var lappen lika vit som kvällen innan, inte ett enda ord.

Bad en bön

Under vistelsen i Libanon bodde Charbel på ett kloster med hängiven bön och bibelläsning. En kväll bad han en överlåtelsebön. Han hade funderat över hur Jesus, som självaste Gud, valde att födas i ett smutsigt stall.

– Då sa jag: ”Snälla, vill du ta mitt hjärta och födas i det?” Jag tänkte att mitt hjärta inte kan vara så smutsigt som ett stall.

Då hörde han Jesu röst – fysiskt, klart och tydligt.

– Gud sa: ”Charbel, ditt hjärta är ett rövarhjärta.”

Charbel blev rädd, men sansade sig.

– Jag gick ner på knä och sa: ”Det stämmer, Herre Jesus.

Det är två som känner till sanningen om mig, att jag är en mördare och lögnare: du och jag.

Träffade en biskop

Efter en tid återvände Charbel till södra Libanon för att träffa sina föräldrar. En dag följde han med en barndomskompis, som blivit präst, för att träffa biskopen. Charbel var på sin vakt och ville inte försäga sig om sitt brott, eftersom han formellt var frikänd.

– Jag hade taggarna utåt och då hörde jag Jesu röst som sa: ”Din fegis, du vågar inte erkänna ditt brott inför mina präster.”

I det ögonblicket kände han en överväldigande syndanöd. Han bröt ihop, grät i timmar och kunde inte stoppa det.

– Jag reste mig och tvättade mig. Sedan gick jag tillbaka till prästen och sa att han måste följa med mig.

De gick till ett kapell, och Charbel började bikta sig.

– Jag berättade och berättade samtidigt som jag grät.

Under bikten blev han klar i tankarna och kände att något släppte.

Han tog sedan beslutet att erkänna brottet för de svenska myndigheterna och avtjäna sitt straff. Till sin förvåning blev han bara dömd till åtta års fängelse.

Gick lärjungaskola

Charbels kontakt med S:ta Clara kyrka började inne på anstalten genom prästen Hasse Bratt Hernberg, som nu var präst och tidigare varit diakon i S:ta Clara.

– Vi blev vänner och när jag kom ut började jag på Lärjungaskolan i S:ta Clara kyrka, som Hasses fru Viveca ansvarade för. De tjatade på mig att jag skulle lära mig mer om Bibeln.

Trots att Charbel först tyckte att han redan kunde Bibeln, fick han flera bekräftelser på att han skulle söka sig till just S:ta Clara.

– Och jag upptäckte att jag inte kunde Bibeln helt och hållet.

Han sa upp sig från sitt jobb som rörmokare och blev volontär, och efter en tid fick han sin första anställning på 50 procent.

– Jag älskade det och då var jag fortfarande ensam. I princip var jag i kyrkan dygnet runt och jag började med nattöppen kyrka.

Charbel hade länge burit på en stark kallelse att bli munk, och var fast besluten att inte gifta sig.

Hörde Guds röst

Men efter en tid i S:ta Clara, där han arbetade med Carolina, hörde han återigen Guds röst vända hans plan med livet.

– Jag stod i kyrksalen och hörde vår Herres röst säga: ”Där går din fru”.

Charbels initiala reaktion var totalt avvisande. Han förnekade att Gud hade sagt det. En vecka senare fick han samma budskap under ett personalmöte när han satt mittemot Carolina: ”Där sitter din fru”.

– Jaha, tänkte jag, men viftade bort det. Jag var fortfarande inställd på att jag inte skulle gifta mig.

Men så läste han i Bibeln om celibat och äktenskap, att vissa har gåvan och vissa inte.

– Det kändes som att något vreds om i mitt hjärta och jag tänkte: Nej, men jag kanske inte är kallad att leva som munk i ett kloster. Kanske är det här mitt kall, att leva ett liv mitt i världen?

Han närmade sig Carolina och de hade ett gemensamt intresse, libanesisk mat. Förutom tron förstås. Och känslorna kom snabbt.

Han säger att Gud behövde den här processen för att hela honom efter brottet.

– Jag tror att Gud i sin nåd behövde förflytta mig från mitt känslolösa liv till ett mer kärleksfullt liv. Jag bar på ett stenhjärta.

Idag lever han med Carolina och dottern, Clara. De tjänar Gud tillsammans i S:ta Clara kyrka.