Reportage

Cherstin Lindberg: – Idag mår min själ väl

Cherstin Lindbergs liv fick en annorlunda start än många andras. Den började i ensamhet på en barnavdelning i Mellansverige dit Cherstin lämnats för adoption.

– Min biologiska mamma var gift med en flygkapten och hade egentligen en bra familj som hon var nöjd med. Men så var hon på den där firmafesten och det blev en romans med en man som var nyseparerad, berättar hon.

Så blev hon till. För att rädda äktenskapet krävde flygkaptenen, som hennes mamma var gift med, att Cherstin inte skulle få växa upp med sin biologiska mamma, utan lämnas bort. Hon blev kvar i fyra månader på barnavdelningen tills hon togs om hand av sina blivande adoptivföräldrar.

Drabbad av förkastelse

Den här starten i livet kom att sätta djupa spår i Cherstin Lindbergs liv.

– Jag drabbades av förkastelse, att jag var oönskad och kände mig inte välkommen att vara en naturlig del av gemenskapen. Jag saknade helt enkelt förmågan att känna mig älskad och omtyckt av min familj eller de vänner som fanns omkring mig.

Hon menar att upplevelsen av att bli fråntagen sin biologiska familj ofta leder till detta, oavsett på vilket sätt förkastelsen sedan yttrar sig.

– Ingen människa med känsla av förkastelse förblir opåverkad och neutral. Det visar sig alltid på något sätt för den som är drabbad, säger hon.

Flydde till musiken

Hennes familj tillhörde kyrkan och den blev en naturlig del av Cherstins liv. På så sätt fick hon tron med sig. Och musiken, som kom att bli mycket viktig för henne. Däremot blev skolan väldigt jobbig. Hon var mobbad under stora delar av sin skoltid.

– Det var alltifrån glåpord till utfrysning, att inte få leka med de andra på rasterna, till fysiska påhopp med slag. De ryckte mig i håret och tog mina grejer, berättar hon.

Mörka tankar

I tonåren började hon må dåligt. Hennes adoptivföräldrar såg det inte eller vände sig kanske bort eftersom de inte visste hur de skulle hjälpa henne. Hon fick inte hjälp med de mörka tankarna inom sig och under tonåren var hon på väg att göra ett självmordsförsök, men blev stoppad.

Musiken blev hennes tillflykt och andningshål. Hon tog pianolektioner, orgellektioner, sjöng i olika körer och kompade också andra.

– Jag hade en materiellt bra barndom, men känslomässigt var det mycket jag saknade. Jag upplevde inte den slags uppskattning, omtanke och kärlek som jag hade behövt så mycket av, säger hon.

Bjöd in Jesus i sitt liv

Det var först när gymnasiet var färdigt och hon började som volontär i en församling i en annan stad som hennes liv förändrades.

– Till skillnad från den församling jag var uppvuxen i var denna församling Jesus-centrerad och karismatisk. Plötsligt förstod jag att Jesus var en person som jag kunde ha en personlig relation till. Jag fick en stark andlig upplevelse där jag på allvar bjöd in Jesus som Herre och frälsare i mitt liv, och så småningom också accepterade Jesu kallelse över mitt liv.

– Jag kom in i ett dagligt böneliv och började vandringen med Jesus där hans vilja spelade roll för mina val, berättar hon.

Förändrade henne

Upplevelsen förändrade steg för steg hennes känsla av förkastelse. Hon började i en bibelskola i en annan stad och lärde känna en kvinna som var gravid. De blev nära vänner och Cherstin fick följa hennes sista tid i graviditeten. Hon hjälpte också kvinnan att ta hand om hennes dotter de första fyra månaderna, lika länge som hon själv hade varit på barnavdelningen.

– Det innebar att jag fick se mig själv i en situation som i någon mening var idealisk för varje nyfött barn. Jag förstod att det egentligen också var ämnat för mig, men att jag blivit bestulen på det när jag var på barnavdelningen.

Vid samma tid bad också hennes vänner på bibelskolan för henne utifrån Bibeln om att hon är älskad och önskad från födelsens ögonblick.

– I Psaltaren står det: ”Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. Min kropp var inte dold för dig när jag formades i det fördolda. När jag flätades samman i jordens djup såg dina ögon min omformade kropp. Alla mina dagar var uppskrivna i din bok innan de tog form, innan någon av dem hade kommit.”

För första gången i sitt liv började hon ana vad äkta kärlek är.

– Så länge man lever med känslan av förkastelse råder lögnen att man inte duger att älskas som man är. Man gör allt för att prestera för att duga och på så sätt få kärlek på olika sätt. Så levde jag också mitt liv, berättar hon.

Ville förlåta

Långsamt började Jesus arbeta med lager efter lager av hennes förkastelse för att hon skulle bli fri.

– Men det tog tid. Utanförskapet präglade mig. Det märktes också genom att jag flyttade ofta.

Det var ett sätt att hantera känslan av utanförskap och att inte höra till i ett sammanhang.

– Jag fortsatte att delvis också hålla Jesus utanför och släppte bara in honom i valda delar av mitt liv, berättar hon.

Till slut kom hon till en punkt när hon kände att hon behövde förlåta och försonas för att kunna gå vidare.

– Först behövde jag förlåta mig själv för att jag gått in under alla lögner och på olika sätt försökt köpa kärlek genom prestationer. Sedan behövde jag be Gud om förlåtelse.

– Men det allra viktigaste var när jag kunde förlåta mina biologiska föräldrar. Dels min biologiska mamma som inte ville ha någon kontakt med mig när jag sökte upp henne i vuxen ålder och till slut också mina adoptivföräldrar.

Det tog henne många år.

– Jag fick göra det i omgångar, men när jag var igenom den processen var befrielsen enorm.

En resa till Israel, som hade blivit ett av hennes stora intressen, då hennes föräldrar lät henne guida dem i landet, blev också en vändpunkt i deras relation.

– Innan dess kände jag mig ofta mindervärdig, missförstådd och oönskad. Jag började förstå att jag hade ett egenvärde som ger mig rätt att leva mitt liv och delta i den mänskliga gemenskapen, säger hon.

Hon fick också kontakt med sin biologiska halvsyster och därmed mer kunskap om sin biologiska pappa, som dog innan hon hann träffa honom, vilket hjälpte henne vidare.

Vill hjälpa andra

Sedan dess har hon fått hjälpa ett flertal medmänniskor en bit på vägen i deras frihet från förkastelse. Hon har också skrivit en bok om sitt liv för att hjälpa andra.

– Det är inte lätt att hjälpa den som lider av förkastelse. Skammen gör att man drar sig undan och känner ännu mer fördömelse och förkastelse för varje tillrättavisning. Till en sådan människa är det A och O att saker förmedlas med stor kärlek och under trygga förhållanden.

– Idag vet jag att jag är älskad för den jag är. Först och främst av min Skapare men också av mina vänner och medmänniskor. Jag behöver inte prestera för att bli omtyckt.

– Gud gör inga misstag när han skapar en ny människa. Han älskar varje människa precis lika mycket. Låt Jesus få bevisa hur mycket han älskar dig, avslutar hon.