Krönika
Chips och cola, eller konferens som består
Ester Bolmenäs
Det är nyårsafton i Paris. Jag sitter på golvet inne på Accor arena, tillsammans med 15 000 andra unga vuxna från hela världen, i tyst bön för fred på vår jord. Jag blundar och tänker: detta är den största kristna konferensen jag någonsin varit på – och ändå känns det som hemma.
Hela mitt liv har jag lagt stor vikt vid min identitet som lägerräv. Jag har åkt på så många olika kristna läger och konferenser som jag bara har kunnat, och har alltid älskat den festliga stämning som infinner sig på såväl Nyhemsveckan som Gullbranna och Hönö. Jag älskar den mäktiga lovsången, ljussättningen och den andliga festkänslan.
Men ofta har jag kommit hem med en märklig tomhet, som en andlig baksmälla som gör vardagen grå. Vardagstron har känts blek, nästan “oandlig”, jämfört med det pampiga jag just upplevt. Det var som att jag spenderat veckan på en diet av chips och cola – gott för stunden, men inget som mättar.
Därför blev Taizés europeiska mötesvecka en sådan överraskning. Mitt i en världsmetropol, bland tusentals människor, var det enkelt. Bönerna var stilla, samtalen djupa, gemenskapen varm. När jag kom hem kände jag mig inte alls konferens-bakis. Jag kände hunger efter mer av det enkla, mer av samtalen som går på djupet. Jag ville ta med mig något hem, inte bara vänta och längta efter nästa konferens.
Det fick mig att undra: varför gör vi konferenser som känns mer som festivaler, än som träningsläger för lärjungar? I 1:a Korintierbrevet 3 skriver Paulus om mjölk och fast föda. Ibland upplever jag att våra älskade uppskattade konferenser är varken mjölk eller fast föda
– snarare är det chips och cola. Vi vill så gärna att det ska smaka gott och skapa känsla, men glömmer ibland att skicka med andliga vanor som består när vi kommer hem.
Samtidigt är jag fullt medveten om att konferenserna är svåra att jämföra. För visst kan hemligheten i Paris ha varit att det är just det enkla och lugna som är kännetecknet för Taizé. Samtidigt vill jag ju inte gå miste om det ösiga festliga som finns i vårt skandinaviska konferenstänk. Vad var då nycklarna?
Trots att konferensen var fylld med unga vuxna, så kändes mötena som min hemgrupp. Vi fick mötas i mindre samtalsgrupper där vi fick dela vår andliga längtan och våra drömmar. Vi fick öva oss i det tysta med förväntan på att Gud skulle tala. Vi fick enkla mötesplatser när vi sattes i lätt volontärarbete tillsammans med andra deltagare.
Om vi börjar skapa konferenser som inte bara ger oss en kick, utan bygger en vardagstro med heliga vanor som bär, då tror jag att något spännande kan börja hända. Om vi vågar tänka om, tror jag vi kan skapa kyrkor som håller och växer.
I våra konferenser finns en fantastisk möjlighet att nå dem som vi inte når en vanlig söndag: de unga vuxna, småbarnsföräldrarna, personer utan naturlig koppling till kyrkan. Tänk om vi kunde börja utrusta dem för livet efter festivalpasset? Hur skulle våra kyrkor se ut då i oktober? I februari?
När många av oss nu börjar planera våra sommarkonferenser – vågar vi fråga oss: Bygger vi lärjungar eller bara publik?
OM
ESTER BOLMENÄS är kommunikatör på Kristen Media Sverige.