Intervju

Där smärtan mötte hoppet

Monika Ekström Gomér

Solen skiner över Malmö, men för Ingmar Aronson började resan i ett betydligt mörkare kapitel. Året var 2010 och livet hade tagits ifrån honom på det mest smärtsamma sätt. Hans fru Maria hade dött i cancer och han stod ensam kvar med en 16-årig dotter och ansvaret för två församlingar.

– Det var en tid av sorg. Men mitt i det hände ändå något positivt i församlingen. Någonting gjorde att vi slöt samman i en väldig enhet. Malmö låg kvar, missionen var densamma, vi jobbade på. I spåren av sorgen föddes en miniväckelse; året efter fick vi döpa 36 personer på sex månader. Det var ett genombrott, berättar Ingmar.

Trots den andliga framgången fanns en personlig ensamhet. Men Ingmar var bestämd. Han tänkte inte jaga efter en ny relation. Han ville inte ”träffa en massa trevliga kristna kvinnor som han skulle dissa”.

– Jag gick långa promenader och bad. Jag sa till Gud: ”Du får leda mig till rätt person. Det är ett så speciellt liv jag lever, jag vill inte lägga energi på att dejta.” Jag ville inte ha någon som inte trivdes med det här livet eller som hindrade kallelsen. Då var jag hellre själv.

Mötet i ”Huset”

Svaret på bönen fanns på andra sidan sundet. Genom vännen och mentorn David Buck Hudson hamnade Ingmar en kväll i Köpenhamn hos Copenhagen Family Church, ett kollektiv på över 20 personer som bodde tillsammans i ett stort hus. En av dem var danska Tina.

– Jag hade hört om MIC och vi hade bett för Ingmar och Maria. Jag visste vad han gjorde med evangelisationen i Malmö och tänkte: ”Det finns någon som gör sådant här i Europa!” Jag hade själv levt för evangelisation sedan jag blev frälst som 24-åring. Gud kallade mig tidigt att starta ungdomsarbete i Nörrebro, ett av Köpenhamns tuffaste områden, berättar Tina.

När Ingmar klev in i huset möttes han av doften av fantastisk mat. Det var Tina som hade lagat den. De pratade bara i fem minuter, men något hände i det tysta.

– Jag hör Gud säga: ”Här är hon. Hon kommer att bli din fru”, berättar Ingmar. Precis då tittade Tina ner, hon såg lite blyg ut, minns Ingmar.

Tina ler vid minnet:

– Jag fick en tanke: ”Kanske det är han?” Men jag trodde bara det var min egen tanke, en felaktig tanke. Jag vågade inte riktigt tro det.

Dejting via e-post

Det dröjde fem veckor innan de sågs igen. Tina agerade guide åt ett amerikanskt pastorspar som besökte Malmö, där Ingmar också deltog.

– Ingmar och jag började prata så vi nästan glömde bort dem vi skulle guida, skrattar Tina.

Under sommaren flyttade Ingmar och hans dotter Victoria från radhus till lägenhet, en praktisk förberedelse för ett nytt kapitel han ännu inte helt såg konturerna av. I augusti arrangerades en stor helandekonferens i Malmö med över 800 deltagare. Ingmar fick en ingivelse att Tina skulle vara där.

– Jag vände mig om i bänken och där satt hon. Vi träffades hela den veckan, åt luncher och lyssnade på undervisning, men alltid tillsammans med andra. Till slut bad jag: ”Gud, du får hjälpa mig om det här verkligen är från dig, jag får aldrig prata med henne ensam!”

Bönen hördes. I en fikapaus gick Tina ut och satte sig ensam i en soffa. Hon hade också brottats med Gud: ”Okej, om det är du, Gud, så går jag ut nu själv.” Ingmar avbröt sitt samtal, gick rakt fram och bad om hennes telefonnummer.

Hösten bestod av e-post. De ”dejtade” genom skärmen och lärde känna varandras hjärtan. I december bestämde de sig för en riktig dejt i Köpenhamn.

– Jag visste i mitt hjärta att det var en dejt, annars hade jag aldrig gått ut med honom själv. Jag hade gjort allt bönearbete innan, säger Tina.

Frieri på Café Norden

De möttes på en restaurang, promenerade genom ett vintrigt Köpenhamn och hamnade till sist på Café Norden. Där satt de i sju timmar.

– Jag hade bett: ”Gud, låt det gå bra och låt mig veta nästa steg.” När vi satt där tog jag Tinas hand och sa: ”Jag vet att vi behöver lära känna varandra mer, men jag bara vet att jag vill tillbringa resten av mitt liv med dig.” Jag friade på första dejten.

– Och jag sa ja! Det var helt makalöst. Gud är en dejtingexpert, han kan allt, säger Tina.

Många skulle kalla det galenskap, men för Ingmar och Tina var det en djup visshet. De var inte 22 år gamla; de var mogna människor som visste vad kallelsen krävde. Förlovningen skedde en månad senare, och på midsommarafton ringde bröllopsklockorna.

Men att bli ett par innebar också stora förändringar. För Tina innebar det att lämna sitt liv i Danmark för Malmö.

– Det som blev avgörande för mig var Victoria, Ingmars dotter. Jag kände att hon var viktigare än allt annat. Om vi ska vara en familj måste vi bo på samma ställe. När jag väl gjort valet och åkte tillbaka till Köpenhamn kände jag: ”Det här är inte min stad mer. Min uppgift här är färdig.”

Att hoppa i den djupa änden

Att kliva in i MIC var både naturligt och utmanande. Tina talade inte svenska, även om hon förstod språket. Hon klev in i en roll som ledare för människor med stora behov i en stad präglad av social oro.

– Jag fick ett profetiskt ord: ”Jump into the deep end with him”. Bara hoppa i den djupa änden. Det var krävande att ge själavård på ett språk man inte helt behärskade, men jag älskade friheten i församlingen. Det multikulturella, det andliga draget – det var som hemma.

Ingmar poängterar att språket aldrig var det viktigaste i MIC.

– Ingen talar perfekt svenska i den här församlingen. Inte ens jag, för jag talar skånska, skämtar han.

Råhet och frihet

Att driva församling och evangelisera i Malmö beskriver paret som både tacksamt och utmanande. Malmö är inte som andra städer, menar de. Här finns en råhet, men också en unik frihet.

– Det är väldigt öppet. Det är inte svårt alls. Bara vi går ut med ett bord och sätter upp lite kaffe så stannar folk och pratar. Malmö är mer "laid back" än andra storstäder. Det multikulturella har gjort att man är öppen för att människor tänker annorlunda. Man är positiv till det hela, berättar Ingmar.

Tina, som har sin bakgrund i Köpenhamn, ser likheterna.

– Det finns en frihet med det multikulturella. Bor man i Malmö så måste man dela den inställningen, man kan inte sitta i sin svenska bubbla eller någon annan bubbla. Det finns en råhet, men också en frihet i att det inte är så "slätstruket". Man får vara som man vill, och det gör att folk är öppna för att prata om allting.

Skalat bort det svåra

Det lugn som Ingmar utstrålar när han talar om Malmös tuffaste gator har sin grund i erfarenheter som sträcker sig långt utanför Sveriges gränser. Med bakgrund från mission i bland annat Iran, har han sett tron verka i miljöer där ingenting kan tas för givet. Det är erfarenheter som har lärt honom att det ofta är det enklaste som är det mest effektiva.

– Det behövs inte så mycket. Man behöver inte krångla till det, konstaterar han.

Den insikten präglar hela MIC:s sätt att möta staden. Där andra ser komplicerade sociala strukturer eller svåra områden, ser Ingmar och Tina möjligheter till enkla möten. Genom att skala bort stora metoder och istället satsa på den personliga närvaron – som ett bord med kaffe på en trottoar – skapar de en naturlig kontakt som når fram bakom garden hos folk.

– Malmö är en öppen stad. Om man bara finns där, så händer det någonting. Man behöver inte göra det svårare än vad det är, säger Ingmar.

Kyrka i Kronprinsen

Deras hjärta brinner för de platser som andra kanske undviker. Under sju år fanns MIC i södra innerstaden, ett område som då beskrevs som det värsta i hela Sverige. Men 2014 stod de plötsligt utan lokal. Genom ett profetiskt ord från David Buck Hudson om en lokal ”mitt i staden” vågade de säga upp sitt gamla kontrakt utan att ha något nytt. Av en händelse kom Ingmar i kontakt med Mats Åberg, en av ägarna till Kronprinsen-komplexet.

– Han sa direkt: ”Jag tror inte på Gud”. Men han frågade vad vi ville göra. Jag svarade att vi bara vill vara kyrkan mitt i staden. Då sa han: ”Det var precis det Hugo Åberg ville när han byggde Kronprinsen.” Han gav mig nyckeln i handen och sa: ”Gå dit och pröva hur det känns.”

Kontraktsskrivandet drog ut på tiden och under 15 månader samlades församlingen utan att betala hyra, el eller värme.

– Det var ett rent mirakel som lade grunden för vår ekonomi. En sommar kunde vi inte vara i lokalerna alls, så vi flyttade ut på Ribersborgsstranden. Vi firade gudstjänst, lovsång och nattvard utomhus hela sommaren – och det regnade inte en enda söndag!

En vision för hela staden

Idag är MIC en samlingspunkt för människor från hela världen. De delar sina lokaler med en kinesisk församling, en internationell församling och en ny församlingsplantering. Visionen är tydlig: att vara en bestående, växande församling som når ut till alla människor i Malmö med Guds kraft och kärlek.

– Det är att påverka staden och nå ut till alla människor med evangelium. Med Guds kraft och Guds kärlek. Vi vill också kunna understödja församlingsplanteringar och andra saker.

När man ser på Ingmar och Tina idag ser man två personer som har hittat hem i varandra och i sitt gemensamma uppdrag. De bär på en trofasthet som vuxit fram genom både sorg och mirakler.

– Vi kompletterar varandra otroligt mycket, både personligt och i tjänsten, säger Tina.

– Vi har insett att man inte behöver göra allt själv. Vi har fått vara med om hur Gud öppnar dörrar som ingen trodde var möjliga. Han är trofast genom allt, avslutar Ingmar. •