Reportage

David Ekerbring: ”Jag fick smak på Gud redan som ung grabb”

När David Ekerbring beskriver sin egen uppväxt i ett kristet hem i det lilla samhället Nävekvarn utanför Nyköping så gör han det med äkta värme i rösten.

– Jesus var väldigt naturligt närvarande. Allt var så naturligt och samtidigt enkelt. Min mamma var en djupt andlig kvinna som hade ett ministry där hon tog hand om kvinnor som blivit ofrivilligt gravida. Hon lät dem bo hemma hos oss i långa perioder, hjälpte dem fram till förlossningen och även den första tiden efteråt, berättar David för Inblick.

Hans mamma var lika mån om sina egna barn. Hon ordnade fruktstunder där hon bad tillsammans med David och hans tre yngre systrar och läste Bibeln för dem.

Enkelt och naturligt

– Vi kunde komma till henne på kvällen. ”Säg en siffra”, löd hennes uppmaning. ”73”, svarade jag kanske. Då tog hon fram Bibeln och läste psalm 73 i Psaltaren. Nästa kväll när jag kom till henne kom samma uppmaning. ”Säg en siffra”. Då kanske jag svarade ”94” och hon plockade fram Bibeln och läste psalm 94 för mig.

Davids pappa var den som jobbade och försörjde familjen genom sina chefspositioner inom näringslivet. Båda föräldrarna var aktiva i missionshuset i Nävekvarn. Hela hemmet präglades av detta att tjäna Gud.

– Det var så enkelt och naturligt. Inget konstlat. Det blev den enklaste saken i världen att läsa Bibeln och be till Gud. Så var det under min uppväxt. Jag har fått det berättat för mig att när jag var fyra år sa jag ”När jag blir stor ska jag spela trummor och berätta om Jesus”. Alla som känner mig vet att trummor är mitt huvudinstrument och att jag har ägnat mitt liv åt att berätta om Jesus.

En revolutionerande upplevelse

En vinterdag när David var sex eller sju år gammal inträffade något som kom att revolutionera hela hans liv. Familjen Ekerbring väntade gäster och det var full snöstorm ute.

– Mamma var orolig över hur gästerna skulle kunna komma fram i snöstormen. ”Nu måste vi be”, sa hon. Vi gick fram och tillbaka genom huset. Mamma bad högt och jag bad också. Helt plötsligt, utan någon gudsmans handpåläggning, när vi gick och bad tillsammans, så började jag be med ord jag inte förstod. Jag hade fått tungotalet och blivit andedöpt.

Händelsen kom att sätta tonen för Davids fortsatta liv.

– Det blev en mycket stark gudsupplevelse för mig. Jag lärde känna Gud där och fortsatte älska honom och hans närvaro. Jag fick smak på Gud redan som ung grabb.

Tillsammans med andra kristna kompisar spelade han rockmusik med egna låtar. David hade fått sitt första trumset när han var i förskoleåldern och var därför given som bandets trummis. Bandet hade dock en mycket viktig princip som de höll fast vid inför varje gång de repeterade i kyrkan.

– Vi bestämde att vi alltid skulle be innan vi började spela. Det kunde ta tid innan vi kom igång. Så fort vi skulle be var det alltid någon som började skratta. Det tog kanske en timme innan vi kom igång, men vi bad alltid och sprang sedan in i kyrksalen och drog igång.

Lärde känna smörjelsen

Lika ofta kunde David sitta helt själv i kyrksalen och spela på sina trummor. Han drog fram mikrofonen, plockade fram lovsångshäftet och sjöng lovsånger med enbart trummorna som komp. Trummor och sång. Inget annat.

– Av någon märklig anledning kom Guds närvaro så starkt i missionshuset i Nävekvarn när jag satt själv och spelade trummor och lovsjöng Gud där. Jag lärde känna smörjelsen där, när jag var liten. Kaboom!

– Samma tyngd och samma smörjelse som jag kan känna idag när jag predikar för tusentals människor på tv, är samfundsledare för Trosrörelsen, deltar i ett styrelsemöte med Skandinavisk teologisk högskola eller leder Sverigebönen. Smörjelsen har aldrig släppt mig.

Likt många andra kristna ungdomar utsattes David, på grund av att han stod upp för Jesus i skolan, för trakasserier under högstadiet.

– Varenda rast var de på mig. ”Tror du på Gud?” och jag svarade alltid ”Ja, det gör jag”. Jag hade upplevt något. Jag hade smakat och sett att Gud är god.

Davids ledaregenskaper tog sig uttryck i att han gick till rektorn och berättade att han ville starta en kristen skolgrupp. Sagt och gjort, den nystartade gruppen fick tillgång till skolsköterskans väntrum där de hade sina samlingar. Den kristna skolgruppen fanns fortfarande kvar när David slutat nian.

Flyttade till Uppsala

16 år gammal flyttade David Ekerbring till Uppsala för att studera på Livets Ords kristna gymnasium.

– Jag tänkte att detta skulle bli jättehäftigt. Alla på skolan skulle vara rena helgon. Jag skulle äntligen slippa känna mig annorlunda och skulle inte behöva vara den udda fågeln. Trodde jag. Men det var inte alls på det sättet. Mina kompisar på gymnasiet var äldre och hade redan passerat den första puckeln. Sedan fick jag många kompisar bland bibelskoleleverna.

– Men i och med att jag lärde känna Gud så tidigt så har jag nog alltid känt mig annorlunda. Det fanns så mycket som var självklart för mig som inte alls var lika självklart för andra i min ålder. Det finns ett pris att betala för oss alla. Att vara troende är att vara annorlunda. Att våga stå upp för Gud innebär att det finns ett pris att betala.

Han träffade Linda, som han gifte sig med. Tillsammans gick de Livets Ords bibelskola och har sedan dess tjänat Gud tillsammans. I familjen har fyra söner växt upp. Sedan 2015 är David och Linda pastorspar i församlingen Agape i Norrköping.

Hårt prövad

David och hans familj har under många år varit hårt prövad, på grund av att Linda sedan 20 år tillbaka lider av epilepsi.

– Det är en tråkig och besvärlig sjukdom som har påverkat familjen väldigt mycket. Vi har gått igenom många sjukhusperioder med utredningar och medicinering, som också har sina biverkningar. Vi har gjort allt, inklusive vaken hjärnkirurgi.

David berättar att trots denna tuffa prövning så håller familjen hoppet levande och tror på att det finns en väg att komma igenom lidandet.

– Det är flera år sedan hon hade ett anfall sist och vi tror verkligen att vi är på väg igenom. Hon lider naturligtvis fortfarande av olika sviter från sjukdomen. Men det har varit viktigt för oss att landa i att tro inte är den enklaste vägen ur ett problem. Tro är inte en enkel nyckel till alltings bekvämlighet. Tro är kraften att bära igenom lidande och svårigheter, en tillit och ett fokus trots allt.

– Det är väldigt lätt att tro att om allt går bra så är det seger. Men det är inte seger. Seger är det jag upplever att de troende i Kina har. Den som har suttit i fängelse för sin tro och bevarat tron har seger. Den som har gått igenom tider av svårigheter och lidanden och bevarat tron har seger. Att fullgöra loppet är seger, säger David.

På väggen i hans kontor i Agapes lokaler hänger en tavla med texten ”Ditt liv talar starkare än tusen predikningar”. Det är så pastor David Ekerbring vill leva. Han jobbar inte som pastor. Han lever som pastor med sitt eget och sin familjs liv som predikstol.