Reportage

Davor sökte sanningen

– I finalen var det som om någon annan höll i mitt racket, jag försökte bara följa med. Gång på gång var turen på min sida och publiken på läktaren bara skrek, berättar Davor för Inblick.

Davor Benkus föddes i Kroatien och som barn flyttade han med sina föräldrar till Sverige där de skulle jobba.

– Vi kom hit under guldåldern. Det var perfekt att komma hit 1966. Man skickade ner bussar till Balkan och hämtade hit folk för att fylla fabrikerna, säger han.

Mina föräldrar kunde börja jobba dagen efter vi kom hit, utan att kunna ett ord svenska. De kunde även byta arbetsplats om de inte var nöjda, fortsätter han.

Davors föräldrar var katoliker och när de flyttat till Sverige skickade de sina barn till söndagsskolan i en av de lokala frikyrkorna.

– Jag gick dit motvilligt. Jag tyckte att det var så skämmigt att behöva hålla min lillasyster i handen på vägen dit.

I söndagsskolan fick de höra berättelser om Jesus.

– Jag kände en sådan positiv energi och det kändes alltid bra när jag gick därifrån, men det dröjde tills jag var 21 år gammal innan jag fattade verkligheten i detta.

Festande och idrott

Davor festade sig igenom sina tonår, och hans liv fylldes med idrott och flickvänner.

– Min stora livsdröm var då att bli en stjärna inom idrott, säger han och ler.

Redan som barn började han med judo.

– Jag kom trea på ungdoms-SM, men sedan orkade jag inte med träningen längre. Det blev för tufft.

Efter det började han träna pingis och fotboll.

– Fotbollen blev min stora dröm, men precis innan jag lyckades ta mig in i truppen – som var på väg in i ettan – förstörde jag foten. Däremot kunde jag fortsätta med pingisen.

– Jag drömde om den här stjärnstatusen, men det var alltid någonting som hände och det blev hela tiden en besvikelse.

Davor började ställa sig frågorna: “Vad är meningen med livet?” och “Varför funkar det inte?”.

Upplevde ett hopp

Davors föräldrar hamnade i en äktenskapskris, och samtidigt fick de regelbundna besök av Jehovas vittnen.

– De brukade ge mina föräldrar traktat och böcker, och de satt ofta i samtal med varandra. Mina föräldrar började följa med till Rikets sal, som är Jehovas vittnens mötesplats.

– En dag började jag bläddra i deras böcker och tidningar. Jag blev nyfiken och där fastnade jag i ett halvår ungefär. Jag upplevde att det fanns ett hopp i allt det där.

Samtidigt började Davor läsa Bibeln på egen hand.

– Jehovas vittnen varnade mig för det. “Läs inte Bibeln själv, du kan bli förvirrad och hamna i mörker”, sa de.

Davor berättar att det var viktigt för Jehovas vittnen att filtrera Bibeln genom deras egna böcker och tidningar.

– När jag öppnade min Bibel hittade jag ett helt annat budskap. Det gjorde mig förvirrad och jag ställde frågor till dem. Till slut kunde de inte svara längre.

– Jag läste om Jesus, den helige Ande, om mirakler, under och tecken. “Vad är detta?”, undrade jag.

Jerry knackade på

Det som Davor läste i Bibeln gjorde att han började be till Gud.

– Jag blev så förvirrad, så jag började be: “Gud, Fadern, Jehova, Jahvé, vad du nu än heter. Jag måste få reda på sanningen.” Och då hände det grejer.

Bara några dagar senare ringde det på dörren och Davors granne Jerry stod utanför. Jerry hade varit en raggarledare men nyligen blivit kristen.

– Han hade Bibeln i handen och började berätta vad Jesus hade gjort i hans liv. Han hade ett leende som inte liknade något annat och jag undrade vad som hade hänt med honom.

Jerry hade slutat med både alkohol och slagsmål. Nu var han lugn och trygg, och han hade börjat ta hand om sin familj. Han var en helt annan människa.

När Davor och hans föräldrar fått höra om vad Gud gjort i Jerrys liv följde hans föräldrar med honom till en kyrka i närheten av där de bodde.

– Kyrkan var proppfull och de lyssnade till en ung man som predikade. Mina föräldrar satt och kollade upp varenda bibelvers – de ville inte bli lurade.

– När predikanten frågade om någon ville ta emot Jesus räckte mina föräldrar upp händerna. När jag hörde det blev jag lite fundersam över varför några som kunde Bibeln utantill räckte upp handen på en sådan inbjudan, men senare förstod jag ju varför.

Kändes bra på insidan

Davor kände sig fortfarande förvirrad.

– Jag satt på nätterna och studerade Bibeln, jämförde den med Jehovas texter och jag bad att Gud skulle visa mig sanningen.

Hans föräldrar tog med honom till predikanten de lärt känna den kvällen de sa “ja” till Jesus. Han berättade om Jesus för Davor.

– Jag satt i fyra och en halv timme med den här predikanten, och han gav sig inte. Jag upplevde en sådan kamp i det där rummet. Jag kommer ihåg att jag bland annat tänkte: “Han har ingen slips på sig, kan han verkligen vara av Gud?”, berättar Davor och skrattar.

– Jag trodde att jag var tvungen att prestera någonting för att Gud skulle acceptera mig. Det var ju det jag lärt mig hos Jehovas vittnen. Och när predikanten pratade om frälsningen tänkte jag att: “Det kan ju inte vara så enkelt”.

Till slut tyckte Davor att predikanten var jobbig och sa: Okej, men jag kan be lite här för mig själv. Han mumlade en bön för sig själv och åkte sedan hem med sina föräldrar.

– Där i bilen upptäckte jag att jag kände en frid, på ett sätt jag aldrig känt tidigare och jag funderade på om det kanske var sant det han hade sagt.

Hela den natten läste Davor sin Bibel och märkte att det kändes bra på insidan.

Som att vara nykär

Klockan åtta på morgonen dagen efter ringde Davors vän Mats på dörren.

– Jag hade helt glömt bort att vi skulle åka i väg och tävla i pingis.

– Under bilresan och även när vi kom fram till idrottshallen kände jag en frid och glädje på insidan. Det var lite grand som att vara nykär.

Han hade inte tränat på flera veckor eftersom han i stället hade lagt mycket av sin tid på att läsa bibeln, men ändå vann han match efter match.

– I finalen var det som om någon annan höll i mitt racket, jag försökte bara följa med. Gång på gång var turen på min sida och publiken på läktaren bara skrek. Jag vann med minsta möjliga marginal.

– Jag tänkte bara: “Vad är det som händer den här dagen?” och bekände för alla mina kompisar att: “Jag är kristen”.

Efteråt gjorde Davor en intervju med en journalist. Han fick frågan: ”Hur känns det att spela?”.

– Jag tittade på honom och var tyst ett par sekunder innan jag svarade: ”Jag har blivit kristen”. Det var så starkt för mig.

En skatt

När han vid prisutdelningen fick sitt pris blev han nästan lite besviken.

– Jag hade förväntat mig en stor pokal, men i stället fick jag en ganska liten fiskformad sak i min hand.

Några månader senare var han på bibelskola och där fick han berättat för sig att de första kristna, som varit förföljda, ofta använde en fisk som en hemlig symbol mellan varandra.

– Det var så stark för mig. Jag insåg att Gud hade gett mig ett tecken den där dagen när jag – samma dag som jag blev kristen – fick en sådan symbol i min hand.

– Det var inte nog med att han tog tag i mitt pingisrack och hjälpte mig vinna hela tävlingen, han hade också gett mig ett tecken på att han är verklig.

Davor är ofta ute och berättar om Jesus på gator och torg.

– Budskapet om vad Jesus har gjort är fantastiskt. Han är densamme idag som han var för 2 000 år sedan.

Han vill betona hur värdefullt budskapet om frälsningen i Jesus är.

– Vi sitter på en dyrbar skatt och håller den för oss själva.

Folk har en längtan efter Gud. Vi, som kristna, behöver gå ut och dela med oss.