Intervju

De besökte sina fadderbarn i Ghana

Torbjörn Vårsaga

Hemma hos Lars-Gunnar Olsson i Långvattnet finns en världskarta med över 40 nålar: en för varje land han har besökt. Det var dock Ing-Maris idé att de skulle bege sig till Ghana 2012.

– Jag pratade med Lars-Gunnar eftersom vi jobbat ihop i 30 år och var faddrar båda två, säger hon.

Via den kristna hjälporganisationen Hoppets Stjärna har de stöttat Ghanas barn ända sedan 80-talets början. Genom åren har de hjälpt många fadderbarn på sin väg mot vuxenlivet.

– Alla barn drömmer ju om vad de ska bli när de blir stora. Utbildning gör att de kan förverkliga drömmarna. Annars blir de sittande kvar i de här fattiga byarna. Det är ju barnens framtid det handlar om, säger Ing-Mari.

Första resan

Deras första Ghanaresa 2012 bjöd på många starka intryck. Då hette Lars-Gunnars fadderbarn Kodjo och bodde i byn Akobima.

– När vi kom hem till familjen såg vi att de i stort sett bara hade ett rum att leva i. Maten lagade de utomhus på marken, berättar han.

Duons eget boende i byn bjöd också på överraskningar.

– När vi kom in satt det en gigantisk spindel på väggen, minns Ing-Mari. Den var ungefär lika stor som en hand med utbredda fingrar och på toaletten satt det en likadan.

Ett drygt decennium senare återförenades de med Kodjo.

– Det var fantastiskt, säger Lars-Gunnar. Han hade gått ut skolan nu och kunde bra engelska.

Färden gick också till byn Gomoa Dominase där båda är faddrar idag. Ing-Maris fadderbarn Godman var tamburmajor i den hedersvakt som välkomnade dem.

– Det var verkligen en upplevelse att få krama om honom, säger hon.

Träffade Vera

Lars-Gunnar har i elva år stöttat 16-åriga Vera.

– Hon har ingen pappa, men vi fick träffa henne och hennes mamma. Vi satt i finvädret utanför deras hem och pratade.

Både Lars-Gunnar och Ing-Mari rekommenderar andra faddrar att följa deras exempel.

– Det här är något helt annat än en sol- och badresa, fastslår Ing-Mari. Det är något som man bär med sig och aldrig glömmer. Det ger så mycket, och man får så mycket med sig hem.

Lars-Gunnar nickar. Resorna har gjort honom till en än mer hängiven fadder.

– Det gick så mycket rykten ett tag om att hjälporganisationer stoppar pengarna i egen ficka, men nu har jag ju varit på plats och sett arbetet med egna ögon. Och jag har fått se vilken skillnad jag själv kan göra. Jag kan inte lösa alla problem i världen – men jag kan faktiskt förändra livet för ett barn. •