Krönika
De osynliga murarna och modet att knacka på
Gladys Del Pilar
Vi lever i en tid med så mycket höga stängsel. Inte alltid sådana av trä, utan osynliga murar som handlar om rädsla och anonymitet. Vi ska ”se om vårt hus”, och så stänger vi dörren. Vi knackar inte ens på hos grannen för en kopp socker längre. Istället sitter man där bakom gardinen: ”Jaha, nu klipper de gräset, det var lite högt förut”. Varför har det blivit så? Varför är vi så rädda för att störa varandra?
Jag kopplar det till högmod och ödmjukhet. Idag känns det som att ödmjukheten blir övertäckt av högmod. Vi jagar status och berömmelse i tron att det ska göra oss värdefulla, men det är en bedräglig jakt. Det är som ett rus – det känns härligt för stunden, men sedan när det är färdigt blir det ett tomrum. En bakfylla i själen. I Ordspråksboken 16:5 står det att Herren avskyr de högfärdiga och att de inte kommer att slippa undan sitt straff. Det är hårda ord, men det ligger mycket i det. Högfärden bygger murar, men ödmjukheten river dem.
Jag har själv bestämt mig för att försöka bryta det och har faktiskt bjudit in mina grannar på middag. Det är sådana enkla saker som bryter ner murarna. Jag gillar människor och jag gillar möten, och jag tror att det ger en större öppenhet. Vi behöver varandra, kanske ännu mer nu när världen ser ut som den gör. Det är ju lite motsägelsefullt att vi drar oss undan precis när vi behöver gemenskapen som mest.
Min glädje kommer från Gud, helt klart, och det är därifrån jag får kraften att försöka förändra det lilla. Varje dag när jag träffar människor satsar jag på att få ett leende tillbaka. Det är faktiskt win-win för både mig och den andra personen. Man ska inte vara tillgjord, men jag tror att om man är trevlig och har lätt till skratt så speglar det sig. Jag har hållit på med musiken som mitt yrke i 38 år nu, och är oerhört tacksam för det, men glädjen sitter djupare än så.
När saker och ting går fel eller känns övermäktiga, då är det bönen som gäller; bön, bön, bön. Det finns ingen bön som är för liten. Det handlar bara om att be från hjärtat och ”passa över” det till Gud. Förut sprang jag väldigt fort i mitt liv. Men nu påminner jag mig själv om att stanna upp och lyssna på kroppen. Jag lyssnar efter den där lilla viskande rösten – den helige Anden. Han är en gentleman som vill hjälpa till, men man måste ge sig tid att faktiskt höra viskningen. Vi behöver inte jaga status för att vara värdefulla i det här samhället. Vi ska jaga vår inre frid. Den friden hittar vi inte i materiella ting, utan i att vara tacksamma för det vi har och att faktiskt våga öppna upp och bjuda in varandra igen.
OM
Gladys del Pilar
Sångare, musikalartist och dansare.