Undervisning

Den judiska vändningen – om teologisk besinning efter Förintelsen

Torbjörn Aronsson

Före andra världskriget präglades liberalteologi, och även mycket av konservativ protestantisk- och katolsk teologi av en negativ syn på det judiska folket och ett explicit förkastande av alla tankar på en upprättelse av det judiska folket i ett frälsningshistoriskt perspektiv. Kyrkan hade en gång för alla ersatt Israel som Guds folk, Guds förbund med Israel var upphävt, och judisk tradition och Gamla testamentet ansågs inte ha mycket som kunde berika kristen tro. Den sionistiska rörelsens strävan efter att etablera en judisk stat i Mellanöstern sågs enbart som ett sekulärt nationalistiskt projekt.

Det systematiska mördandet av judar i Europa under andra världskriget följdes av chock, omvändelse och besinning bland många kristna. Insikten om att kristen teologi använts av nazisterna för att legitimera våldsdåd mot judar, och därmed i förlängningen också bidragit till att förintelsen kunnat organiseras, ledde till ånger och omvändelse. En bred omvärdering av den kristna traditionens relation till det judiska folket och judisk tradition satte igång. I förlängningen har det skapat nya förutsättningar för judisk-kristna relationer. Men det finns idag, utan tvekan, ett behov av att se tillbaka på de konsekvenser som den ”judiska vändningen” fått och att fundera på hur den kan förnyas.

Bland liberala protestanter blev den ”judiska vändningen” så småningom en del av den så kallade religionsteologin, vilken starkt har påverkat Svenska kyrkan. Religionsteologin gav upp tanken på att Jesus var enda vägen till Gud och betonade att alla religioner ledde till samma mål. Ett avståndstagande från ersättningsteologi och kristen antisemitism förenades med en allmän nedmontering av kristna sanningsanspråk. Religionsteologi, tillsammans med allmänna marxistiska idéer har också fått motivera ett förkastande av staten Israel och ett hävdande av att man måste skilja på det judiska folket och den judiska staten.

För den katolska teologin var Andra Vatikankonciliets deklaration om icke-kristna religioner år 1965, Nostra Aetate, den stora vändpunkten. Den innebar inte att kristna sanningsanspråk och tron på Jesu unika ställning som världens frälsare förnekades. Däremot underströks att det fanns sanna element i andra religioner och att all form av religionsdiskriminering och religionsförföljelse var förkastlig. Deklarationen bekräftade att Guds förbund med det judiska folket aldrig upphävts och fördömde antisemitism och kristna idéer som kollektivt skuldbelagt det judiska folket. Staten Israel berördes inte i deklarationen, men den lade grunden för diplomatiska förbindelser och respekt mellan Vatikanen och Israel.

Bland konservativa protestanter som bejakade den ”judiska vändningen” har följden blivit en berikad och fördjupad bibelteologi som också kunnat förenas med ett stöd för staten Israel. Ett viktigt exempel på det var den inflytelserike reformerte teologen Karl Barth

(1886–1968). Han hävdade att Gud hade olika planer för Israel och för kyrkan. Israel har en permanent ställning som Guds utvalda folk, samtidigt som kyrkan fullbordar Guds plan att sprida evangeliet om Jesus till världens ändar. Jesus var jude och därför är Israel oumbärligt för Guds frälsningsplan. Barth fördömde antisemitismen och stödde även staten Israel. Det motiverade han utifrån Skriften, även om han själv i övrigt hade en antinationalistisk hållning.

Barths hållning på de punkter som beskrivs ovan delas av många pingstvänner. Inget av detta är egentligen särskilt märkligt eftersom Bibeln är utgångspunkten. Gamla testamentets profetior om världens frälsning och återställelse hänger samman med både Messias frälsningsgärning och Israels återupprättelse. Det finns inte heller något ställe i Nya testamentet där det judiska folkets koppling till Jerusalem och landet Israel ifrågasätts.

I Romarbrevets elfte kapitel sägs klart och tydligt att Gud inte har förskjutit sitt folk (Rom 11:1–5). Att frälsningen kommit till hedningarna har skett för att dessa ska väcka Israels avund och i förlängningen bidra till att hela Israel blir frälst. De hednakristna varnas för att inte bli högmodiga eftersom deras frälsning är av nåd. Den är beroende av det Gud gjort i och genom det judiska folket. Det sägs också explicit att ”sina gåvor och sin kallelse (till Israel) kan Gud inte ångra” (Rom 11:29). I den yttersta tiden, i samband med Jesu återkomst, ska hela Israel bli frälst (Rom 11:25–27).