Intervju

Det äkta mötets professor

Monika Ekström Gomér

Som professor emerita i kommunikation har Viveka Adelswärd ägnat sitt liv åt att studera hur vi människor pratar med varandra och bygger relationer.

Uppväxten i Stockholm präglades av studier och flit. Först siktade hon på att bli läkare, men kände att hon behövde mer livserfarenhet. Med ett starkt intresse för språk föll valet istället på litteraturhistoria.

Som 19-åring träffade hon sin stora kärlek Johan, strax innan hon på ett stipendium reste till universitetet i USA. Båtresan över Atlanten 1961 tog nio dagar. Under året i Ohio ringde hon hem två gånger.

– Min stora förälskelse blev nog djupare på grund av att vi skrev så mycket till varandra hela tiden, konstaterar Viveka.

Studierna gick bra och hon fick erbjudande om stipendium ytterligare ett år, med möjlighet att sedan komma in på Princeton.

– Jag ställdes inför ett val som idag inte skulle ha varit så svårt, men då var avståndet mellan USA och hemmet så stort.

Filial i Linköping

Beslutet att återvända hem till Sverige har hon aldrig ångrat. Efter studier på distans och år av familjeliv i Åtvidaberg – där hon småningom började undervisa lite på högstadiet – ville hon ta steget fullt ut och bli lärare. Men för att få behörighet krävdes kurser i nordiska språk. När Stockholms universitet öppnade en lokal filial dök chansen upp och vid starten av Tema Kommunikation i början av 1980-talet fann Viveka sin rätta hemvist.

Den tvärvetenskapliga miljön, där forskare från psykologi, sociologi, antropologi och lingvistik samlades för att studera kommunikation, passade perfekt. Skillnaden mot de gamla inrotade ämnesdisciplinerna märktes snabbt. Hon minns en händelse vid Stockholms universitet då hon började tala med en nybliven doktorandkollega.

– Jag var mycket inne på ny forskning om vad vi gör med språket i vardagen. Så när vi började prata sa jag, inte bara på skoj: ”Jaha, du har börjat ett hiss-samtal. Det vore faktiskt roligt att undersöka.”

Men Viveka möttes av en blick av komplett oförståelse, vilket blev dödsstöten för traditionell språkforskning för hennes del.

– Sedan dess har jag studerat språkbruk; hur vi kommunicerar med varandra och hur vi använder oss av språket i olika sammanhang.

”Lyckade samtal”

Hon har suttit och lyssnat på inspelningar från olika sammanhang, bland annat rättegångar. Men det tog emot att bli doktor på människors misslyckanden. Istället tilltalades hon av begreppet ”studying up”, där forskaren analyserar vad deltagarna själva kalllar lyckade samtal för att förstå maktstrukturer och framgångsfaktorer.

Under doktorandtiden fick Viveka tillgång till inspelade anställningsintervjuer för prestigefulla traineetjänster där 800 sökande hade sållats ner till 24 kandidater.

– Det var eliten helt enkelt. Och jag tänkte att jag kommer att sova gott om natten för jag vet att det kommer att gå bra för dem i livet.

Viveka fascinerades och inspirerades av socialpsykologen Erving Goffman som har skrivit boken The Presentation of Self in Everyday Life. När hon satt och lyssnade på intervjuerna föddes idén om att forska kring skrattets roll.

– Jag satt och räknade skratt och kategoriserade dem. Då kallades jag för ”skrattdoktoranden”.

Ett meningsfullt möte

På universitetet lades grunden till att undersöka samspelet mellan människor. Det är också där hennes djupa fascination för språket och det mänskliga samtalet tar vid. Vad är det egentligen som händer när ett samtal blir riktigt betydelsefullt?

– Det är känslan när man sitter med någon och båda upptäcker att det är betydelsefullt. Man är redo att öppna sig, lyssna och få gehör för det man säger. Det är inte alltid som ämnet i sig är det viktiga utan känslan av att vilja varandra väl och vara genuint nyfikna på varandra.

Hon har även studerat institutionella samtal inom sjukvården tillsammans med antropologen Lisbeth Sachs, ett arbete som bland annat speglas i boken Framtida skuggor. De upptäckte hur sjuksköterskor hamnade i ett svårt dilemma eftersom de tvingades följa fasta frågescheman.

– De blev liksom fångar i sitt eget formulär, där systemet kräver svar på frågor som kanske inte alls passar in i den faktiska situationen som människan sitter i.

Vid sidan av den institutionella forskningen bad hon älgjägare berätta om när de sköt sin första älg, ett material som analyserades i boken Att förstå en berättelse – eller historien om älgen.

– Det är ett möte med döden, med tradition och med pappan. Det handlar mycket om manliga förebilder. Det tog tid att se detta tydligt. En 60-årig jägare som fick frågan om han kom ihåg sin första älg svarade: ”Javisst, det var tre veckor efter att farfar dött.” Stoltheten över att 45 år tidigare ha fällt en älg var evigt förknippad med sorgen över att inte ha fått berätta det för en älskad farfar.

Sämre lyssnare

När samtalet glider in på samhällsklimatet konstaterar Viveka att vi riskerar att bli sämre på att lyssna på dem som tycker annorlunda. Hon vill hänga med i utvecklingen, men konstaterar samtidigt att mycket går förlorat genom digitalisering och automatisering, som när man tvingas chatta i vården i stället för att få tala med en riktig människa.

– Det skapar frustration inte bara hos dem som söker hjälp, utan också hos personal inom vård och service som faktiskt vill ha det där mänskliga mötet och kunna hjälpa till på riktigt.

Vad har då forskningen lärt Viveka om människan, som hon inte visste innan hon började forska?

– Jag vet inte om jag förstår människan överhuvudtaget, men det forskningen lärt mig är väl att förundras över människor. Från början trodde jag det var ganska enkelt och att människor var ungefär som jag. Men när man börjar ställa frågor och fundera på djupet, både på strukturer i samtal och den underliggande innebörden, visar det sig att vi är ganska olika.

Samtal som påverkar liv

När Viveka får frågan om ett samtal kan förändra en människas liv tvekar hon först.

– Jo, jag tror absolut att det finns sådana samtal. De är viktiga. Samtal som är öppna, både intellektuellt och känslomässigt, och där någon plötsligt säger något som gör att man ser på sitt liv från en ny vinkel.

Hon drar parallellen till att vi människor överlag behöver större berättelser för att förstå tillvaron.

– Det är ju det som alla religioner gör – ger en berättelse om ett liv som kan skapa mening.

Samtidigt konstaterar hon att historier också kan vara problematiska, som när någon tyngs av släktskapets arv.

– Om man växer upp med en stark förväntan – som att ”vi i vår familj har alltid varit lyckade” – kan det bli ett tungt ok att leva upp till.

– Eller så är det tvärtom. Att ständigt höra talas om svek, olycka och oförmåga kan istället lägga band på ens egen vilja.

Men hon tillägger att det värsta är när någon faktiskt saknar en berättelse helt och hållet.

– Vi är ju i grunden meningsskapande varelser, men jag tror det är väldigt svårt att bygga något utan att ha någonting att ta spjärn emot.

Skrämmande känsla

Kunskap beskriver hon som ett tveeggat svärd – det mesta är till stor hjälp och gör oss friare, men det vi inte förstår kan bli skrämmande.

Hon exemplifierar med hur hon själv som ung gymnasist på en lektion fick höra om universums expansion och rymdens oändlighet.

– Jag lyssnade på läraren, insåg att jag inte förstod och gick hem och kräktes, den otäcka och skrämmande känslan av att inte förstå.

När vi kommer in på om människans kontrollbehov kan bli ett hinder för att leva ett gott liv, brister hon ut:

– Och det frågar du ett kontrollfreak som jag?

Hon menar att en viss grad av kontroll är bra, som att tänka på konsekvenserna av sina handlingar, men att tro att man kan styra över allting är bara dumt. Ingen har kontroll över allt. Kanske är det just därför vi behöver vardagens enkla stunder. Småpratet anser hon nämligen vara helt nödvändigt, även om det kan verka trivialt.

– Att en människa skrattar, gråter, skvallrar om oväsentliga saker och grälar med varandra – särskilt när man står varandra nära – det är ju att vara mänsklig.

Skvaller och gräl

Skvallret har ett dubbelt ansikte, menar hon. När det gränsar till förtal är det förkastligt, men vardagsskvaller som förmedlar sociala koder och stillar vår nyfikenhet är helt enkelt ett uttryck för att vi är sociala varelser. Med glimten i ögat drar hon sig till minnes Vilhelm Moberg, som lär ha sagt att ”folk som man inte talar skit om är det ingenting med”.

På samma sätt menar hon att även gräl fyller olika funktioner. Vissa bråk blir bara låsta och obehagliga om man inte alls förstår varandra, medan konflikter mellan personer som är jämstarka och faktiskt gillar att diskutera kan vara ganska givande.

När det kommer till vad vi allra djupast försöker säga till varandra genom språket, landar hon i det äkta mötet och de stora frågorna: ”Vem är du?” och ”Vem är jag?”

– Jag tror det handlar om sökandet efter den andre, gemenskapen och den delade erfarenheten av att vara människa.

När vi till slut kommer till vad människan allra mest behöver för att leva ett gott och meningsfullt liv, tvekar hon inte.

– Sammanhang, tror jag faktiskt. Att man känner att det finns någonstans där man hör hemma och kan bidra. Och att man betyder någonting för människor som betyder någonting för en själv. •