Nedslag

"Det är inte cement i botten"

Monika Ekström Gomér

Det finns en särskild sorts logik som bara den förstår som har befunnit sig längst där nere. När Kalle möter människor vars hela livsprojekt har havererat, ser han inte ett hopplöst fall. Han ser en utgångspunkt.

– Människor som kommer till oss och har hela sitt liv förstört, där allt är i trasor… det är faktiskt den bästa utgångspunkten, säger Kalle och lutar sig fram. Det är då de är redo att kapitulera. Att ta en utsträckt hand. Det är ungefär som när en hand sticker upp ur dyn, och ett öra är precis ovanför ytan. Då handlar det bara om att gripa tag i den handen, säger Kalle Tiger.

Han vet precis hur den där dyn känns. Han vet också att den inte har något fast golv.

– Många pratar om och letar efter en botten, men den där bottnen är tyvärr inte alltid gjord av cement. Den kan vara gjord av dy. Man tror att man har nått den, men så märker man att man bara sjunker ännu djupare.

En ärvd tillvaro

Kalles egen väg in i missbruket började tidigt. Föräldrarna separerade redan under hans första levnadsår, och då båda levde i ett tungt missbruk blev tillvaron snabbt kaotisk. Han växte upp i Linköping, mestadels hos sin pappa.

– Farsan var min förebild, så jag gjorde som han gjorde. Det blev naturligt.

I skolan kom konflikterna direkt. Kalles agerande utåt ledde till att han blev avstängd i sjunde klass. Det som följde var en lång karusell av HVB-hem, placeringar enligt LVU och låsta paragraf 12-hem. Som sextonåring hamnade han på Stigby-skolan, som ligger på Visingsö och ansågs omöjlig att rymma ifrån. Men Kalle hade en plan. Inför en rättegång i Linköping sparade han sin veckopeng i flera veckor. När rättegången var över och han leddes ut mot bilen, sprang han och en kompis åt varsitt håll genom Linköpings gator.

– Jag var bara 16 år och sprang och skrek ”Hjälp, hjälp, han är inte klok, han försöker ta mig!” till de vuxna på stan. Folk klev faktiskt i vägen för vårdarna, och jag kom undan, minns Kalle med ett snett leende.

Flykten och det tillfälliga ruset byttes snart ut mot fängelsestraff när han blev myndig. Paradoxalt nog kändes fängelset som en lättnad. Där var han åtminstone fri från känslan av socialtjänstens klor och de ständigt förnyade halvårsperioderna av tvångsvård.

Mötet i det fördolda

Under många år pågick misären. Kalle försökte sluta flera gånger, men misslyckades. Samtidigt hände något med hans mamma. Hon blev frälst och tog sig ut ur sitt eget missbruk. Idag har hon varit drogfri i 13 år. Hon började berätta för Kalle om Jesus, och hon bad för honom oavbrutet.

Vändpunkten kom när allt rasade samtidigt. Kalle levde i en stormig relation som tog slut, och han lämnades ensam med sin ett och ett halvt år gamla dotter samtidigt som han gick på heroin. När socialtjänsten krävde urinprov erkände han direkt att han behövde hjälp, men den lilla kommunen han bodde i då saknade pengar för behandling. I desperation lämnade Kalle allt. Han ordnade så att dottern fick bo hos sin mormor, och flydde sedan. Under några månader levde han på olika soffor i Linköping och Stockholm. Han var fysiskt och mentalt slut.

Då ringde en vän och sa att Gud talat till honom om att de behövde träffas och be. Kalle kände att han inte hade något att förlora. I ett möte gick han ner på knä och ropade: ”Gud, om du finns, så hjälp mig.”

– Där fick jag ett möte med Jesus på riktigt. Det gamla var förbi, något helt nytt föddes inombords. Jag bestämde mig för att sluta med drogerna, stampade sönder mina sprutor och lades in på avgiftning.

Han mötte en läkare som tidigare jobbat på LP-verksamhetens behandlingshem. Läkaren lade ett gott ord för honom, och plötsligt hade han fått en plats. Kalle bestämde sig för att göra precis tvärtom mot vad han alltid gjort. Han slutade jaga status och isolerade sig på sitt rum för att be och läsa Bibeln. Hans liv förvandlades i det fördolda.

Vägen till ledarskapet

När Kalle kom tillbaka till Linköping – staden han som sextonåring rymt igenom – påbörjades en stegvis process mot den roll han har i dag. Han klev in i LP-verksamheten som volontär. Han fanns på plats, delade sitt vittnesbörd och bredde mackor. Samtidigt gick han på bibelskola, där han mötte sin blivande fru Olivia.

När de gift sig fick Olivia anställning som familjekonsult inom kyrkan, och Kalle började hjälpa henne i arbetet med barnen. Det var där, i leken med barnen, som hans första stora civila upprättelse kom. En rektor från en lokal skola såg hur han mötte barnen och sa: ”Det där vill vi ha på vår skola.” Det ledde till att Kalle fick sin allra första tillsvidareanställning.

Efter tre år på skolan kom frågan inifrån LP-verksamheten: Ville han komma och jobba där på heltid? Det var hans stora dröm, men också en process att våga riva upp det trygga han precis hade byggt upp. Han tackade ja, och under de första åren jobbade han tätt sida vid sida med den dåvarande föreståndaren, Maria Nyman. Det blev en mjuk och lärorik övergång, och när hon senare slutade var Kalle redo att ta över det fulla ansvaret som föreståndare för LP i Linköping.

Att leda LP-verksamheten innebär en ständig brottningskamp med den egna maktlösheten, särskilt när människor han kämpat för faller tillbaka i missbruk.

– Först ber jag akut: ”Jesus, bryt missbruket! Gör så att drogerna inte fungerar”. Men när det inte går, får man överlåta personen till Gud. Man får vila i det. Min fru och jag pratade om det senast igår. Vi utstår saker som vi förmodligen inte hade behövt utstå om vi inte hade följt Jesus. Men det är värt det. Det måste finnas en väg framåt, och vi har bestämt oss för att det ska fungera.

De djupa prövningarna

På frågan vad som ger livet tyngd och riktning i dag, tvekar han inte.

– Det är Jesus. Han är uppdragsgivaren och anledningen till att jag lever. Jag förlitar mig helt på att den heliga Ande verkar i samtalen, för själv är jag egentligen inte särskilt bra på att hålla i samtal.

Men livet som drogfri har inte varit fritt från smärta. Kalle och Olivias första barn dog i magen. Senare föddes deras dotter med ett ben som var för kort – samma typ av problematik som Kalle och hans vänner framgångsrikt hade stått och bett för på gatorna i staden.

– Vi fick uppleva Guds konkreta omsorg och tröst och bad uthålligt. Och efter år av böner och en del mindre och större operationer säger läkarna nu att de inte anser att någon ytterligare förlängningsoperation behövs mer och hennes rörlighet blev helt återställd. Det är ett mirakel. Det var också genom denna period vi fick se vår dotters tro växa. Hon ropade på nätterna, när det var svårt, och ville att vi skulle be. •