Intervju

Det brinnande ordet

Carolina Carpvik

Kyrkorummet är en välbekant plats för Ida Ölmedal. Hon har gått regelbundet i kyrkan hela sitt liv. Hon har både sjungit i kyrkokör och spelat kyrkorgel. Hon hämtar också inspiration och idéer från predikningar hon lyssnar till. Men som kulturchef på Svenska Dagbladet skulle hon aldrig skriva en text utifrån något exklusivt kristet budskap. Det skulle kännas förmätet och fel för henne.

– Jag har en tro, men den innehåller mycket tvivel också. Så det är inte en särskilt intellektuellt stadig och utvecklad tro. Det är mer en Gudsrelation i min vardag, en känsla av att inte vara ensam. Det finns något som är större än jag.

Som journalist ägnar sig Ida åt andra frågor – samhällsfrågor som yttrandefrihet eller koranbränningar, för att nämna ett par exempel.

När ord blir eld

Röken från brinnande koranerna och de våldsamma upploppen som följde i deras spår för ett par år sedan har lagt sig. Men striden fortsätter. Frågan om koranbränningar har flyttat från gatan till domstolarna, där rättsfall och hovrättsdomar nu ritar om kartan för yttrandefrihetens gränser i Sverige. En del ser detta som ett verktyg för att stoppa hatet. Andra ser en oroväckande glidning mot ett mer censurerat samhälle, där rätten att uttrycka sina åsikter offentligt krymper.

– Uppenbarligen ser inte vår lagstiftning ut så att vem som helst får säga vad som helst i till exempel en bok. Och det politiska klimatet ser inte ut så att yttrandefriheten alltid går före tryggheten.

I sin bok Där man bränner böcker tar Ida Ölmedal de konflikterna på större allvar och försöker bena i vad det egentligen är som står på spel i detta, som för vissa bara ser ut som symbolfrågor.

– Vad är det som gör att yttrandefriheten juridiskt sett inskränks och vad är det som gör att vi ibland inte tycker att yttrandefriheten är det viktigaste?

Pennan möter världen

Redan som barn älskade Ida att skriva. Hennes farmor satte en skrivbok i hennes hand och uppmuntrade henne. Länge drömde hon om att en dag bli författare eller kanske journalist. Men hon växte upp i en tid när journalist inte sågs som ett framtidsyrke. Arbetslösheten inom kåren var stor, neddragningarna inom mediebranschen likaså, och Ida trodde inte att man kunde bli journalist.

– Jan Guillou hade till exempel sagt ”Bli inte journalist om du inte måste”. Jag vet inte varför jag lyssnade på honom, men jag började läsa på juristprogrammet, säger Ida med ett skratt.

Där blev hon snabbt uttråkad, men snart fick hon rollen som redaktör för Lundagård, Sveriges äldsta studenttidning. Det blev början på hennes väg in i journalistiken.

– Jag tycker att en redaktion är en magisk plats. Det är ett av få ställen där man tänker och försöker förstå världen tillsammans i en grupp. Det finns något fint i det.

Ordens fria spelrum

Det är i samhällsfrågorna som yttrandefriheten ställts på sin spets de senaste åren. Metoo, koranbränningar, utrensning av böcker på bibliotek…

Hur långt tycker du att människors frihet att uttrycka sig sträcker sig?

– Jag tror att jag är mer yttrandefrihetsliberal än snittet, säger hon och förklarar att den hållningen bottnar i en grundläggande livssyn.

Ida väljer sina ord med omsorg, tvekar ibland innan hon säger något för att verkligen få fram vad hon menar. Samtidigt märks det att ämnet engagerar henne och att detta är frågor hon har bearbetat ordentligt. Hon är optimist och tror att människor i längden förmår att låta det bästa argumentet vinna och att vi klarar av de risker som kan komma. Ett svårt exempel på det rör skildringar av självmord, där extrema yttringar i värsta fall kan inspirera någon annan till en desperat handling. Men tilltron till förbud lyser med sin frånvaro.

– Jag tror att i stället för att förbjuda självmordsskildringar är det bättre att hantera och balansera den risken. Så tycker jag i andra fall också, att ofta finns det andra svar än förbud.

Samma resonemang följer med in i den laddade debatten om koranbränningar. Spänningarna som rivs upp har sina rötter djupt nere i andra samhällsproblem, och det är en illusion att tro att yttrandefriheten i sig är kärnan i konflikten.

– Det är som att vi tror att vi kan ta bort en risk genom att förbjuda något. Jag tror till exempel att kravallerna som var i samband med koranbränningarna beror mycket på ojämlikhet och en känsla av att man identifierar sig som muslim och tillhör en grupp som är undertryckt. Den typen av spänning går inte att ta bort bara genom att man förbjuder koranbränningar.

Samtidigt dras en genomtänkt och sansad gräns när det kommer till lagens skydd mot hat.

– Sen tycker inte jag att det är en jättestor förlust om det klassas som hets mot folkgrupp. För jag är inte extrem utan tycker det är rimligt att det finns en lag om hets mot folkgrupp.

Tabu i det sekulära

Har det moderna, sekulära samhället förlorat respekten för det som är heligt? Frågan väcker tankar kring var våra nutida gränser går – vare sig det handlar om religiösa skrifter eller kulturella värden. Ida drar paralleller till debatten kring koranbränningar och konstaterar att känslan av det heliga inte alls har försvunnit, den har bara bytt skepnad.

– Det jag tänkte på när jag skrev om koranbränningar var att vi i vårt samhälle fortfarande har känslor av helighet... Men vi kallar det inte för heligt, säger hon.

Ett tydligt exempel på detta är hur vi hanterar frågor som rör barn, uppväxt och gränsdragningar kring sexualitet. Här existerar starka tabun som lever kvar mitt i det sekulära samhället. Ibland blir de synliga i politiska utspel eller när föräldrar reagerar mot litteratur för tonåringar. När åsikterna krockar kring när unga är redo för vissa skildringar, uppstår låsningar som är svåra att lösa enbart med logik och fakta.

– Då ger man sig på något heligt om man ifrågasätter det. Jag tror att även bland sekulära människor har vi känslor av helighet, men vi uttrycker det med andra ord.

Helighetens nya ansikte

Historiskt sett fanns det lagar mot hädelse och att skymfa det gudomliga, men sådana lagar har avskaffats i takt med att samhället sekulariserats. Samtidigt har lagstiftningen anpassats för att fånga upp liknande skyddsbehov på andra sätt, till exempel genom lagar som skyddar grupper från kränkningar.

– Idag har vi till exempel just lagen om hets mot folkgrupp som täcker in lite av samma område. Om något anses attackera gruppen som är troende så kan det fortfarande vara olagligt.

Vad är heligt i ett sekulärt samhälle?

Även när de traditionella religiösa ramarna tonar bort, tycks behovet av att hålla vissa principer för oantastbara finnas kvar i oss, menar Ida. Vad som är heligt i vårt sekulära samhälle rör vid människans innersta värderingar.

– Jag tror att det är mänskligt att fästa så stor vikt vid saker att man betraktar dem som oantastbara och på så vis har den känsla för något som man annars hade kallat för heligt, säger hon.

Vördnadens sista utpost

I det moderna samhället tar detta sig uttryck i en stark övertygelse om människans okränkbarhet. Vissa principer skyddas på ett sätt som nästan kan liknas vid det heliga, vilket inte minst speglas i synen på individens värde och de mest sårbara i samhället.

– I vårt samhälle tycker vi ju fortfarande att människan har ett egenvärde och att vissa mänskliga rättigheter är heliga på det sättet att man inte kan ge sig på dem på vilket sätt som helst. Det gäller även barn och barns rättigheter. Det är ju någonting bra.

Denna känsla av vördnad sträcker sig även till fysiska objekt och historiska symboler. Reaktionen på att en bok skändas, som vid koranbränningar, väcker starka känslor även hos personer som helt saknar religiös tro.

– Många människor som inte är religiösa tycker att det är väldigt anstötligt att bränna en bok, särskilt en helig bok.

Arvet i tonerna

Som kulturchef på Svenska Dagbladet ansvarar Ida för en kultursida som regelbundet lyfter teologiska frågor, kyrkans roll och kristet kulturarv i ett av de mest sekulariserade länderna i världen. Det blir oundvikligt att fråga henne vilken roll hon tycker att kristendomen och den teologiska traditionen bör spela i det offentliga samtalet idag.

– Det är en enormt rik idétradition som vi inte bör tappa bort. Jag själv går ganska mycket i kyrkan och har en bakgrund av att ha varit i kyrkan nästan hela mitt liv. Där får jag kontakt med andra tiders tankar, språk och musik som jag mer sällan får på andra platser, säger hon.

Väldigt mycket av det vi ser som populärkultur bottnar i kristendomen. Ida nämner Bruce Springsteen som ett exempel. Han har referenser till Bibeln i var och varannan låt.

– Jag tänker att det litterära arvet som finns i Bibeln och i psalmer också är jätteviktigt att hålla levande för att förstå vår egen kultur. Och jag ser inte det som hotat alls, snarare tvärtom. •