Undervisning
”Det finns mycket kvar att utforska i Israel”
Jonas Bergsten
Klockan är strax före fyra på morgonen. Jag vaknar strax innan alarmet på telefonen. Mina två rumskompisar, två arkeologer från Slovakien och experter på senaste tekniken för 3D-modeller, är också på gång upp. Det är mörkt ute och det känns skönt att ha den tunna långärmade t-shirten på sig, även om prognosen säger att det kommer bli 37 grader mitt på dagen. Jag fyller på vattenflaskan och kollar att solhatten är med i ryggsäcken. Halv fem lämnar vi campingen i Ellah-dalen och åker de två milen till utgrävningen i Tel Burna.
Det tar flera år innan vetenskapliga rapporter är klara och ”peer-reviewed”, men allt pekar på att Tel Burna är den bibliska staden Livna. Tittar man i en bibelatlas är den ofta markerad med frågetecken i Låglandet som ”okänd”. Men sedan utgrävningar 2010–2024 är det snart ännu en bekräftad biblisk plats.
Väl framme packar vi upp tomma hinkar, redskap och kylväskor med frukost. Under vandringen upp längs med sluttningen ser vi solen gå upp i öster över de judeiska bergen. Jerusalem, Betlehem och Hebron syns skimra i solens första strålar. Åt andra hållet, i nordvästlig riktning, ser man Tel Gat, staden Goliat kom från.
Det känns nästan overkligt att stå på samma plats där Josua flera tusen år tidigare också stått och blickat ut över landskapet. Jag tänker mig in i hur han måste ha begrundat och kommit ihåg orden ”var stark och frimodig”, som finns nedtecknade i första kapitlet i Josua bok.
Det mesta är inte utgrävt
I Israel finns 35 000 arkeologiska platser. Av dessa är bara några tusen utgrävda och av dem är det bara några utvalda kvadratiska sektioner som grävts ut. De senaste 15–20 åren har det hänt så mycket inom bibelarkeologin – och allt bekräftar och styrker Bibelns berättelser.
Dåtidens krukor motsvarar vår tids förpackningar. Tänk dig att någon flera hundra år från nu skulle försöka förstå vår tid. Antika soptippar är guldgruvor för arkeologer. För varje lager man gräver sig ner kommer man längre tillbaka i tiden. Varje epok har sina särdrag. På samma sätt som den blåa Postnordloggan är nyare än Postverkets gula logotyp, finns det många olika ”markörer” som arkeologer använder sig av.
Krukor kan tidsbestämma
Lerskärvor är ett av de bästa sätten att tidsbestämma de lager man hittar. Genom århundradena har det gått mode på krukors utformning och handtag. Sedan mynt började användas 550 före Kristus ger de exakt datering. Benrester ger också en god indikation om vilka djur som man har ätit. Kol-14-metoden ger också exakt datering. Bara för några år sedan kunde ett fynd av 20 olivkärnor i Khirbet Qeiyafa (i Ellah-dalen) ge en exakt datering till 980–970 före Kristus vilket bekräftar hur det under Davids tid byggdes befästa städer och att det fanns ett stort kungligt rike på Davids tid.
När ett lerkärl gick sönder återanvändes ofta också skärvorna som dåtida ”post-it-lappar” för noteringar, kvitton och anteckningar. Jag kommer ihåg den första lerskärvan jag hittade i Tel Burna. Tanken som gick genom mitt huvud var – Tänk om när vi har tvättat och torkat den kanske hittar en inskription med en biblisk persons namn.
Under utgrävningen läggs varje skärva i en hink som markeras exakt till den rutan och det lager som gruppen jobbar på. Hink efter hink fylls, och jag inser efter ett tag att ”mitt fynd” är ganska vanligt. Jag frågar min teamledare hur många lerskärvor man hittar per dag, och han svarar med ett leende att det är omkring 2 000 per dag i vår utgrävning.
Fortsätter tvätta och borsta
Vid niotiden är det dags för frukost. Nybakta baguetter med färska grönsaker på smakar så gott. Efter frukost följer mina rumskompisar, slovakerna, med till vår del av utgrävningen och de fotar och mäter för att göra en 3D-modell.
Mitt på dagen steker solen obarmhärtigt och svetten rinner. Vi packar ihop och beger oss tillbaka till baslägret. Jag åker med Benjamin, en asiat som från första stund alltid varit så positiv med ett smittande leende. Han berättar hur han under sin studietid i USA var deprimerad och livet inte hade någon mening, men att en äldre dam gav honom en bibel och att han fick möta Jesus.
Tillbaka på basstationen fortsätter arbetet med att tvätta och borsta lerskärvorna så att man nästa dag kan gå igenom dem och leta efter inskriptioner. Så sent som 2012 var första gången staden Betlehem bekräftades av en utombiblisk källa. På just en sådan här lerskärva med skrift från en av utgrävningarna i Jerusalem omnämndes Betlehem.
Under middagen ser vi solen snabbt gå ner i dalgången västerut, inte så långt härifrån finns bäcken där David plockade fem släta stenar.
Vi är över 15 olika nationaliteter representerade och varenda en av 70 deltagarna är alla entusiaster som älskar arkeologi, historia och Bibeln.
Analyserar fingeravtryck
Utgrävningen i Tel Burna var en av de första platser där man också använde fingeravtryckanalys. I en av föreläsningarna berättar en av de ledande arkeologerna på detta område hur det går att bestämma kön och ålder upp till 30 år med hjälp av de fingertryck som krukmakaren lämnat inuti kärlen. Resultatet visade sig att kärl, masker och avgudar som användes i ockulta riter i det kananeiska templet var gjorda av kvinnor. Kärlen under israeliska tiden var mestadels gjorda av medelålders män, men ibland kunde man se spår av en tonåring. Kanske var de under upplärning. Jag förundras över hur modern teknik hjälper oss att mer och mer förstå hur livet var på dessa platser för tusentals år sedan.
Även analys av leran i kärlen visade att många kärl kom från Cypern, dåtidens finansiella centrum kring Medelhavet. De stora tillgångarna av koppar gjorde invånarna rika. Cyperns inflytande fortsatte även under romerska riket. Detta bekräftas när vi läser Apostlagärningarna om hur Barnabas från Cypern, sålde ett fält som han ägde när det uppstod behov i församlingen i Jerusalem. Han gav generöst av vinsten till församlingens behov.
Utgrävningar i Shilo
En annan spännande plats är Shilo 30 km norr om Jerusalem. Här stod tabernaklet i över 300 år och här har man gjort många intressanta fynd de senaste åren. Flera svenskar har varit med i denna utgrävning. En av dem är Tim Lopez från Falun. Han har en gedigen utbildning inom arkeologi och har varit teamledare sedan man på nytt börjat gräva ut platsen 2017.
Han berättar att före 1400-talet före Kristus är fyra procent av alla benrester från gris, men sedan sker ett skifte så efter 1400-talet före Kristus hittar man 99,9 procent benrester från rena djur (får, getter och tjurar). Detta mönster har visat sig runt om i Israel.
När det gäller dateringen av uttåget från Egypten finns det två teorier: den sena (1200-talet före Kristus) och den tidiga (1400-talet före Kristus). Inom den sekulära akademiska världen är det ofta den sena teorin som förordas, men den som vill hävda att israeliterna inte kom till israel förrän på 1200-talet behöver förklara dessa fynd av benrester.
Efter intåget till Kaanans land, sedan Jeriko, Ai och sedan bland annat Livna intagits blir Shilo centralorten där tabernaklet och arken finns. Vi läser om hur Hannah och Elkana vallfärdar år efter år för att fira de bibliska högtiderna. Det är här Samuel växer upp och Eli och hans onda söner tar med arken som en trofé och den förloras till filistéerna.
Här har man hittat en stor byggnad som har proportionerna av tabernaklet. Mycket pekar på att under perioden tabernaklet stod här byggdes det en mur kring det. Även de bibliska texterna antyder att det går från bara ett tält till att finnas dörrar. Måtten verkar också stämma med jämna alnar där de tidigare måtten blir jämt delbart med den längre alnen, för att sedan minska till den kortare.
Man har också hittat den norra porten. Det är svindlande att tänka att här måste Samuel ha sprungit som liten grabb. Redan under utgrävningarna på 1980-talet hittades en favissa. Det är en religiös soptipp där man slängt rester från offer och kärl som helgats för religiöst bruk. Analyser visar att det är större andel av högerlår av tjurar. I 3 Moseboken 7:32 står det att prästen ska ha det högra låret, så detta är också något som bekräftar att man följt Moseböckernas regler för offer.