Reportage
Ejes levertransplantation fick ställas in

Då upplevde Eje Larsson att han var omgiven av en massa vitklädda individer.
– Ska jag dö nu? frågade jag mig själv. Hur går det med familjen, våra barn? undrade Eje.
När han blivit piggare ringde pastorn med ett ord från Gud; ”Se jag sänder mina änglar till ditt beskydd”.
– Då insåg jag vad jag hade sett, berättar Eje när han träffar Inblick i Korskyrkan i pappersbruksorten Frövi utanför Örebro. Orten har ungefär 2 500 invånare.
Nu är Eje pensionär, men arbetar ibland extra i sitt gamla yrke som tågplanerare. Det var när företagshälsovården upptäckte hans höga levervärden som det blev en massa provtagningar.
– De såg då förträngningar i min lever. Jag jobbade på dagarna och veckopendlade en tid till Västerås. Jag hade en akutmedicinväska med stolpiller att ta när smärtan tilltog. På kvällarna steg febern till 39-40 grader. Stolpillren behövde jag ta för att inte kräkas.
– Ibland var jag så dålig att jag fick åka in akut till Universitetssjukhuset i Örebro. Jag åkte ingenstans utan akutväskan.
Fick gå och vila
Så fort vården tog bort penicillinet fick han feber och det blev många resor in och ut på akuten.
– Jag orkade inte sköta vår villatomt. Började jag klippa gräset, fick jag gå in och vila efter fem minuter, berättar han vidare.
Han åkte in och ut på akuten regelbundet.
– Men läkarna gav mig dubbeldos av penicillin. Pastorn i Korskyrkan i Frövi, Stefan Klingberg, smorde mig med olja och bad för mig. Samtidigt blev jag remitterad till Huddinge sjukhus för vidare undersökningar. De försökte sätta in en stent i levern för att vidga kärlen utan att riktigt lyckas.
– 2013 satte de upp mig på väntelistan för levertransplantation. Men en morgon vaknade jag och kände att jag mådde bra. Garaget behövde målas om och jag stack iväg och köpte färg.
Eje lämnade regelbundet blodprover och märkte att dessa blev allt bättre. Han fick inte längre några feberattacker men fortsatte med penicillinbehandlingarna.
– Tre år senare lyckades jag övertyga läkarna att ta bort penicillinet. Hösten 2013 hade jag strukit mig från transplantationslistan. Jag har intet ätit penicillin sedan 2016. Halva min lever fungerar och vid ett läkarbesök blev jag tillfrågad hur jag mådde.
– Jag mår bra och jag kan ta promenader på en mil utan att bli svettig.
Läkaren var mycket förvånad och frågade vad han gjort.
– Jag är troende och de har bett för mig hemma i kyrkan, svarade jag. Då bytte läkaren samtalsämne och ville inte fortsätta längre. Men hon sa: ”Du ska inte må så bra som du gör med den lever du har”.
Halva Ejes lever fungerar och det är som att processen frusits i ett visst skede.
Präglad av söndagsskolan
Tron har Eje haft med sig hela livet. Han är född i Tierp och uppväxt i Söderfors dit familjen flyttade när han var nio år. Från tidiga år gick han i söndagsskolan. En söndagsskolföreståndare kom att prägla hans uppväxt och bibelundervisningen tyckte Eje var fascinerande.
– Vi bodde i närheten av ett missionshus där mina föräldrar var engagerade. Farbror August var föreståndare där hela sitt liv.
Men steget från söndagsskolan till församlingen var inte lika självklart för Eje.
– Jag var den ende av församlingens barn som inte gick i scouterna. Mina föräldrar var mycket besvikna. Men varför skulle jag göra som alla andra?
Revolten varade några år tills han slutat realskolan. Då började han veckopendla till gymnasiet i Uppsala.
– Min mamma smög ner Nya testamentet och Missionsförbundets Sånger och psalmer i packningen.
Nu och då smygläste han i den. Det fanns ändå en nyfikenhet hos Eje och hans läshunger drev honom till föräldrarnas bokhylla där det inte fanns så mycket andra böcker än väckelsepredikanterna Frank Mangs, C G Hjelm och riksevangelisten John Hedlund.
– När jag läste i Nya testamentet upplevde jag hur budskapet i Johannesevangeliet angick mig och en tro mognade fram.
Väldiga debatter
I gymnasieklassen i Uppsala fanns en klasskamrat som var pingstvän. Tillsammans med honom hade Eje väldiga debatter med övriga klasskamrater på filosofitimmarna. Senare visade det sig att dessa debatter ledde två andra klasskamrater till tro.
Församlingen föräldrarna tillhörde var en liten missionsförsamling på landsbygden, men människor kom till tro och den fördubblades från 24 till 48 personer på tio år.
– I Missionskyrkan i Söderfors var jag i särklass yngst. Men nu hade jag bestämt mig för att vara en kristen. Jag hade upptäckt betydelsen av kristen gemenskap.
Senare under studietiden vid universitetet i Uppsala hade vänsterbudskapet börjat märkas i samhället, men även i missionsförsamlingen. Då var det väldigt vänsterinriktat i Svenska Missionsförbundets Ungdom (SMU), så Eje och en del av hans studentvänner valde Örebromissionens Korskyrkan.
– Vi delade ut massor av traktater på stan.
Några år senare gick han Missionsförbundets fyraveckors evangelistkurs och började predika. I mitten på 1970-talet blev han ungdomsinstruktör i SMU i Bollnäs kommun, men växlade så småningom över till profant arbete. Genom åren har Eje ändå fortsatt att predika i församlingar han tillhört.
Hjälpsändningar till Estland
Under ett tiotal år deltog Eje i många hjälpsändningar till Estland. I en stad mellan Tallin och Narva hade baptistförsamlingen fått ta över stadens största biograf. Men de hade problem. Det läckte in genom eternittaket, som var av sovjetisk kvalitet.
– En tisdag på våren 2005 ringde jag min vän Sergei som var skogvaktare och naturmänniska. ”Vi hade bön i församlingen och bad att Gud skulle sända någon som kunde hjälpa oss med det läckande taket. Vi har inga pengar och ingen som kan jobbet, förklarade han i telefon.
Eje svarade att i Frövi tillhörde han en församling vars medlemmar hade renoverat sin kyrka. Där fanns en byggföretagare som tillsammans med Eje och en annan man reste till Estland.
– Vi såg bokstavligen himlen genom det läckande taket. Jag hade känt en tid att vi skulle ta kontakt men inte gjort det. När vi kom dit förstod vi att man måste be först i församlingen, och lösningen uppenbarade sig.
Nu är Eje pensionär men hoppar in ibland och arbetar med tågtrafik. Han är vice föreståndare i Korskyrkan, som nu består av både den förra Pingstkyrkan och den tidigare Missionskyrkan.