Reportage

Emmelie blev helad från bröstcancer

För snart tre år sedan upptäckte Emmelie Johansson några knölar i ena bröstet och en stor knöl i armhålan som fick henne att ana det värsta. Då var hon 31 år gammal och trebarnsmamma.

– Dagen efter ringde jag till sjukvården som gav mig en tid en månad bort, men som tur var frågade jag om man verkligen kunde vänta så länge. Då ordnades det så att jag fick komma dit redan två dagar senare.

Där fick hon göra en mammografiundersökning, en ultraljudsundersökning och man tog biopsiprover på tumörerna.

– Sedan fick jag vänta i vad som kändes som de tre längsta veckorna i mitt liv, säger Emmelie.

När provsvaren kommit och hon och hennes man var tillbaka för ett möte med läkarna fick de bekräftat att det var bröstcancer.

– Vi fick också veta att cancern var av en aggressiv sort. I och med att den hade spridit sig till lymfkörtlarna så var den i grad tre av fyra, vilket gjorde att det blev bråttom att sätta in behandling.

Fokus på barnen

Innan det var dags för en operation skulle Emmelie få förbehandling med cytostatika, så kallade cellgifter.

– Jag kände inte så mycket i början. Det enda jag kunde tänka var att okej, hur ska vi lösa det här? Känslorna kom senare och lite då och då när jag var ensam.

– Gud var den första jag vände mig till. Jag visste att det bara var han som fullt ut hade koll på läget och en plan framåt.

Emmelie tänkte mest på barnen och hur hon och hennes man skulle berätta om sjukdomen för dem när det inte fanns några garantier för att hon skulle överleva.

– Det svåraste för mig var att våra barn skulle behöva gå igenom detta. Man vill ju skydda dem mot allt ont i världen och att de ska ha det så bra som möjligt.

Hur de på bästa sätt kunde ta sig igenom det och ge barnen verktyg till att hantera de svåra känslorna, blev Emmelies och hennes mans fokus.

– Tiden med familjen var de bästa stunderna. När något sådant här händer glömmer man bort allt annat. Jag var ju alltid hemma till skillnad från tidigare då jag kunde vara borta en del.

Tuff behandling

Hur Emmelie mådde skiftade en del beroende på vad hon skulle gå igenom, berättar hon.

– Inför varje medicin eller behandling blev jag rädd för vad det skulle göra med min kropp. Jag hade en olustig känsla när jag stoppade i mig tabletter som jag inte riktigt visste vad de var, med en lång lista på biverkningar.

Före varje cytostatikabehandling fick Emmelie mediciner som gjorde att hon de första dagarna hade hur mycket energi som helst för att sedan gå in i en vecka av dvala, beskriver hon.

– Det var en trötthet som slog ut det mesta. Efter min första behandling blev jag väldigt sjuk och det slutade med att jag behövde bli inlagd. Då var alla mina krafter slut.

Första gången hon blev riktigt orolig för hur det skulle gå var då Emmelie blev isolerad i ett rum på sjukhuset.

– På kvällen tog jag fram min dator och lyssnade på en predikan som talade till mig. Jag bad en bön och nästa dag vaknade jag mycket piggare. Resterande behandlingar mådde jag okej.

Hon var förstås trött och hade svårt att äta många av dagarna, men känner sig tacksam över att kroppen klarade av dessa behandlingar.

– Många gånger orkade jag helt enkelt inte be. Vissa dagar orkade jag knappt prata. Jag kunde vara pigg i kroppen men utan ork på insidan.

De visste att de närmaste skulle engagera sig, men kunde aldrig ana hur många i Hillsong som skulle bry sig. Deras församling hjälpte till i bön och med praktiska saker, vilket gjorde att Emmelie och hennes familj också orkade ha tro för att det skulle gå bra.

Sång om mirakel

När hon var ensam på dagarna satte hon sig alltid en liten stund framför pianot.

– Varje gång jag sjöng eller spelade var det som att allt stannade upp. Det var jag och Gud. Jag fylldes av en sådan kraft och tro.

En tid innan Emmelie fick veta att hon var sjuk skrev hon en låt som heter ”I Need A Miracle”.

– Då hade jag ingen aning om att jag var sjuk. Några veckor senare fick jag mitt cancerbesked och kom att tänka på låten. Jag förstod att den var till mig själv. Då jag kände mig ledsen eller rädd brukade jag sjunga den sången.

Cancern var borta

Emmelie tror att Gud kan hela på många olika sätt och att han använder människor i processen.

– I början funderade jag mycket på om jag ens skulle tacka ja till cellgifter och strålning. Om Gud vill så kan han ju hela mig på direkten, tänkte jag.

Men Emmelie landade i att det var vägen genom läkarvården som hon skulle gå och tror inte att det var en slump att hon fick väntetiden inför sitt första besök ändrat från en månad till ett par dagar.

– Det var en timing som bara Gud kan ge i de långa vårdköer vi har idag. Men även om läkarna gjorde allt de kunde för att sätta upp den bästa planen för mig var jag ändå i grad tre av fyra, vilket betydde att det hade gått lite väl långt.

Tumörerna var ganska stora vilket gjorde att hennes prognoser var nere på under 50 % enligt statistiken. Läkarnas bästa förhoppning var att tumörerna skulle krympa så pass att de visste att medicinen fungerade. Därefter skulle man operera bort resten i november 2020, men behöva fortsätta behandlingen med strålning efteråt.

– En dag när jag satt vid pianot och sjöng ”I Need A Miracle” fylldes jag av en sådan gudsnärvaro på insidan. Det var molnigt ute men just de sekunderna öppnade molnen upp sig och solen lyste rakt emot mig. Då blev jag säker på att det skulle gå bra och att Gud var med mig hela vägen.

Efter operationen då de skulle se hur mycket cancer som fanns kvar i bröstet och lymfkörtlarna som tagits bort, kunde man inte hitta några spår alls av cancern. Två veckor efter ingreppet fick Emmelie det fantastiska beskedet.

– Allt var borta och de hade plockat ut tolv helt friska körtlar ur min armhåla. Jag fylldes av en enorm tacksamhet över att få vara kvar hos mina barn och min man och att jag får fortsätta leva livet fullt ut.

– Jag kände mig säker redan innan på den kraft som finns i att leva i en relation med Jesus. Däremot blev helandet ett bevis på att bön fungerar och att han verkar både i oss och runt omkring oss.