Krönika

En dag på bussen

Maria Östlund

Jag satt på bussen på väg till mitt eftermiddagspass på sjukhuset. Lite lagom trött lutade jag mig mot fönstret. Bussen stannade vid en hållplats och någon gick av och en annan gick på, men bussen stod kvar vid busshållplatsen. Jag blev medveten om en kille längre fram i bussen som irriterat rörde sig i sätet och tittade ut genom fönstret. Även jag tittade ut och såg en gammal dam med käpp sakta komma gående mot bussen. Killen blev nu riktigt irriterad. Han reste sig upp och tittade efter damen men satte sig ner igen. Nu var det jag som blev irriterad.   

Killen var kanske 17–18 år och jag tänkte: ”Nu får du faktiskt lugna ner dig och visa respekt för en äldre person. Hon gör väl så gott hon kan?” Knappt hann jag tänka tanken färdig förrän killen reste sig upp igen, gick ut ur bussen och fram till den gamla damen. Han tog henne under armen och hjälpte henne in i bussen fram till ett säte. Sedan satte han sig på sin plats igen och såg ut som om ingenting hade hänt. Då skämdes jag. Jag hade tyckt illa om den här killen för att jag hade tagit för givet att han var stressad, när han i själva verket hade bekymrat sig för den gamla damen och rest sig upp och gjort det alla vi andra på bussen borde ha gjort. Det jag borde ha gjort. Jag skämdes för att jag inte hade hjälpt till, men ännu mer skämdes jag för de tankar jag hade tänkt om den godhjärtade tonårskillen. 

Det är lätt att döma andra och tro att man vet vad en annan person går för, därför att hon är ung eller gammal, klädd på ett visst sätt eller är på en viss plats.  I den stunden, där på bussen, önskade jag att jag hade varit som Natanael i stället. Honom står det om i Johannesevangeliets första kapitel och han blir tilltalad av Jesus på ett något ovanligt sätt. När Jesus ser Natanael, antagligen för första gången, säger han; Här är en sann israelit som är utan svek. Detta är stora ord sagt om en människa och det vore inte konstigt om Natanael hade sträckt på sig och sagt; Tack för de orden. Jag följer Guds lag och gör mitt allra bästa. Men det är inte vad Natanael säger. I stället ser han på Jesus och frågar; Hur kan du känna mig? Jesus ser tillbaka på honom och svarar; Jag såg dig under fikonträdet. De orden ”under fikonträdet”, griper tag i Natanael. Det får honom att förstå vem Jesus verkligen är och han utbrister; Rabbi, du är Guds Son, du är Israels kung! 

Enligt texten hade Jesus bara sett Natanael sitta under fikonträdet, de hade inte samtalat, men Jesus visste ändå att han var en sann israelit… utan svek. Jag förutsätter att Jesus kunde höra i sin Ande vad Natanael tänkte eller bad. 

Men vad hade Natanael tänkt på eller bett om där under fikonträdet som fick Jesus att ge detta goda omdöme om honom? Texten berättar inte det men låt mig ge några förslag, jag har funderat över detta många gånger. Hade han i bön bekänt något eller var han olycklig och hade sagt ”Nu ger jag upp, jag orkar inte längre”? Kanske hade han tänkt ut något smart, gjort upp planer som skulle betyda mycket för hans närmaste eller för hela byn. Som sagt, Bibeln berättar inte vad det var som hände under trädet, men en sak är jag rätt säker på; Natanael satt inte tillbakalutad mot fikonträdets stam och tänkte illa om en medmänniska så som jag gjorde den där dagen på bussen. Nej, Jesus kallade honom; En sann israelit som är utan svek.  

Vad skulle Jesus kalla mig eller dig, om vi mötte honom på torget i morgon? 

OM: Maria Östlund

Maria Östlund är lantbrukare och styrelse-ledamot i ICCC Sverige.