Intervju

En famn för stadens vilsna

Carolina Carpvik

I hjärtat av Stockholm, ett stenkast från Centralstationen, tronar en stor röd gotisk tegelbyggnad vars höga torn är en välkänd del av Stockholms stadsbild. S:ta Clara kyrka. Kyrkan som blivit en av huvudstadens mest dynamiska och omskrivna mötesplatser för människor från alla samhällsskikt. Det är en av få platser i Stockholm där en direktör från det närliggande finanskvarteret kan sitta på samma kyrkbänk som en person som tillbringat natten sovande på en parkbänk. Men så har det inte alltid varit.

En plats för vilsna själar

När diakonen Inga Pagréus kom till församlingen i början av 1990-talet var det endast ett fåtal personer som sökte sig dit. Ett tjugotal själar samlades till gudstjänst på söndagarna.

Men Inga drömde om en stor och levande församling, en plats dit alla var välkomna. Även de vilsna människorna som levde i misär i kyrkans allra närmaste omgivning. Heroinisterna som sålde sitt knark på Sergels torg och på kyrkogården utanför, de prostituerade tjejerna på Malmskillnadsgatan och de sargade missbrukarna som höll till på T-Centralen. Samma dröm hade församlingens präst Carl-Erik Sahlberg. Tillsammans började de söka sig utanför kyrkans tegelväggar för att möta människorna som levde i samhällets absoluta utkant. Ett första steg var att bjuda på kaffe och bullar.

– Här var en väldig misär på den tiden. Det var en svår tid, men också en ljuvlig tid, säger Inga.

Bära andras helvete

Hon målar upp en bild av hur narkomaner stod och sov knäande på Sergelplattan eller lutade mot kyrkväggarna och hur männen körde i skytteltrafik och plockade upp tjejer på Malmskillnadsgatan. Hur droghandeln skedde helt öppet, också utanför kyrkan och att det inte var ovanligt att någon som tagit en överdos låg som en kvarglömd trasdocka på kyrkogården.

Inga kom väldigt nära de här trasiga och sargade människorna och lärde känna många av dem. De hade inga närstående kvar att dela vare sig sorg eller glädje med.

– De öppnade sina hjärtan för oss och berättade om vilka helveten de kom ifrån. Situationer präglade av trasiga relationer, övergrepp och våld.

När de första narkomanerna letade sig innanför kyrkportarna började den tidigare stillsamma kyrkan att förvandlas.

– Vi längtade efter att de här människorna skulle bli frälsta och förvandlade.

Men de hade ingen aning om hur man brukade bete sig i ett kyrkorum. Det var inte ovanligt att en heroinist tumlade in när gudstjänsten redan var i gång och högt och ljudligt ropade: ”Hej, hej. Jag är här nu!” Eller att någon stövlade fram och gav prästen en kram. Inga ler vid minnet. Det var inte alla i kyrkorådet som var helt nöjda med den nya situationen. Men Caroline Krook, som då var domprost och deras chef, blev något av en beskyddare av det diakonala arbetet i S:ta Clara.

Pionjär för de glömda

På den här tiden fanns inget liknande utåtriktat diakonalt arbete i någon annan svensk kyrka. Under åren har Claraförsamlingens arbete blivit föredömet för andra. Kyrkfolk från när och fjärran har vallfärdat dit för att se, lära och hämta inspiration till hur en kyrka kan möta behoven från dem som lever i samhällets marginal. För många är Inga Pagréus pionjären och förebilden inom svensk diakoni. Hon har visat hur viktigt det personliga mötet med varje enskild människa är och att en diakons viktigaste redskap är lyssnandet och förmågan att se "Guds avbild" i var och en, oavsett hur trasigt livet ser ut.

Nu har Inga varit pensionär i över tio år, men S:ta Clara är fortfarande hennes församling. Varje onsdag kommer hon dit för att tjäna, som hon säger. Att åldern börjar ta ut sin rätt och att hon har lite svårt att gå är inget hinder. Med en krycka som stöd tar hon sig nerför trappstegen från entrén till själva kyrksalen. Framme vid altaret pågår bön och lovsång. På en del bänkar sitter människor med böjda huvuden. Andra står och talar i viskande ton med varandra. Det är liv i kyrkan också en helt vanlig vardagsförmiddag. Flera som får syn på Inga passar på att krama om henne eller växla några ord.

– Diakon är jag livet ut. Och kragen signalerar att jag finns till för människor som vill prata med mig. Då vågar de ställa nästan vilka frågor som helst. Jag har den inte på mig jämt, men alltid när jag kommer till kyrkan, säger hon när vi går kyrkogången ner för att hitta en avskild plats att sitta på för att fortsätta vårt samtal.

Diakonens tårar

När vi passerar en bänk där två unga tjejer sitter reser sig den ena och tar tag i Ingas arm.

– Ursäkta. Får jag fråga dig en sak? Finns änglar på riktigt eller bara i fantasin?

Inga stannar, böjer sig fram och pratar med tjejerna en stund. Sedan ber hon en av församlingens yngre diakoner att ta vid och hämta en bibel och fortsätta samtalet med tjejerna.

– Oj, oj, oj vad mycket trasighet det finns, säger hon när vi fortsätter vår vandring längs kyrkogången.

Som diakon har hon genom åren mött många av de trasiga. Hon har gråtit många tårar och varit med om många begravningar. När hon berättar om allt detta får hon då och då ta av sig sina glasögon för att torka tårarna. Hon berättar om den unga vackra prostituerade tjejen som dog i en överdos. Och om flickan som började med heroin när hon var 13, men önskade att hon börjat tidigare då det fick henne att glömma alla övergrepp hon utsatts för. Eller om den missbrukande kvinnan som hade 30 fosterhemsplaceringar bakom sig, men som trots det lyckades ta hand om sin egen dotter. Inga har fortfarande kontakt med dottern och gläds åt att det har gått bra för henne i livet.

– Det är så många svåra människoöden jag har mött. Det var så vackra själar i de här människorna, men livet hade farit fram så hårt med dem. Jag blir rörd när jag tänker på det.

Vad är det som har fått dig att viga ditt liv åt det här arbetet?

– När jag kom till tro började jag läsa om Jesus och hans kärlek till de utstötta människorna. Då blev det som en eld i mig. Den kärleken ville jag ge vidare. För Jesus vandrade kring bland just de här människorna, men han kunde vara väldigt hård mot fariséerna. Det var det jag såg hos Jesus som jag kände var så vackert. Jag kände att jag vill vara hans förlängda arm bland de brustna människorna.

Både prästen Carl-Erik Sahlberg och Inga brann för att nå ut till samhällets mest utsatta och bygga församling. Någon fyrtiotimmarsvecka blev det aldrig tal om. Det var ett livskall. När det började talas om vad som hände i S:ta Clara började fler människor att söka sig dit. Många ville bli volontärer och hjälpa till och på så sätt växte församlingens diakonala arbete.

Hur hanterar man att möta så mycket nöd och så många brustna människor utan att själv bli cynisk?

– Det fick man ju vaka över. Många gånger bad jag till Gud att han skulle bevara mitt hjärta mjukt. Man fick hålla sig nära Jesus. Det fanns inget annat.

Hemligheten stavas bön. Varje arbetsdag började med en timmes bön där de bad för alla människor de skulle möta under dagen som låg framför. Bönen blev en förberedelse för det som väntade. Där delade de sina hjärtan och sin nöd. De ville finnas där för alla dem som behövde deras omsorg. På eftermiddagsbönen bad de igen och fick lägga av sig allt det de mött under dagen. Det var många tuffa situationer och tunga öden de mötte hela tiden.

Du är pensionär nu, men fortsätter som volontär. Vad är det som gör att du fortsätter att engagera dig?

– Jag brinner för att människor ska komma till tro och att brustna människor ska få lära känna Jesus. Jag vill finnas till för de brustna. Med dem pratar man inte om väder och vind utan om djupa saker. När man får se dem som kommer från stor brustenhet och ser den stora potential som Gud har lagt ner i varenda liten människa. Att då få vara med att peppa och pusha på dem. Säga att de kan. Det är fantastiskt.

Hur har mötena med de här människorna påverkat din syn på vad som är viktigt i livet?

– Det handlar om att leva nära Jesus och att leva nära människor. För egentligen är vi människor väldigt lika. Om vi som kristna nu har funnit det bästa i livet, om vi har funnit skatten. Då måste vi ju dela med oss av det.

Vad är ditt viktigaste råd till både yngre diakoner och volontärer som vill arbeta med utsatta människor idag?

– Använd dina sinnen. Se människan och lyssna, väldigt mycket. Skapa ett utrymme och våga lyssna ordentligt. Var inte rädd för vad människor kommer att säga. Det kan vara väldigt svåra saker du får höra. Se, lyssna och våga prata med människor. Om Gud har lagt någonting på ditt hjärta ska du inte ge upp om det. Fortsätt tjäna, fortsätt gå.

En tid som denna

Inga var kallad att tjäna för den tid som var då, när hon kom till kyrkan under tidigt 1990-tal och åren som följde.

– Det är bara nåd att ha fått vara med, säger hon.

Nu ser allt helt annorlunda ut. Stockholms stad har städat upp bland den synliga misären. Droghandeln sker sällan öppet utanför kyrkans portar och tjejerna trängs inte längre på Malmskillnadsgatan. Mycket av handeln av både droger och sexuella tjänster har flyttat ut på nätet. Men de trasiga människorna finns kvar. Och många av dem söker sig till just S:ta Clara kyrka där de möts av en öppen famn.

– Nu är det andra som tjänar här, för en tid som denna. Det är så fint tycker jag. Nu kommer nya generationer. Själv får jag vara med och stötta och be. Numer tjänar jag främst på färdtjänstfältet, säger Inga med ett litet skratt.

Vittnar du för chaufförerna?

– Ja, det kan du ge dig på! En del öppnar sina hjärtan för mig där i bilen. Andra får jag be för. Jag har ett fantastiskt liv och jag fröjdar mig varenda dag. Fröjd i Herren är vår starkhet. •