Intervju

En gemenskap buren av tro

Monika Ekström Gomér

Catarina Sturesson växte upp i ett sekulärt hem i Bjärnum, men Gud fanns ändå där som en självklarhet. Föräldrarna skickade henne till Frälsningsarméns söndagsskola, och hon växte in i ungdomsgruppen.

– Jag har alltid haft en tro på Gud, även om hemmet var sekulärt, berättar Catarina.

Det var i musikens och trons värld som Catarina och Jan fann varandra. Hon var 16 år, han 17. Jan minns fortfarande ögonblicket då han fick syn på henne första gången, längst fram i marschen på söndagsskolans dag i Bjärnum, där han spelade trummor.

– Där går hon med flaggan, bonetten och hela uniformen. Jag såg henne och tänkte: ”Wow!”

Ändå tyckte Jan, som var uppvuxen inom EFS, att hon var lite too much, men insåg snart att hon var vad han behövde.

Genom gemensamma vänner lärde de känna varandra på gymnasiet.

– Det kändes som en otroligt naturlig och självklar relation på alla plan. Vi var ju så unga då, och reflekterade inte så djupt, det bara var så, säger Catarina.

Gick mot strömmen

Catarina arbetade som tandsköterska och när första barnet föddes fattade paret ett beslut som gick emot tidens ström: Catarina skulle vara hemma med barnen. De ville vara trygga med vilka värderingar barnen växte upp med och slippa stressa med lämningar och hämtningar på förskolan. Jan arbetade då som chef på ett konsultföretag.

Jan upplevde tidigt i sin konsultgärning att han kalllades på ett särskilt sätt av Gud att läsa Bibeln med sina professionella ”konsultglasögon” på.

Så småningom kom paret i kontakt med ICCC, den Internationella kristna handelskammaren, en organisation med utgångspunkten att alla kristna har en kallelse, och kan tjäna Gud på heltid genom sitt arbetsliv. Här formades en förståelse för att arbete inte bara handlar om försörjning.

– Det handlade om hela livet. Ur Guds perspektiv är ett arbete något vi gör för någon annan. Om vi gör det Gud vill, så kommer Han att ordna försörjningen. När Gud är arbetsgivare arbetar man inte bara för att bli försörjd, förklarar Jan.

När barnen blev äldre och Catarina kände att dörren för att återvända till arbetslivet borde öppnas, dröjde det. Trots bön och sökande förblev dörrarna stängda i flera år. Desperationen började växa i den akademiska miljön i Lund, där frågorna om vad man ”gör” ständigt hängde i luften. Catarina började spegla sig i världens synsätt, det vill säga att ”du är vad du gör”, och skämdes för att hon fortfarande var hemma.

Beskedet om ännu ett nej från en tandläkarklinik blev droppen. Hon stod i hallen när hennes äldste son kom in, han såg hennes tårar och ställde frågan som raserade hennes försvar: ”Men mamma, tror du inte längre på det du har sagt? Att Gud kommer att öppna dörren till det rätta jobbet för dig.”

Sonen sprang ut, men något hände i Catarina. Hon upplevde att Gud frågade varför det var så viktigt med ett jobb utanför hemmet. Hon insåg att hon försökt lösa situationen i egen kraft och speglat sig i världens förväntningar i stället för i vem Gud skapat henne till att vara. Hon lade ner prestigen och bad om förlåtelse.

– Jag sa till Gud: ”Om det är din vilja att jag ska vara hemma resten av mitt liv, så kommer jag vara det. Och jag kommer aldrig mer att skämmas för det.” Där lyftes enorma bördor av mig.

Det dröjde bara två veckor, sedan kom det perfekta jobberbjudandet; ett arbete som tandsköterska på deltid, på cykelavstånd, med tider hon till stor del kunde påverka.

– Det var en ”perfect match”. Det var förberett hela tiden, men Gud ville åt mitt hjärta och mina motiv först, konstaterar hon.

Skola i lydnad

Jan betonar att lydnaden är central i det kristna livet och att det sällan finns några snabba lösningar.

– När vi lyssnar så talar Gud, och när vi lyder så handlar Gud, tillägger han.

Jan tar ett beskrivande och tänkvärt exempel med ett fågelägg som slutligen blir en fågel.

– Vi brukar säga så här: ett ägg kan flyga, men först måste skalet knäckas. Herren försöker ofta prata med oss, och det är Gud som värmer ägget så att ungen utvecklas.

– Det som känns jobbigt kan vara Gud som i sin kärlek knäcker skalet så att fågeln kan komma ut i frihet och flyga till nya höjder. Genom denna bild kan tron och lydnadens teologi bli praktiskt visualiserad, förklarar han.

Han fortsätter med att förklara att om de andliga livsprinciperna inte fungerar i hans vardagsliv och i frågan om försörjning, skulle han inte vara trovärdig i sitt arbete inom ICCC i andra andliga frågor.

En tidig läxa

Synen på ledarskap inom ICCC grundas på Bibelns kärleksbudskap och tjänande, något Jan fick uppleva konkret som chef under en resa till i Tyskland 1992 med sina 50 anställda. Han ringde upp och röt ifrån till en nyanställd som inte dök upp som planerat på arbetskonferensen på morgonen.

– Jag hann inte gå tre steg efter att jag lagt på luren, förrän Herren talade till mig, och sa; ”Hur var det jag gjorde med det hundrade fåret…? Jan bröt ihop fick ringa upp igen och säga: ”Ta det lugnt, förlåt mig, jag skulle såklart inte skällt ut dig. Jag kommer upp under lunchen”.

När de möttes visade det sig att mannen tidigare kämpat med alkoholproblem och varit nära att falla i hamnbassängen under en promenad kvällen innan. För Jan blev det en insikt om att sann auktoritet ligger i tjänandet och kärleken. Vikten av att bemöta människor på rätt sätt är något han burit med sig sedan dess.

Jan blev senare ansvarig global ledare för över 20 000 medarbetare inom ett av de större konsultbolagen i världen.

– Jag bodde i princip i luften, somnade och vaknade på ett flygplan, berättar Jan.

Men även då handlade det om att förstå sitt uppdrag och sin kallelse, att tjäna Gud och människor, att lyssna till Herrens röst och lyda den.

Hur har gemensamma andliga discipliner hjälpt er att bevara intimitet, enhet och Gudsfruktan i ert äktenskap?

– Detta måste vi hela tiden vaka över genom att stanna upp. Att aldrig sluta med det gemensamma samtalet eller den gemensamma bönen. Det är det enda som kan hålla ihop allt, säger Catarina.

– Det finns inget väsentligare än ett samtal som lever över en bön eller en bön som lever över ett samtal, fyller Jan i.

De betonar vikten av att vara konkret med Gud, att skriva ner punkter och söka svar tillsammans, som när de skulle köpa hus. Utan en konkret bönelista är det lätt bli offer för omständigheter och kanske tacka ja till fel hus exempelvis.

Vardag som gudstjänst

Jan beskriver att livet ska vara som en matta som vävs i ett stycke och inte i många olika delar. Vardagen är en gudstjänst lika mycket som gudstjänsten på söndagar. Arbetet är en form av tillbedjan, oavsett om det handlar om hushållssysslor eller internationella uppdrag. Jan poängterar att den som vill vara störst ska vara de andras tjänare. Det innebär att vara beredd att hugga i och till exempel städa ur ett förråd även som hög chef om det behövs för helheten.

Hur balanseras rollen som internationell ledare och kristen förebild när besluten är tuffa och drabbar människor?

– Jag har ett ansvar inför Gud för de uppdrag jag tagit på mig. Det kan vara tufft att behöva säga upp människor, men om det är så, så måste det göras. Jag försöker ha en hård panna men ett mjukt hjärta och rena händer. Att kunna tala sanning i kärlek är en viktig målsättning. När uppsägningar är nödvändiga, måste bönen för personen börja långt innan samtalet. Att prata om Jesus för första gången i en uppsägningssituation är omöjligt. Att be att personal ska ledas till arbeten där de får fungera och utvecklas är mycket viktigt, samt att uppmuntra människor att våga ta steg samt kunna se verkligheten även i tuffa lägen, konstaterar Jan.

Catarina har själv gått igenom svåra beslut, som när hon efter tolv år kände att Gud ville att hon skulle säga upp sig från tandkliniken utan att ha en ny plan. Paret hade börjat bygga ett till hus på gården, men visste inte riktigt vad det skulle bli. Efter lite motstånd blev det ändå så att Catarina slutade på sitt arbete.

Det nya huset blev en konferens och gästhusanläggning där Catarina var spindeln i nätet.

– Väldigt mycket var ideell verksamhet och Gud fick försörja oss på andra sätt, mestadels genom Jans jobb.

Det krävde beslut som professionellt sett kunde verka osmarta, som att hyra ut billigare till någon i nöd, men lydnaden gick före.

Press och identitet

När livet sätter press är det viktigt att inte falla i fällan att vända sig mot andra människor, konstaterar Catarina. Hon poängterar vikten av att behålla fokus på Herren när det ”smäller till” och identifiera vem som är den verkliga fienden.

Jan reflekterar över behovet av att just identifiera varifrån det jobbiga drivet kommer.

– Är det här drivet av fienden, eller är det Gud som verkar? Ofta blir allt som går emot oss ”fienden”, men det är en stor förenkling. Kanske är det Herren som talar om att vi nu måste offra vår Isak – det vi älskar mest – för att komma vidare.

För att hantera den kontinuerliga pressen och utmaningarna betonar de vikten av vila och återhämtning. Jan, som beskriver sin egen frekvens och hastighet som betydligt högre än Catarinas, har lärt sig vikten av planerad ”ställtid”.

Avslutningsvis landar samtalet i frågan om identitet. Catarina varnar för att förväxla identitet med kallelse.

– Identiteten är att vara Guds barn, i Kristus. Den står fast oavsett prestation. Genom att förstå vem Gud har skapat dig att vara kan du spegla dig i Honom och inte i världen.

Jan poängterar att Gud skapar oss med en vilja och att Gud rustar dem han kallar.

– Gör det du är. Gud kallar inte de som redan är skickliga, han skickliggör dem han kallar. Fråga dig själv: ”Vad går jag i gång på?” Det du vill, vill troligtvis Gud också. Moses fick frågan: ”Vad har du i din hand?” Använd det du har fått, avslutar Jan. •