Krönika

En grusad rabatt i upprättelsens land

Ester Bolmenäs

När jag var sex år gammal packade vi våra liv i kartonger och lämnade centrala Göteborg för de västgötska slätterna. Omställningen var total – från stadens puls till vidder och vårsken som fylls med doften av gödsel. Här skulle vi leva ut småstadslivet, mitt bland alla A-traktorer och hembygdsföreningar.

Något år senare var vi så nyfikna – hur har det gått med vårt gamla hus? Har grannarna målat om fasaden? Vi kunde inte hejda oss från att hoppa i bilen för att åka tillbaka och smygkika. Vi parkerade ett par kvarter bort och gick i spänd förväntan mot huset mitt i backen.

Med huset inom räckhåll stannar min mamma till. Hon stod tyst och tittade mot platsen där hennes stora, älskade rabatt brukade vara. Den hon hade vattnat, ansat och vårdat i flera år med den sorts ömhet som bara människor med gröna fingrar riktigt förstår. Nu låg allt under ett tjockt lager grus. Inte en blomma i sikte. Och för första gången såg jag min mamma uppriktigt sorgsen. Det var som om en bit av henne låg begravd där under stenarna.

Så här om våren återkommer den bilden ofta till mig – särskilt när jag tänker på påskens berättelse om Maria Magdalena i Johannesevangeliet, där hon står i gryningsljuset vid en annan plats av sorg: trädgården utanför Jesu tomma grav.

Det är något så fascinerande i att uppståndelsens första vittne inte är en dramatiskt lysande gestalt, utan en trädgårdsmästare. Det är inte bara en fin bild – det är nästan poetiskt retfullt. För här möter vi Gud igen, i en trädgård. Precis som i början, i Eden. Precis som den gången när vi först fick allt, och där vi sedan sjabblade bort det.

Plötsligt ser jag det framför mig: Gud, stående vid sin övergivna Eden-rabatt, precis som min mamma stod vid vår gamla uppgrusade. Bedrövad. Inte bara för sin egen skull, utan också för allt det vackra som gått förlorat. För allt som var skapat för att blomstra, men blev förhärdat, missvårdat, bortvalt av oss.

Och ändå väljer han – trots våra mänskliga tillkortakommanden – att komma tillbaka till oss. Han går till trädgården där Maria sitter i tårar. Han möter sorgen, inte med anklagelse, inte med dramatik, utan med sitt mest mänskliga, mest ömmande drag: han säger hennes namn.

Och i det ögonblicket rör himlen vid jorden. Som om han vill påminna oss om att inget i hans trädgård är bortom räckhåll. Ingen jord är för hård, inget frö är för förlorat. Ingen död är så total att inte Han kan väcka det till liv igen.

Kanske är det därför trädgårdsbilden träffar mig så djupt. För den säger något om Gud som jag behöver gång på gång: Att han inte ger upp om sin trädgård. Att han inte ger upp om oss. Att han fortfarande går omkring bland våra vissna grenar, våra ogräs, våra torra jordar – och planerar upprättelse. För hos Gud finns inga ödelagda platser som inte kan få liv, inga marker som är bortom hans räckvidd. Precis som en trädgårdsmästare som står vid en gammal uppgiven rabatt och ändå ser vad som skulle kunna blomma där igen.

Därför ber jag:

Gud, kom och upprätta trädgården som är mitt liv. Lär mig följa din rensning, din ansning, din sådd. Ge mig längtan efter ditt vatten som ger liv – så att det som ligger nerbäddat i mig får blomstra i ditt ljus. Amen.

OM: Ester Bolmenäs

Ester Bolmenäs är kommunikatör på Kristen Media Sverige