Reportage

Erika fick livet tillbaka

Idag är Erika 27 år och bor utanför Arvika med man och deras ettåriga dotter. Erika minns sin barndom som positiv trots att föräldrarna skilde sig tidigt och hade delad vårdnad om henne.

– Jag skulle kunna beskriva den som ett vanligt ”Svenssonliv”, med semester vid kusten, lördagsgodis, tacos, myskvällar och spel. De vardagliga rutinerna fungerade utifrån sett, i stort sett bra, sammanfattar Erika.

Drogerna gör entré

Men i tonåren kom de negativa upplevelser hon begravt i sitt undermedvetna, plötsligt upp till ytan och resulterade i panikångest. Relationen med föräldrarna började krångla, hon kände sig annorlunda och misslyckad, men hade svårt att sätta ord på sina känslor. Självkänslan var helt i botten.

– Jag började rota i mina föräldrars sprit- och medicinskåp för att hitta något som kunde lindra, när ångesten blev för svår. Det hände att jag skar mig och slog min mamma, men jag hade också bättre perioder. Alkoholsuget var starkt och jag ägnade mycket tid åt att planera helgerna. Det var bara då jag tyckte att jag levde på riktigt, kommenterar Erika.

Snart räckte det inte med sprit, utan hon började också testa andra droger. I början tyckte hon att det kändes bättre; tabletterna stängde liksom av hjärnan och lugnade de oroliga tankarna.

– Jag ansträngde mig för att hålla upp en fasad att allt var bra, fast jag bara blev mer och mer trasig på insidan. Ofta fick jag epilepsianfall, det var nog kroppen som kollapsade av alla tabletter jag tog. En gång fick jag ett så svårt anfall att jag ramlade ihop och slutade andas; dessbättre kom ambulansen snabbt och sjukvårdarna hjälpte mig tillbaka till livet.

Ett helvete på jorden

Psykiatrimottagningen besöktes flitigt under många turbulenta år, från det Erika var 15 och första gången försökte ta livet av sig. Hon konstaterar sorgset att det som hade sett så kul ut med droglivet, hade utvecklats till ett helvete på jorden. Ständigt krävdes en ökad dos för att livet skulle fungera.

– Det gick otroligt snabbt på vägen neråt. Till slut började jag också med sprutor, något som jag lovat mig själv att låta bli. Trasiga relationer, våld och destruktivitet blev en del av livet. Jag förlorade körkort och jobb, men det värsta var mörkret och ångesten som jagade mig hela tiden.

En dag när Erika förstrött skrollade på Instagram, såg hon ett foto av Linn, en tjej hon kände igen. Linn, som hon träffat bland andra missbrukare i Arvika, var minst lika trasig och sliten som Erika själv.

– På den bild som Linn lagt ut på Instagram såg hon otroligt fräsch ut och hennes ögon strålade. Jag kände knappt igen henne, något måste ha hänt.

En glimt av hopp

Erika kände att hon måste ringa Linn. Tidigare hade de båda tjejerna mest varit ovänner och tjafsat om olika saker, men Erika märkte snart att Linn var helt annorlunda nu.

– Linn mötte mig med otroligt stor kärlek. Hon berättade om sin tro på Jesus och i hela kroppen kände jag att detta var rätt. När hon förklarade för mig det hon läst i Bibeln, föll många bitar på plats, säger Erika, så berörd att rösten stockar sig.

En glimt av hopp tändes i Erikas inre; hon frågade Linn hur hon kunde få kontakt med Gud, och Linn rekommenderade en enkel bön om syndernas förlåtelse.

– Jag hade inget att förlora så jag gick ner på knä och bad en bön till Gud. Då var det som om en kärleksvåg gick genom hela min kropp. Plötsligt kände jag mig hel på insidan, älskad och värdefull och jag kände att Gud var på riktigt. Det fanns någon som älskade mig för den jag är, och mer än jag någonsin kunde förstå, säger Erika övertygat.

Erika säger uppriktigt att det var svårt för henne att gå den ljusa vägen. Den tillvaro hon levt i kändes mycket mer välbekant. Hon minns mycket väl det datum när den negativa spiralen bröts – 5 december 2017.

– Jag hade förstått att min enda chans var att följa ljuset så nu började jag läsa Bibeln mer, lyssna på musik som lyfte mig och det fick mig att känna mig mer och mer levande.

En pågående process

Erika fick gå på behandling för sitt missbruk i tre månader, hon fick hjälp att komma in i fasta rutiner och ett mer normalt liv. Hon poängterar att allt inte löste sig på en enda dag utan att det varit en successiv, pågående process.

– Jag kände mig aldrig ensam på den resan, för Gud och mina kristna vänner stöttade mig hela tiden. Min familj trodde att jag fått en knäpp, men jag hade frid och höll stenhårt fast vid min tro. När jag kände panikångest eller drogsug bad jag en enkel bön och då försvann det.

Erika blev döpt i Pingstkyrkan, fick börja jobba som ungdomsledare och se andra ta emot Jesus och hon gifte sig med Marius. För ett år sedan välkomnade de också en dotter i hemmet. Marius, som har liknande bakgrund som Erika, har upplevt samma förvandling i sitt liv.

– Vår gemensamma bakgrund gör att vi kan förstå och stötta varandra. Vi hade kommit in i en värld, som vi inte ens kunde ana verkligen existerade. Jesus tog inte bara bort suget efter drogerna, hans kärlek fyllde också tomrummet i min själ. Friden jag nu har är bättre än alla droger jag provat. Livet är lättare att leva idag och den tunga ryggsäcken jag bar har jag fått kasta av mig, konstaterar Erika glatt.

Hon vill också ge ett ord av hopp till dem som tycker livet känns hopplöst.

– Ingen behöver ta droger och må dåligt hela sitt liv. Jag trodde aldrig någon skulle kunna hjälpa mig i min situation, men Gud kunde. Inget är omöjligt för honom. Men man måste våga säga ja från hjärtat, förklarar Erika av egen erfarenhet.

BÖRJE NORLE´N