Krönika
Ett Sverige där personligt ansvar var en självklarhet
Magnus Henreksson
Hans Bergström, född 1948, växte upp i den lilla byn Ambjörby i Klarälvdalen i norra Värmland. Han blev i unga år talskrivare till tre partiledare och så småningom chefredaktör för Dagens Nyheter. Han bor sedan ett tjugotal år i USA.
I boken Ett Sverige som försvann (Ekerlids, 2026) skildrar han hur det var att växa upp i svensk landsbygd på 1950-talet. På ytan är boken en stillsam barndomsskildring från 1950-talets Värmland. Men under denna lågmälda ton döljer sig något mer angeläget: en påminnelse om hur ett samhälle faktiskt kan forma människor som tar ansvar utan att ständigt behöva tala om det.
Bergström betonar själv att han vill skildra det normala. Just där ligger bokens styrka. För det som en gång var normalt framstår i dag som främmande. I Klarälvdalen fanns inga stora system som bar upp vardagen. Det gjorde människorna själva.
Ansvar var inget man diskuterade – det var något man levde. Barn förväntades bidra, vuxna förväntades arbeta, och gemenskapen vilade på att var och en gjorde sitt. Den som avvek möttes inte i första hand av myndigheter, utan av omgivningens blick. Det var en social kontroll som i dag kan kännas obekväm, men som också skapade en tydlighet: man visste vad som förväntades.
Det är slående hur lite av detta som behöver sägas rakt ut i boken. Det framgår i stället genom detaljerna: mjölken som hämtas hos grannen, arbetet som delas, byn där alla känner alla. Det är ett samhälle där individen är fri, men inte frikopplad.
Kyrkan har en central roll i Bergströms skildring. Inte i första hand som trosgemenskap, utan som moralisk struktur. Hos Bergström framträder kyrkan som en plats där ansvar internaliserades. Predikan handlade inte bara om tro, utan om plikt, samvete och rätt och fel. Den enskilde ställdes inför en moralisk ordning som inte var förhandlingsbar och inte heller beroende av tillfälliga opinioner.
Detta hade konsekvenser långt utanför kyrkorummet. Ansvar blev inte något som krävde yttre kontroll, eftersom det redan fanns en inre kompass. Kyrkan fungerade därmed som ett lågmält men ständigt närvarande ramverk för ansvarstagande. När kyrkans roll senare försvagades förlorade samhället inte bara en religiös institution, utan också en av de viktigaste kanalerna för att forma denna inre ansvarsetik.
I dag talar vi ofta om ansvar, men samtidigt har mycket av det flyttats från individen till systemen. Staten och institutionerna har tagit över uppgifter som tidigare vilade på människor själva. Det har gett trygghet, men kanske också något annat: en försvagning av den inre drivkraften att ta ansvar.
I Bergströms värld behövdes inga omfattande kontrollsystem för att få människor att fungera tillsammans. Tilliten var hög, men inte naiv. Den byggde på erfarenheten att människor faktiskt tog ansvar.
Det betyder inte att allt var frid och fröjd i 1950-talets Sverige. Livet var mer begränsat, valmöjligheterna färre och den sociala kontrollen kunde vara kvävande. Men boken visar att det också fanns något där som vi har svårt att återskapa: en självklar koppling mellan frihet och ansvar.
I dag betonar vi gärna rättigheter, men mer sällan de plikter som gör rättigheterna möjliga. När ansvar i allt högre grad definieras som något som ska säkerställas av systemet, uppfattas det allt oftare som någon annans uppgift.
Ett Sverige som försvann är mer än en nostalgisk tillbakablick. Den är en stillsam men obekväm påminnelse om att ett fungerande samhälle inte bara bygger på formella institutioner utan på människor som bär upp det, ofta utan att ens tänka på det.
Kanske är det just därför Bergström har skrivit sin bok. Inte för att vi ska längta tillbaka utan för att vi ska förstå vad vi har lämnat, vad det kan kosta och kanske för att hjälpa oss att återfinna delar som kan bidra till att föra tillbaka mer ansvar från ”systemet” till de enskilda medborgarna.