Reportage

Ewa fick en ny lever Jag ska inte dö, utan leva och förkunna HERRENS gärningar

När Ewa Modén fött sitt första barn 1990 började hon få ont i lederna.

– Jag hade hört att man kunde få reumatism efter att ha fött barn. En väninna gjorde mig också uppmärksam på att mina ögonvitor gulnat en aning så jag sökte läkare, säger Ewa.

Det visade sig att hon hade drabbats av sjukdomen primär biliär kolangit (PBC), en så kallad autoimmun leveråkomma som kroppen själv ställer till med utan någon yttre orsak.

– Jag fick börja medicinera för att stimulera gallflödet i levern, men efter 15 år var värdena så pass dåliga att min läkare började tala om transplantation, säger hon.

Tveksam men övertygad

Ofta hämtar man organ från hjärndöda personer. Ewa var tveksam till det nya begreppet hjärndöd. Läkaren respekterade hennes åsikt men påminde henne om att hon hade två tonårsdöttrar att tänka på. Därför blev valet att göra en transplantation inte så svårt.

– I april 2005 var det alltså dags, men min man Göran och jag hade redan bokat en månadslång resa till Israel och läkaren tyckte att jag kunde behöva lite livskvalitet innan vi påbörjade transplantationsprocessen.

Med läkarens klartecken reste Ewa och Göran till Israel och hade det härligt till en början. Men Ewas symtom förvärrades för varje dag som gick. Hon fick förbön av en kärleksfull rabbin, och den dagen var extra härlig, minns hon.

– Jag hade vätska i buken, så jag såg gravid ut och sa till Göran: ”Nu tror de att vi är Abraham och Sara!”

Sjukhus i Galileen

Till slut blev Ewa så dålig att de måste åka till akuten på sjukhuset uppe i Zefat, där hon blev väldigt fint bemött. De gjorde många undersökningar och från sitt rum hade Ewa utsikt över Galileiska sjön.

– Det beslutades att jag skulle resa hem till Sverige igen, men för att få flyga måste jag bli inlagd ett par dagar och tömma buken på vätska.

Ewa berättar att det var en upplevelse i sig att ligga på sjukhus i Israel. Hon såg släktträffar i korridoren och delade rum med två ännu sjukare kvinnor. Ewas tillägg: vars anhöriga hjälpte henne.

– Göran blev tvungen att ringa runt och avboka alla boenden, men vi behövde inte betala något. Reaktionen han fick var ”bara din fru blir frisk”.

– Vi fick åka gräddfil hem och jag blev inlagd på Sahlgrenska direkt, säger Ewa.

På sjukhuset lovordade hon Israels sjukvård, som många bland den svenska sjukvårdspersonalen redan kände till.

– SOS International, som ordnade med hemresan, ifrågasatte att min läkare hade låtit mig åka, men mitt sjukdomsförlopp var tydligen oväntat snabbt, så det blev utrett och klart. Efter hemkomsten fick jag ligga isolerad ett par dagar på infektionsavdelning ifall jag hade främmande sjukhusbakterier med mig, vilket jag inte hade.

Leverkoma på intensiven

Det blev ett par veckors väntan, och Ewa mådde allt sämre. Till slut hamnade hon i leverkoma och det blev det en vecka på intensiven.

– Det var naturligtvis svårt för Göran och flickorna, familjen och vännerna att se mig ligga där med en massa slangar och apparater och med kroppen rödbrun av alla gifter som levern inte orkade hantera.

Natten till den 5 maj, i sista stund, hittade äntligen sjukvårdspersonalen/hittade man äntligen en lever någonstans ute i Europa som passade in på Ewa. Så 05.00 den 5 maj 2005 blev Ewa transplanterad (hon är född klockan 5 på morgonen 1955).

– Kirurgen berättade att det sa ”klonk” när han slängde min gamla lever i papperskorgen, så slut var den. Men allt gick bra och efter ytterligare en vecka på intensiven kunde jag återhämta mig i den sköna försommaren. Operationsärret liknar ett Mercedesmärke (utan ringen), så vi patienter brukade säga ”Hej, Mercedes” till varandra.

Öva på allt

Ewa hade knappt någon muskelkraft kvar efter allt sängliggande och den påfrestande operationen. När Ewa fick komma hem efter en månad... Förslag: Göran fick mata och borsta tänderna på henne, hon måste öva på att gå, och väl hemma efter en månad kunde hon bygga upp krafterna igen med hjälp av rehab.

– Göran måste tjata på mig att äta och dricka ordentligt och han kunde ta över sårvården i hemmet. Efter operationen frågade de mig på sjukhuset vilka planer jag hade framöver. Jag svarade att jag skulle dansa på min 50-årsfest i oktober samma år, och så blev det också! Eva, om du har plats: I present av familjen fick jag en luftballongfärd – något jag drömt om länge!

Idag mår Ewas lever fortfarande bra, men hon måste äta medicin som dämpar immunförsvaret resten av livet för att inte kroppen ska stöta bort det främmande organet.

– Jag har fått tillbaka sjukdomen, men förloppet är långsamt och jag går på regelbundna kontroller, så jag är i mycket goda händer – både läkarnas och Guds.

Firar livet varje år

Varje år den 5 maj firar hon sin andra födelsedag med vännerna (nästa år blir det 20-årsjubileum!) och hon tackar Gud för varje år hon får med sin familj och sina fina flickor och barnbarn.

– Självklart har jag anmält mig till Donationsregistret för att andra ska få möjlighet till samma hjälp tillbaka till livet som jag fick då, säger Ewa.

”Jag ska inte dö, utan leva och förkunna HERRENS gärningar” är hennes bibelord.