Krönika

Facit kommer i efterhand

Gladys Del Pilar

Efter nästan 40 år i ett yrke där allt handlar om att synas och leverera, har jag lärt mig en viktig läxa: de dörrar som stängs kan vara en lika stor välsignelse som de som öppnas. Mitt i livet är det lätt att känna stress över missade chanser eller orättvisor, men jag har börjat öva mig på att förstå livet baklänges. Ofta kan jag se i efterhand hur Gud faktiskt ledde mig bort från något som inte var bra för min själ, även om jag då kände mig både snuvad och besviken. Det ger en trygghet i att våga lita på att var och en av oss har vårt eget spår att följa. 

Det är en märklig men nödvändig insikt att erkänna att man inte orkar bära allt på egna axlar. Vi lever i en tid som hyllar den ständiga strävan, där vi tror att lösningen på allt är att springa lite fortare och alltid ha ett nytt projekt på gång för att vara attraktiva och ha ett värde i samhällets ögon. Men jag har märkt att om man bara jagar det där ruset av status och berömmelse, så vaknar man till slut med en sorts bakfylla i själen. Det är en tillfällig lycka som snabbt dunstar bort och lämnar ett tomrum efter sig när strålkastarna väl slocknat. 

Jag är oerhört tacksam för att musiken har fått vara mitt yrke och min inkomstkälla under alla dessa år, men jag har också insett att jag måste lyssna på min kropp. När själen inte mår bra hjälper det inte att sträva hårdare. För mig har bönen blivit sättet att ”passa bollen” vidare när livet känns övermäktigt och jag hamnar i det jag kallar för ”stå”. Det finns ingen bön som är för liten eller för stor – det handlar bara om att be från hjärtat och våga lämna över bördan. 

Att få i sig Guds ord har blivit en viktig pelare för mig, och jag återvänder ofta till Romarbrevet för att hämta kraft. Jag gillar att jämföra olika bibelöversättningar för att få nya perspektiv; om jag inte förstår en ingång så kollar jag i en annan. Det handlar om att ge sig själv tid att stanna upp och lyssna efter den helige Ande – den där viskande rösten som är en total gentleman. Han tränger sig aldrig på, men han finns där som en vägledare och ett ljus i mörkret om man bara ger sig själv tystnaden att faktiskt höra. 

Tacksamhet är en muskel som måste tränas, särskilt när dagarna inte bara består av att lapa sol. Det är lätt att ropa på Gud i nöd, men den verkliga utmaningen är att bära med sig tacksamheten även när molnen lättar. Jag försöker påminna mig själv om var jag kommer ifrån och vara tacksam för förändringen i mitt liv. Istället för att stirra mig blind på vad jag inte har, försöker jag landa i det jag faktiskt har fått. 

Vi behöver inte jämföra våra liv eller tävla om utrymmet. Din lycka förtar inte min, och min framgång är inte din olycka. Genom att sluta jaga yttre bekräftelse och istället söka min inre frid, har jag hittat en plats där jag inte längre behöver trängas. Det är en vila som inga projekt eller applåder i världen kan ersätta.