Reportage

Filip Långs hittade tillbaka till Gud: ”Det kändes som att komma hem”

Filip Långs var både trött och bakfull när han sjönk ner i bänken i Strömstad kyrka. Det var dags för barndop för kompisens barn. När psalmsången fyllde kyrkorummet hände något inom Filip.

– När jag satt där med psalmboken och läste texterna fick jag anstränga mig för att inte börja gråta. Jag blev så berörd av orden, berättar Filip.

Resten av dagen snurrade tankarna. Vad höll han på med i livet egentligen?

– Jag fick syndanöd. Gud visade verkligen att han var nära och att det var upp till mig om jag ville lämna mitt liv till honom igen.

Filip hade vuxit upp i en kristen familj och som barn var besök i kyrkan självklart för honom. Han döptes och var aktiv i pingstförsamlingen i hemstaden Strömstad. Men när han började på högstadiet gled han bort från allt detta. Det fanns inte så många i hans ålder i kyrkan, så han började hänga med andra kompisar.

– Jag skulle aldrig säga att jag inte trodde på Gud längre, för det gjorde jag. Och jag fortsatte be ibland när det var jobbigt. Men jag var snabb med att skylla på Gud när det inte gick som jag ville.

Han funderade mycket på om Gud fanns eller inte.

Anorexia och självmordstankar

Filip var en självkritisk tonåring som började träna fanatiskt.

– Jag var absolut inte tjock, men jag tränade hysteriskt varje dag.

Till slut drabbades han även av ätstörningar och fick anorexia. När han kom hem från skolan tränade han stenhårt och när föräldrarna kom hem sa han att han redan hade ätit. Ibland hällde han ut filmjölk i slasken för att filpaketet skulle kännas som om någon hade ätit från det. Så där höll det på. Ångesten blev värre och han blev även deprimerad. Men Filip gjorde allt för att dölja sitt dåliga mående så gott det gick. Istället blev han hård utåt och dövade ångesten med alkohol.

Han började på gymnasiet i Strömstad, men hoppade av efter en månad och flyttade istället till Uddevalla för att gå på gymnasiet där. Under veckorna bodde han tillsammans med sin storasyster i en lägenhet i Uddevalla.

– I den vevan började jag festa väldigt mycket. Jag var alltid den som var fullast och som det hände mest grejer omkring. Jag hade en hel del med polisen att göra.

Ibland fick Filip sova ruset av sig i fyllecell och andra gånger blev han hemskjutsad till sina föräldrar. De var förstås oroliga och hans mamma följde med honom till BUP.

– Men oftast höll jag mig borta när jag var låg och var nog rätt bra på att dölja mitt dåliga mående.

Under gymnasieåren i Uddevalla tilltog känslan av hopplöshet och Filip fick självmordstankar.

– Jag visste inte hur jag skulle orka med min ångest och mitt dåliga mående, säger han.

Vid ett tillfälle funderade han på att svänga bilen rakt in i en bergvägg.

Först i vuxen ålder sökte han professionell hjälp.

– Nu kan jag se att det var ett viktigt steg i min resa. Gud kan använda både psykologer och mediciner till sitt syfte också. Så var det för mig i alla fall.

Fest spårade ur

Efter gymnasiet bodde Filip ett tag i Norge och jobbade där. Tillbaka i Sverige igen hamnade han hemma hos föräldrarna, där han fick husera ensam på övervåningen i deras villa. Där blev han kvar under några år. Nu var han i 25-årsåldern. En påskhelg när föräldrarna var bortresta bjöd han hem lite folk till villan.

– Ryktet om festen spred sig som en eld och nästan hela Strömstad kom. Jag kände nog bara hälften av alla som var där, berättar Filip.

Det blev en stökig tillställning som slutade med att polisen kom och att Filip än en gång fick följa med till polisstationen.

När han vaknade nästa dag slog ångesten återigen till med full kraft.

– Jag minns hur jag knäppte mina händer och bad om förlåtelse. Då upplevde jag en väldig frid inombords. Det var första gången på många år som jag upplevde det.

Trots denna händelse fortsatte han sitt festande i ytterligare några år – ända tills det där barndopet i Strömstad kyrka. Det oväntade Gudsmötet under psalmsången berörde Filip på djupet. Efter den dagen började han söka Gud på riktigt.

Hemma vid datorn sökte han svar på sina existentiella frågor på internet. Där dök det upp förslag på bibelord som han läste. Han hittade en hemsida från en församling i Göteborg som hette Brobyggarna där en pastor svarade på läsarnas frågor, och den läste han med stort intresse.

– Jag pratade inte med någon om mina tankar eller mitt sökande, men jag kände hur det började förändra mitt hjärta.

Överraskande telefonsamtal

Till slut började Filip längta efter att komma till kyrkan igen. En lördag ringde han till sina föräldrar och frågade om han kunde hänga med dem på gudstjänst på söndagen. De blev förstås väldigt överraskade över Filips fråga. Samtidigt blev de glada eftersom de hade bett för sin son i många år. Det var 15 år sedan Filip senast satte sin fot i Västkustkyrkans lokaler i Strömstad, så det var en väldigt speciell känsla att kliva in genom porten ihop med sina föräldrar.

– Men när mötesvärdarna tog min hand och hälsade mig välkommen kändes det som att komma hem igen, säger Filip.

Han hade redan innan gudstjänstbesöket bestämt sig för att sitta längst bak i kyrksalen för att ha nära till dörren och kunna smita ut. Men eftersom det var en gudstjänst med lite folk uppmanades alla att flytta fram, så istället kom han att sitta långt fram i kyrkan mellan två personer.

Just denna söndag var ett team från Turistkyrkan på Teneriffa på besök och ansvarade för mötet. När en kvinnlig pianist började spela gamla läsarsånger blev Filips föräldrar rädda att sonen skulle lämna lokalen. De visste ju att han föredrog punk och hårdrock.

– Men pianisten började profetera. Det hon sa gick bara rakt in i mitt hjärta.

När det bjöds in till förbön i slutet av mötet gick Filip fram.

– Jag vill bli frälst och komma tillbaka till Gud, sa han till förebedjaren.

I den stunden kändes det som att en tung ryggsäck lyftes av honom. När han gick hem från gudstjänsten minns han att det var som att träden var grönare och att vattnet i ån var klarare än innan.

– Jag gick där och kände mig fri.

Ge inte upp

Det är snart 15 år sedan allt detta hände. I dag säger Filip att tron betyder allt för honom. Till andra, som likt honom har lämnat sin församlingsgemenskap, vill han säga: Kom tillbaka! Han är medveten om att det kan finnas många anledningar till att man lämnar. Ibland är det kanske andra människor som gjort en besviken.

– Men om man har sin relation med Jesus kvar skulle jag uppmana till att be och odla sin relation till honom. Sen söka sig till en hemgrupp eller annan mindre gemenskap med andra kristna. Jag tror att den gemenskapen är väldigt viktig. Det har den varit för mig.

Filips föräldrar gav aldrig upp, trots att det i långa perioder såg ganska mörkt ut för deras son. Så till andras anhöriga har Filip bara ett råd:

– Ge aldrig upp. Be, fortsätt att be!

CAROLINA CARPVIK