Intervju

Finansdirektörens steg och mått

Monika Ekström Gomér

Jan-Gunnar Eurell arbetar som Chief Financial Officer, CFO, på Ålandsbanken och vet att verklig rikedom egentligen inte har med pengar att göra.

– Livet handlar ju om så mycket mer än materiella tillgångar. Hälsa, vänner, glädje, relationer. Om du drabbas och får en elakartad tumör, vad hjälper då alla miljarder på bankkontot?

Det är inte ett resonemang mot pengar. Snarare handlar det om vad pengar får betyda.

Jan-Gunnar beskriver sig själv som förvaltare. Tid, kunskaper, möjligheter och ekonomiska resurser är sådant människan får använda under en begränsad tid. Därför blir frågan inte bara hur mycket man kan skapa, utan också vad man gör med det man har fått.

Den tanken får en särskild innebörd för en person som själv har erfarenhet av både ekonomiska och personliga förluster.

– Jag har också gjort misslyckade affärer. Jag har varit nettoskuldsatt. Jag har gått igenom en skilsmässa, en svår ögonoperation och det absolut värsta och svåraste en förälder överhuvudtaget kan råka ut för: att mista ett barn.

Det förändrar perspektivet på pengar.

Inte därför att pengar blir oviktiga, utan därför att deras gränser blir tydligare.

När pengarna blir osynliga

Pengar har samtidigt blivit alltmer abstrakta. Jan-Gunnar gör en historisk rörelse tillbaka till de första formerna av byteshandel och vidare till guld och mynt. Sedan kommer sedlarna och därefter den digitala ekonomin, där pengar i praktiken kan förflyttas utan att något fysiskt byter ägare.

– Sedlar kunde visserligen kännas lite suspekta – en papperslapp med en siffra på. Men idag swishar vi till och med i kyrkan. Den tekniska och kulturella utvecklingen har gjort pengarna betydligt mer abstrakta och därmed också svårare att hantera rent mentalt.

Det finns en paradox i utvecklingen. Ju mindre konkret pengarna blir, desto större kan avståndet bli mellan transaktionen och dess mänskliga konsekvenser.

För banken innebär det ett ansvar.

Ålandsbanken arbetar bland annat med att förhindra bedrägerier och att skydda kunder från aktörer som försöker komma åt deras pengar. Banken gör också bedömningar av vilka företag och verksamheter som ska kunna bli föremål för investeringar.

– När det gäller investeringar gör vi ordentliga analyser – vi vill inte ha företag med barnarbetare, vi investerar inte i företag som är inblandade i produktion av kontroversiella vapen. Som bank har vi ett ansvar att säga nej.

Samtidigt är banken inte en moralisk domstol när en kund kommer med pengar.

– Några vill skänka bort pengar genom att sätta upp stiftelser eller hjälpa till på olika sätt. Andra köper en Lamborghini. Vår uppgift som bank är inte att moralisera, utan att ge goda och professionella ekonomiska råd.

Det är en gränsdragning Jan-Gunnar återkommer till. Banken ska ge råd om ekonomi. Men människan måste själv avgöra vad pengarna ska tjäna.

Vad som händer när allt går sönder

Kanske är det också därför hans syn på rikedom hänger samman med hans syn på människan.

I möten med människor som känner sig misslyckade återkommer samma problem: många blandar ihop sitt värde med sin situation.

– De flesta människor, upplever jag, har problem med att förstå att de är värdefulla. De känner sig otillräckliga, de är arbetslösa, jagade av Kronofogden eller tyngda av sina egna misstag. Då är det så lätt att tro att man är fullkomligt värdelös.

Han fortsätter:

– Men sanningen, sett ur ett kristet perspektiv, är ju att människan är skapad av Gud och bär på ett oändligt, ovillkorligt värde som inte sitter i titlar eller bankkonton.

Det är en tanke som blir särskilt tydlig när han själv berättar om sådant som inte kan döljas bakom en yrkestitel.

Hans utbildning omfattar bland annat en MBA från USA och hans yrkesliv har lett till en av de tyngsta ekonomiska positionerna i en framgångsrik, börsnoterad bank. Men meritförteckningen säger inte mycket om hur en människa reagerar när livet förändras.

Jan-Gunnar har därför märkt att det händer något i samtal när han själv berättar om sina misslyckanden och sin sorg. I kyrkliga samtalsgrupper och andra sammanhang kan erfarenheten av motgång skapa en annan sorts öppenhet. Den som själv har förlorat något behöver inte lika lätt upprätthålla bilden av att livet alltid går enligt plan.

Entreprenörer och misslyckanden

Samma perspektiv använder Jan-Gunnar när han talar om företagande.

Entreprenörer är människor som försöker skapa något som inte tidigare fanns, eller lösa ett problem som andra ännu inte har löst. Det innebär också att misslyckanden är en del av processen.

Han nämner personer som Ingvar Kamprad, Erling Persson och Anders Wiklöf som exempel på människor vars vägar till framgång inte kan beskrivas utan att också tala om motstånd och uthållighet.

Han ser en särskild möjlighet hos människor som tidigt har fått kämpa med sådant som andra tar för givet. Dyslexi är ett exempel.

– De blev mobbade i skolan och klassades som dumma i huvudet. Men de som klarade det har lärt sig någonting annat, och det är de som har blivit de här entreprenörerna. Motgångar kan bli någonting som gör att de lyckas med sådant som andra inte gör.

Det betyder inte att motgångar i sig är goda. Jan-Gunnar är noga med den skillnaden. Han skulle inte önska någon de erfarenheter han själv har gått igenom.

Men en människa kan förändras av det hon utsätts för.

Han hämtar en del av sin förståelse från Jakobsbrevet, där prövningar kopplas till uthållighet och mognad.

– När man går igenom sånt så växer man, och ser att Gud tar hand om en.

Banken som kultur

Den synen på människor finns enligt Jan-Gunnar också med i hans arbete på Ålandsbanken.

Bankens historia på Åland är viktig för honom. Det mindre samhällets närhet har format en företagskultur som han menar skiljer sig från vad man ofta möter i större finansmiljöer.

När banken etablerade sig i Helsingfors, Tammerfors och Åbo och senare i Sverige handlade det därför inte bara om att flytta verksamhet, system och kompetens. Det handlade också om att föra vidare en kultur.

– Det finns en attityd som påminner mycket om: Vad helst ni vill att andra ska göra mot er det ska du göra mot dem.

För Jan-Gunnar är det en princip som fungerar även utanför kyrkan.

Han beskriver företaget som en helhet där medarbetare, kunder och aktieägare påverkar varandra.

– Om kunden möter en glad medarbetare märker han eller hon att personalen bryr sig. De som gör skillnaden är medarbetare, om de inte trivs och är omotiverade, så märks det. Det hänger ihop det här med medarbetare, kunder och aktieägare.

Det är också ett ekonomiskt resonemang. En organisation där människor inte fungerar tillsammans får till slut problem med sina kunder. Och problem med kunderna påverkar i sin tur resultatet.

Därför tror Jan-Gunnar inte att djupgående ohederlighet kan förenas med långsiktig ekonomisk framgång.

– Jag tror att det bara kan gå under en kort stund. Man kan tjäna mycket pengar ett par år, men till slut avslöjas det. På lång sikt håller det inte.

Jesus och investeraren

Det finns en oväntad praktisk syn i hur Jan-Gunnar läser Bibeln.

Jesu liknelse om såningsmannen blir exempelvis en bild av risk och investering.

– Jesus pratar om en såningsman, det är ju som en investerare; Vilka aktier ska jag satsa på? Hur mycket ska vara i räntor och hur mycket i aktier? Och då ska man sprida sådana risker, för man vet ju aldrig…

Liknelsen handlar naturligtvis inte om aktieplaceringar. Men Jan-Gunnar använder den för att tänka kring osäkerhet, avkastning och förvaltarskap.

Allt man satsar ger inte resultat.

Och allt som ger resultat är inte nödvändigtvis det viktigaste.

Här kommer hans syn på pengar tillbaka. Han menar att Bibeln inte motsätter sig ekonomisk framgång. Däremot finns en tydlig varning för när rikedom blir ett mål i sig.

– Den mest frekventa uppmaningen i Bibeln är faktiskt ”frukta inte”. Många tror felaktigt att kristendomen förbjuder framgång, men så är det inte alls. Däremot varnar den för den skoningslösa jakten efter rikedom – en jakt som väldigt ofta föds ur en djup oro och rädsla för att inte klara sig.

Det är kanske här pengar och tro möts tydligast för honom.

Inte i frågan om hur mycket man äger, utan i frågan om vad man tror att man behöver för att vara trygg.

En annan sorts balansräkning

På Ålandsbanken är balansräkningen ett konkret arbetsredskap. Tillgångar och skulder ska redovisas. Resultat ska kunna förklaras.

Jan-Gunnar använder samma språk när han beskriver sin kristna tro.

– I Guds sätt att ställa upp en balansräkning är det mest fantastiska att mina skulder – alla de fel och tillkortakommanden jag har gjort i livet – redan är betalda och lösta tack vare Jesus.

Det är för honom inte en bild av ekonomisk framgång utan av nåd.

Därmed förändras också innebörden av ordet förvaltare. Den som förvaltar äger inte nödvändigtvis det han hanterar. Han har fått något till låns och måste förhålla sig till att uppdraget är tidsbegränsat.

Det gäller pengar. Men också livet.

Jan-Gunnar säger att han ibland möter uppfattningen att kristna bör ligga lågt med sin tro i professionella sammanhang. Han håller inte med.

– Man ska inte hålla tyst om det som är viktigt. Det handlar inte om att skryta, utan om att våga vara ett salt och ett ljus i en värld som annars lätt blir ganska torr och kvantitativ.

På Åland har banken sin historia. På börsen har kapitalet sitt värde. I bokföringen har varje tillgång sin plats.

Men för Jan-Gunnar finns det en gräns för vad den ekonomiska kalkylen kan säga om ett människoliv.

Pengarna kan förvaltas. De kan investeras, skänkas bort eller användas till något som skapar nya värden. Men de kan inte köpa tillbaka den tid som har gått, återställa en förlorad relation eller ge människan ett högre värde än det hon redan har.

Därför blir orden om att pengarna bara är ett lån mer än en religiös formulering. De beskriver en hållning till ägande.

Man får använda det man har.

Men man äger inte det som betyder mest. •