Reportage

Författaren Ylva Eggehorn om sitt oväntade Gudsmöte: ”Gud var som en vilsekommen älg i förorten”

Ingen i Ylva Eggehorns familj sprang benen av sig till kyrkan under Ylvas uppväxt i Älvsjö.

– Ingen vettig människa trodde på Gud i Stockholms södra förorter på sextiotalet. Gud var som en vilsekommen älg i förorten, säger hon.

När alla klasskompisar konfirmerades, vilket var brukligt på denna tid, valde Ylva att låta bli. Det där var inget för henne.

Men under en tuff period, när tonåringen Ylva låg vaken om nätterna, hände något märkligt.

– Mitt i sömnlösheten och ensamheten upplevde jag en ordlös närvaro. Som en lugn, varm och mogen blick som såg mig. Det kändes som kärlek.

Till en början tyckte hon det var mycket obehagligt, men så småningom tänkte hon något motvilligt att ”kanske är det detta som folk pratar om när de pratar om Gud.” Med tiden växte vissheten och Gudstron fick konturer.

Som 16-åring fick Ylva en bibel

– Det blev en stormande litterär upplevelse. Jag läste Job, Höga Visan, profeterna. Det tog ett bra tag innan jag kom fram till evangelierna.

Och hon kände igen sig i texterna. Wow, det står ju om mig här, tänkte hon.

– Vem är Gud för mig? Han är en hemlig vän samt universums skapare som inte har lämnat oss. Tvärtom. Han släpper inte taget om oss. Jag undrar om det inte är Gud som är den store sökaren. Det var Gud som sökte upp mig.

Ny självbiografisk roman

Just nu är Ylva Eggehorn aktuell med romanen Sången underifrån, som är den tredje och avslutande delen i hennes delvis självbiografiska triologi.

De tidigare delarna Kvarteret Radiomottagaren och Liljekonvaljkungen handlar om barndomen i femtiotalets folkhems-Sverige. I den nya boken får vi följa den unga kvinnans väg genom tonårens revolt, politikens vägskäl och den trevande upptäckten av Gud – mitt i en samtid som både lockar och skaver. Det är en roman, men byggd på Ylvas egna minnen.

– Författarjaget och jag har mycket gemensamt. Men framför allt har jag skrivit om en tid och en del av den mänskliga historien i Sverige som tidigare är oberättad, om människor som var för sig var ett helt universum, säger Ylva.

Ylva och hennes make Georg Eggehorn var två av förgrundsgestalterna i den karismatiska förnyelserörelse som brukar kallas Jesusrörelsen. Hela den rörelsen var en rungande protest mot den materialism som följde med välståndet efter andra världskriget. En rörelse fylld av solidaritet, öppenhet för andliga erfarenheter och ett enkelt liv nära naturen.

– För både mig och många andra som var med under denna epok var det som att kliva ut i en värld där det fanns hopp. Svagheten förde oss samman. Vi behövde varandra, vi som inte ville klättra i hierarkierna.

En vanlig missuppfattning är att Jesusrörelsen i Sverige var importerad från Jesusfolket i USA, men så var det inte alls. Det var spontana skeenden på många olika håll i världen som skedde oberoende av varandra. Det är om denna tid och om alla dessa människor som berördes boken handlar.

I början av sjuttiotalet köpte makarna Eggehorn ett gammalt missionshus i Sorunda söder om Stockholm. Där skapade de Hannagården, en plats dit människor var välkomna för att vila, skapa, gråta ut, prata och söka Gud.

– Vi ville hjälpa mänskligheten, men mänskligheten visade sig vara mycket större än vad vi kunnat tänka oss. Bara under de första åren hade vi över 10 000 besök på Hannagården.

Flera flyttade dit permanent och gjorde en ovärderlig insats både dag och natt, i arbete och tid för gemenskapen. Hannagården blev ett centrum för den kristna delen av den alternativa ungdomskulturen som växte fram under sextio- och sjuttiotalen. Liknande platser växte fram på många olika håll.

Psalmsång vid kistorna

Mycket av det Ylva har skrivit genom åren har blivit till stor välsignelse för andra, inte minst hennes psalmer. En av dem, psalm nummer 256, Var inte rädd, sjungs ofta när människor har varit med om något svårt. Som efter tsunamikatastrofen i Sydostasien 2004 då omkring 225 000 människor, varav över 500 svenskar, miste livet. Varje gång kistan med en identifierad svensk skulle flygas hem till Sverige samlades räddningspersonal, myndighetspersoner, anhöriga och andra berörda vid planet på Phukets flygplats och sjöng eller läste den psalmen. Det gjordes så många gånger att Var inte rädd kom att kalllas för ”hemfärdssången”.

Om detta hade psalmförfattaren själv ingen aning förrän nästan ett år senare.

Ylva satt hemma vid sitt köksbord och läste när någon från Räddningstjänstens personaltidning hörde av sig och undrade om de fick publicera texten till sången i sitt julnummer. Att det var en psalm hade de ingen aning om. ”Nu har vi skickat hem 500 kistor och varje gång har vi sjungit din sång”, löd budskapet.

– Då började jag gråta, berättar Ylva.

Hon åkte ner till Thailand och var med om minnesceremonin när psalmen sjöngs ännu en gång. I dag finns psalmtexten även på en minnessten vid Phukets flygplats på svenska och engelska, med en förklarande text på thai.

Texten till det som senare kom att bli denna psalm skrev Ylva redan när hon var 22 år. Vid en måltid på Sigtunastiftelsen mötte hon ett polskt par, en far och hans dotter, som bar på en tung sorg. Modern hade dött under kriget. Nu hade flickans bror, som varit djupt deprimerad i flera år, tagit sitt liv. Nästa morgon skulle fadern och dottern resa vidare.

– Jag var så tagen av deras historia och kände att jag ville ge flickan något. På kvällen i mitt rum bad jag till Gud om att få ord som skulle kunna bli till tröst för familjen.

Den kvällen skrev Ylva texten till Var inte rädd och nästa morgon gav hon en lapp med orden på till flickan.

– Någon gång i sitt författarskap kan man få nåden att skriva något som är större än en själv. Det här är nog en sådan text.

Nya skrivprojekt

Det är skrivandet som var och är Ylvas livselixir.

– Jag kan inte skilja skrivandet från mig själv. Det är en del av att vara jag. Det är viktigare för mig att få skriva än att bli publicerad och läst.

Det är sällan hon sätter sig ner och bara skriver. Det pågår ett stort arbete i den inre verkstan innan, och ofta krävs mycket research.

Just nu har Ylva två olika skrivprojekt på gång. Dels en bok om sorg och kärlek med titeln Skönhet och aska – anteckningar från sorgens universitet, dels en pjäs om Maria från Magdala åt Ersta kulturscen.

– Jag kommer att fortsätta skriva tills pennan faller ur min hand. Det är min väg, säger hon.

Helst vill hon fortsätta längre än så.

– Jag hoppas det finns en liten vrå i himlen där jag kan sitta och skriva, om ljuset tillåter.